En majoritet av de människor de avser att förgöra hålls hypnotiserade av massmedia och erbjuder inget motstånd. En frisinnad minoritet är emellertid inte helt och hållet glad över våra fienders planer och insisterar på att tala ut och ibland vidta åtgärder mot de program som är avsedda att förgöra dem. Dessa oliktänkare som talar ut emot våra fiender och deras planer beskrivs av media som “hatare”, som “extremister”. Eller så, om talet förbyts i handling, fördöms oliktänkarna som “terrorister”. I de flesta fall är rädslan för dessa stämplar, rädslan för att kallas “hatare”, tillräcklig för att hålla oliktänkarna tystade. När allt kommer omkring är de flesta fritänkande människor sociala varelser, precis som lämlarna. De önskar sina grannars ynnest. De vill inte hatas eller skymfas eller ens fruktas. De har familjer och arbeten. De vill inte att deras kolleger eller arbetskamrater ska betrakta dem som konstiga eller farliga. De vill inte att deras vänner och bekanta bland lämlarna ska sky dem. Mediamogulerna, som är de främsta bland vårt folks fiender, har sålunda ett mycket mäktigt vapen i sin förmåga att godtyckligt stämpla varje oliktänkare djärv nog att tala ut emot dem eller deras politik eller ens mot deras politiks konsekvenser, som “hatare”. När Atlanta Braves kastare John Rocker — eller jag kanske borde säga Atlanta Braves före detta kastare John Rocker — talade ut för några få veckor sedan, stämplades han sålunda omedelbart som “hatare” av praktiskt taget hela massmedia. Hans kommentarer om vilken mångkulturell svinstia staden New York har bivit fördömdes som “hattal”. Enhälligheten i mediareaktionen mot Rockers ganska milda kommentarer ger oss en ledtråd om att dessa rituella fördömanden  är en fråga om avsiktlig politik snarare än endast spontana och individuella uttryck av misshällighet från mediamogulernas sida.

Med andra ord, när jag eller någon annan oliktänkare säger någonting som mediamogulerna inte håller med om, så stämplas den kommentar om vilken det råder skilda meningar enhälligt som “hattal”. Det är aldrig en fråga om att en del av dem håller med det och en del misstycker; samtliga fördömer det som “hat”. Jag behöver inte förvrida mitt ansikte och skrika “jag hatar er” för att fördömas som “hatare”. Nästan allt jag säger beskrivs i all massmedia som “hattal” helt enkelt för att det inte är Politiskt Korrekt, helt enkelt för att det avviker från partilinjen. Och tro mig, det finns en partilinje. Min organisation, National Alliance, till exempel, distribuerar ett litet klistermärke i kartotekskortsstorlek som bär de tryckta orden: “Jordens mest utrotningshotade art: den vita rasen — hjälp till att bevara den.” Det är allt, bortsett från vårt namn och adress. Återigen, klistermärket lyder bara “Jordens mest utrotningshotade art: den vita rasen — hjälp till att bevara den.” Men varje gång som media kommenterar detta klistermärke använder de ändå ordet “hat”. De kallar det för ett “hatklistermärke”, “hatpropaganda” och liknande. De kommenterar det aldrig utan att använda ordet “hat”. Mitt folk distribuerar en del av dessa klistermärken i ett område, och en hysterisk rubrik dyker upp i den lokala tidningen: “Boende bestörta över hatlitteratur spridd i staden”, eller något liknande.

Säg mig nu inte att detta är en oberoende och spontan reaktion från mediamogulernas sida varje gång det händer. Vi har distribuerat flera miljoner av dessa klistermärken under det senaste årtiondet, och jag har sett denna reaktion hundratals gånger över hela landet, och det sker enligt en plan. Det är en medveten list avsedd att skrämma folk som annars skulle kunna tänkas svara positivt på budskapet på våra klistermärken. Och det faktum att våra fiender använder sin “hatsmutskastning” mot detta speciella budskap bekräftar vad jag nämnde för ett ögonblick sedan om deras folkmordsartade mål. Deras första imperativ är verkligen att förinta vår ras. De driver inte på för öppna gränser för att de älskar svarta eller bruna eller gula invandrare. De gör det för att de vill förinta oss. De försöker inte övertala vita tonårsflickor att det är trendmedvetet att sällskapa med svarta för att de tycker att färgkombinationen är estetiskt attraktiv. De gör det för att de vill förgöra vårt folk, vår ras, vår civilisation, vår kultur.

Om ni nu tror att jag överdriver beträffande den kontrollerade medians reaktion på mina oanstötliga små klistermärken, så kolla upp saken själva. National Alliance kommer att skicka er en bunt med 100 av dessa klistermärken, porto betalt, för sex dollar. Skaffa en bunt och klistra upp dem i era trakter, och gå sedan med ett märke till er lokala tidning, eller skicka det med posten till er lokala TV-station, säg att ni sett dem klistrade på väggar och anslagstavlor och lyktstolpar och fråga om vad klistermärket handlar om. Om ni talar med en individuell reporter, kan det hända han eller hon inte har något särskilt att säga er, men om er fråga lockar fram ett offentligt svar från tidningen eller TV-stationen, kommer det undantagslöst att hänvisa till klistermärket genom att använda ordet “hat”: det är undantagslöst ett “hatklistermärke” med ett “hatbudskap”.

Vad jag menar är att det faktiskt inte finns någonting som en förnuftig människa skulle kunna betrakta som “hatiskt” med att be om hjälp för att bevara vår ras. Målet för dessa som stämplar detta budskap som “hat” är att smutskasta, att skrämma; det är avsett att tysta oliktänkare, att kväsa meningsskiljaktigheter. Och det är ett olyckligt faktum att rädslan för stämpling oftast är effektiv. Den fick John Rocker att kräla i stoftet och be om ursäkt. Det är rädslan för smutskastning som tystar många människor som annars skulle svara positivt eller sympatiskt på budskapet på mina klistermärken. De ser ett av klistermärkena, och de tänker: “Hallå där, det stämmer! Invandringssituationen är bortom kontroll. Min ras är verkligen hotad. Jag skulle vilja hjälpa till att bevara den. Jag skulle vilja kontakta National Alliance och se vad jag kan göra för att hjälpa. Men om jag gör det skulle någon Politiskt Korrekt människa rapportera mig för media, och de kommer att fördöma mig som ‘hatare’. Så det är bäst att jag håller min trut stängd och låtsas att jag aldrig hade sett detta klistermärke.” Det är vad som händer allt för ofta. Folk skräms av rädsla för smutskastning, och det var så mediamogulerna planerade det.

Någon skickade mig en kopia av ett TV-program som sändes förra veckan på Discovery Channel. Det var ett program om miliser — och i synnerhet om en milisgrupp i Missouri, den 51:a Missourimilisen eller något liknande. Flera av milismedlemmarna intervjuades, och många av dem delar uppenbart en del av våra bekymmer och åsikter. Milismedlemmarna är alla bekymrade över regeringens tilltagande inskränkningar av medborgarrättigheterna. De tror alla på att det är rätt och riktigt att en fri man ska få äga och bära vapen. Samtliga föraktar de clintonregeringen. Samtliga sörjer de morden på Randy Weavers familj vid Ruby Ridge av den hemliga polisen 1992, och de förfäras av Janet Renos förintelse av unga kvinnor och barn i S:t Davidskyrkan i Waco 1993.

Men de är inte desto mindre skrämda av medias makt att smutskasta. De är livrädda för att kallas “hatare”. I det program jag såg betonade de upprepade gånger att de varken är rasister eller antisemiter. Gruppen var helvit — åtminstone samtliga av det dussintal medlemmar som visades i programmet — men de bad om ursäkt för detta; de bad om ursäkt och sade att de intensivt försökte få svarta intresserade av att gå med; de hade bara inte haft någon framgång ännu: verkligen vämjeligt. Och de helt enkelt bara älskar judar. De påstår sig inte se något samband alls mellan judarna och regeringens ansträngningar att inskränka deras rättigheter som finns manifesterade i konstitutionens andra tillägg. De säger mekaniskt efter standardlögnen hos en “Andra tilläggets judasorganisation”, Jews for the Preservation of Firearms Ownership, med den praktiska innebörden att det första Hitler gjorde när han blev rikskansler i Tyskland 1933 var att samla in alla vapen. Det är nazisterna som ligger bakom vapenkontrollrörelsen, säger de, inte judarna. Och en av missourimilisgruppens ledare betonade att medlemskap i deras milis är öppet för alla religioner och raser. De välkomnar alla — utom rasister och antisemiter. De tolererar inga nazister i sin milis. Det står smärtsamt klart att de hoppas att deras medlemspolicy ska att leda till medias gunst. De är rädda för smutskastningen och tror att de kan undvika den genom att vara antirasistiska och projudiska.

Lyckligtvis är emellertid inte alla så skrämda att de vänder bort sina ögon från ett av våra “utrotningshotade art”-klistermärken och skyndar iväg av rädsla för att någon ska se honom läsa det. Vi har uppfostrat en ganska omanlig kull män i denna generation — en kull som brister något förfärligt vad civilkurage beträffar — men det finns fortfarande några få verkliga män kvar — och några få stolta vita kvinnor också. Mediamogulerna — de människor som vill förgöra oss — är bekymrade över detta. Och de har en plan för att tysta dem som inte skräms av rädslan för smutskastning. Vad de avser att göra är att olagligförklara oss — eller åtminstone göra det olagligt för oss att säga vad vi tänker. De arbetar hårt med detta på flera fronter.

Begreppet “hatbrott” introducerades för den amerikanska allmänheten för två årtionden sedan av Amerikas mäktigaste judiska påtryckningsgrupp, Anti-Defamation League of B'nai B'rith: ADL. Som är brukligt med judiska planer, grundade det sig på kringgåenden och bedrägeri. Det första draget var att övertala politikerna att stifta och driva igenom lagar som skulle göra varje slags vandalism mot en kyrka eller någon annan byggnad använd för religiösa syften till ett nytt slags brott, föremål för hårdare straff än vanlig vandalism. Några få människor frågade varför vi behövde en sådan lag, eftersom vandalism redan stred mot lagen. Varför behövde vi en särskild lag som definierade vandalism mot en kyrka eller en synagoga som ett allvarligare brott än vanlig vandalism? Nåväl, politikerna ville inte käbbla över sådana saker och riskera att bli sedda som antireligiösa, så ADL:s förslag blev kvickt lag i många delstater. Detta var den första “hatbrottslagen”.

Det andra draget var en “motion om etnisk terrorism”, som ADL torgförde inför olika lagstiftande församlingar på delstatsnivå där de hade särskilt inflytande. Som ett nytt straffbart brott definierade de terroristhandlingar riktade mot någon medlem av en religiös eller etnisk minoritet. En terroristhandling kunde vara ett fysiskt angrepp, eller så kunde det blott vara kladdandet av graffiti som skulle kunna verka trakasserande för medlemmar av en religiös eller etnisk minoritet. New Jerseys lagstiftande församling var glad över att kunna driva igenom ADL:s motion om etnisk terrorism. En del frågade återigen varför lagen behövdes, men de överröstades av media som stod fast bakom en sådan lag, samt av politikerna som var ivriga att tillmötesgå.

ADL hade nu sin fot innanför dörren och började med hjälp av en oavbruten propagandakampanj av kollaboratörer inom media att betinga allmänheten till att acceptera begreppet “hatbrott” som ett särskilt avskyvärt slags brott som fordrade ny lagstiftning och särskilt sträng bestraffning. Det nya med detta begrepp är att ett brottsåtal kan grundas på brottslingens tankar istället för på hans handlingar. Denna föreställning är motbjudande för den västerländska föreställningen om rättvisa, men i ett allt mer mångkulturellt Amerika har västerländska föreställningar och traditioner mindre tyngd än i det förgångna, och föreställningen om “hatbrott” vann tilltagande allmän acceptans under 1990-talet. “Hatbrottslagstiftning” har redan stiftats i många delstater. Så om jag idag slår en annan vit man på käften är det ett enkelt fall av överfall, en smärre överträdelse. Men om jag slår en jude eller en svart eller en homosexuell på käften kan det bli en mycket allvarligare sak. Det kan vara ett allvarligare brott, och jag kan komma att straffas mycket strängare än jag skulle ha kommit om jag slagit en vit man. Allt beror på vad jag tänkte på före och under det att jag utdelade slaget. Och för att avgöra vad jag tänkte på kan regeringen komma att utreda mitt kontaktnät, min politiska och religiösa läggning, mina läsvanor, till och med den musiksort jag lyssnar på. Åklagare kan kalla mina vänner inför rätta och grilla dem om mina åsikter i rasfrågan, judefrågan eller om homosexualitet.

Andra judiska organisationer har hoppat på “hatbrottståget” med ADL, och de fortsätter att driva på för till och med mer “hatbrottslagstiftning”. Vi behöver bara extrapolera förra årtiondets trend för att med god säkerhet förutse att judarna kommer att ha delstatliga “hatbrottslagar” i varje delstat såväl som på den federala nivån innan detta årtionde är till ända. Man förväntar sig att soffpotatisarna och lämlarna ska gå med på allt som deras TV-skärmar säger åt dem. Man förväntar sig att denna själlösa och ryggradslösa samling ska svälja allt som judarna serverar utan protest. Det som gör mig deprimerad är att advokaterna och domarna och lagstiftarna — de människor som borde ha motsatt sig denna pervertering av vårt rättssystem, detta fördärv av vårt rättssystem, med varje uns styrka och inflytande de har — har suttit på sina händer och hållit sina trutar stängda av rädsla för smutskastning. Nåväl, det är långt ifrån det värsta. Nästa fas — och de är redan en bra bit in i denna fas — är att kriminalisera “hattal”. Det är definitivt inte ett så stort steg från de rådande “hatbrottslagarna”, som grundar en persons bestraffning för ett brott på den sorts böcker han läser, till “hattalslagar”, som bestraffar en person för vad han säger eller skriver. Idag kan regeringen uppgradera ett mindre brott till ett grövre brott om man uttrycker åsikter som ADL anser vara “hatiska”. I morgon kommer vi att sätta en person i fängelse bara för att ha uttryckt dessa åsikter. Under de senaste åren har de lärt upp de trendmedvetnare lagkommentatorerna att pladdra om hur yttrandefriheten ändå aldrig varit något absolut eftersom vi aldrig haft rätten att skrika “elden är lös!” på en fullsatt teater, så därför borde vi definitivt inte invända mot ytterligare några få små restriktioner.

Nu spelar de på den globala vinklingen: De säger att Amerika inte är i fas med alla de mer progressiva länderna i världen. Politiskt Inkorrekt tal är redan brottsligt i Kanada, i Storbritannien, i Nederländerna, i Frankrike, i Tyskland och i de flesta andra vita länder. Förenta staterna sackar efter. Vi behöver modernisera vårt rättsväsende för att komma ifatt resten av världen. Och så vidare. Och ni förstår, det är inte bara det här med att judarna driver på denna ansträngning för att skrota Första tillägget. De har enrollerat sin vanliga uppsättning allierade: inte bara icke-judiska politiker i karriären, utan också samma slags slödder och förbittrade hatare som utgör clintonkoalitionen, folk som har ett horn i sidan till det vita heterosexuella samhället, folk som pyr inombords av förbittring över verkliga eller inbillade skymfer som de lidit till följd av att vita män fått säga vad de haft i sinnet. De radikala feministerna står sida vid sida med judarna i främsta ledet av denna ansträngning för att tysta dem som inte håller med dem. Mer allmänt gäller att föreställningen om att inte tillåta människor att skriva eller säga något som skulle kunna väcka anstöt hos någon tilltalar den feminina mentaliteten, oavsett kön. Vilket betyder att det finns allt för många vita män såväl som kvinnor idag som kommer att hålla med massmediamogulerna om att vi verkligen behöver överge vår rätt till anstötligt tal för att försäkra lugn i detta allt mångkulturellare samhälle, i vilket så många människor lätt tar anstöt. Dessa feminina tänkare kommer att försäkra er att de står fullt och fast bakom yttrandefriheten; de stöder Första tillägget till 100 procent. Det enda slags tal de vill kriminalisera är anstötligt tal. Nu så är detta inte mycket värre än att förbjuda folk att skrika “elden är lös!” på en fullsatt teater, eller hur? Och vi kommer att få så mycket mer lugn, vi kommer att kunna konsumera i så mycket mer trygghet och säkerhet om folk inte tillåts väcka anstöt hos varandra. Det är värt det, eller hur?

Och det kommer att vara lätt, eftersom vi redan har experter som kommer att berätta för oss exakt vilket tal som är anstötligt, exakt vilket slags tal folk behöver låsas in för. Dessa trevliga judiska pojkar i Anti-Defamation League kommer att göra det åt oss med hjälp av dessa trevliga judiska pojkar på Simon Wiesenthal Center och Southern Poverty Law Center.

Hela den här affären med att hindra folk från att säga eller skriva “hatiska” saker har vunnit stor aktualitet i och med framväxten av Internet. Det brukade vara som så att folk som ville säga saker som ADL ansåg vara anstötligt var hänvisade till flygblad och småskrifter eftersom andra media var tämligen igensydda av folk på ADL:s sida: människor tillhörandes samma stam. Men Internet har förändrat allt detta, åtminstone för ögonblicket. Nu behöver inte en person vara miljardär, han behöver inte ha tillräckligt med pengar för att köpa sitt eget TV-bolag för att vara i stånd att berätta för hela världen vad han har i sinnet. Folket inom ADL ser det som en väldigt farlig situation, och de arbetar övertid för att skydda oss från det. De har redan utvecklat ett ADL-“hatfilter” som de är upptagna med att övertala offentliga skolor och bibliotek att utrusta alla sina datorer med. Detta “hatfilter” hindrar elever eller biblioteksbesökare från att läsa någonting på  en site som ADL:s experter anser är anstötlig. Är inte detta trevligt av dem?

Hör här, vår tid är slut för idag. Jag ska tala mer om det här senare, eftersom det är ett extremt viktigt ämne. Mycket mer står på spel än rätten för oliktänkare som jag att ha annorlunda åsikter. Hela vår frihet står på spel, och bortom det vår rasliga överlevnad. De trevliga judiska pojkarna i ADL förstår det, vilket är skälet till att de har en kampanj mot det Andra tillägget parallellt med sin kampanj mot det Första tillägget. Det är bäst att vi förstår det också.