Varför var det så? Varför kände vi oss så besvärade när vi talade om sex? Det var naturligtvis för att sex var ett tabubelagt ämne. Det fanns åtskilliga sociala och religiösa förbud i samband med sex, och dessa förbud och restriktioner stred mot våra naturliga drifter. För att undvika den synnerligen obehagliga känslan av skuld försökte vi undvika ämnet sex. Vi sopade det under mattan och försökte låta bli att tänka på det.
Det är så det ligger till med rasfrågan idag. På samma sätt som vi betingades av religiösa läror för femtio eller sextio år sedan att känna skuld för våra naturliga sexuella böjelser, betingas vi idag -- i första hand av den kontrollerade massmedian -- att känna skuld för våra naturliga rasliga böjelser. Vi betingas att tro att de är syndfulla.
Och vilka är våra naturliga rasliga böjelser? Vi kan få ett ganska bra svar genom att titta på hur vi uppträdde, skrev och talade under eran före det att rasfrågan blev ett tabubelagt ämne, på den tiden då vi fortfarande kunde prata om den utan att känna några samvetskval eller skuldkänslor - under det här seklets början, säg. På den tiden accepterade vi det faktum att människor av en viss ras föredrog att leva och arbeta och roa sig med andra människor som de själva. Vi föredrog förvisso våra egna rasfränders sällskap, och så var också fallet inom andra raser. Vi var ofta nyfikna på eller intresserade av andra rasers egenskaper, uppträdande, livsstil, kultur och historia. Vi beundrade japanska samurajsvärd och kinesisk keramikkonst, den eskimåiska kajaken, hinduisk mytologi och mexikanska tempel. I ungdomsorganisationer som pojkscouterna studerade vi indianernas kultur och försökte efterlikna deras ypperliga färdigheter som stenåldersjägare och vildmarksmänniskor. Där en annan ras hade utfört någon verklig prestation var vi redo att studera den och ge dem erkännande för den.
Men på samma gång behöll vi vår känsla av att vara särskilda och unika, samt en stolthet över vår egen europeiska kultur, våra egna rasliga egenskaper och vår egen historia. Vi kände aldrig att vi var tvungna att be om ursäkt för att vi lärde ut vår egen ras historia i våra skolor - det vill säga europeisk historia - och för att vi inte lärde ut, säg, japansk historia eller tibetansk historia, utom förstås till de akademiker som studerade exotiska kulturer. Framförallt så kände vi inte det minsta behov av att uppfinna en falsk historia för svarta för att öka självförtroendet hos unga svarta, eller för att övertyga unga vita om att svarta var deras kulturella jämlikar.
Kände vi att vår ras är överlägsen andra raser? På det hela taget, ja - men vi var inte besvärade för det, bara realistiska. Det vill säga, vi tillstod utan minsta avund eller förbittring att andra raser kunde göra somliga saker bättre än vi: Svarta, till exempel, kunde utföra arbete i en het och fuktig miljö som skulle döda en vit man. Och deras speciella skelett- och muskelstruktur gjorde dem till bättre löpare och hoppare i genomsnitt, medan deras relativt tjockare skallben och längre armar gav dem fördelar i boxning.
Men vi visste vad vi var särskilt bra på, och vi tenderade att värdera dessa saker högst. Någon som rekryterade till ett basketlag kunde förstås ha andra normer och kunde mycket väl se svarta som en överlägsen ras. Det störde oss inte. Vi var säkra i vår roll som alla andras farthållare, som planetens mest framstående problemlösare och civilisationsbyggare, som de bästa tänkarna och skaparna. Och givetvis tyckte vi bäst om vår egen poesi, konst, musik och litteratur. På det sättet ansåg vi att vi hade en överlägsen kultur och att vi var en överlägsen ras. Överlägsen enligt våra egna normer, förstås.
På grund av det -- på grund av våra känslor för oss själva och vår förkärlek för vår egen sort och vår egen kultur -- var vi förstås alla rasister enligt dagens normer. Vi var alla vita suprematister. Men de orden användes aldrig då. Rasism var ingen tvistefråga. Vi bara tänkte och uppträdde på ett sätt som var naturligt för oss. Så länge andra raser inte gick i vägen för oss kände vi ingen fientlighet gentemot dem. Men om de gick i vägen för oss, så ångrade de sig oftast ganska kvickt.
Och naturligtvis hade andra raser ungefär samma attityd som vi hade. De bedömde saker och ting efter sina egna normer. Kineserna ansåg - anser faktiskt fortfarande - att de är överlägsna vilka utländska djävlar som helst. Störde det oss på något vis? Självklart inte. Vi höll inte med kineserna, förstås, men så länge alla höll sig på sin kant kunde vi komma överens någorlunda väl. De enda gånger det uppstod konflikt mellan raserna var när de tvingades bebo samma territorium. När så skedde uppstod alltid konflikt och fiendskap.
När giriga affärsmän tog hit båtlaster av kinesiska kulier för att tillhandahålla järnvägsbyggena billig arbetskraft och slippa behöva betala ut de rådande lönerna till vita arbetare, uppstod fiendskap mellan vita och kineser.
En betydligt större konflikt förorsakades av slavimporten från Afrika till Amerika. Profithungriga slavhandlare tog hit miljoner av dem till det här landet och gav plantageägarna ett erbjudande de inte kunde motstå. 1800-talets ekonomiska förhållanden gjorde nyttjandet av slavarbetskraft väldigt lönsamt. Men de välbärgade vita markägarnas bruk av svarta slavar försatte vita jordbrukare och hantverkare i södra Förenta staterna i ett stort underläge, med åtföljande fiendskap och konflikt. När slavarna befriats och släppts lösa i det vita samhället blev konflikten mellan svarta och vita självklart mycket, mycket värre.
Konflikten mellan raserna kom slutligen att begränsas genom införandet av segregationen, som i sin essens etablerade åtskilda samhällen i Förenta staterna för vita och för svarta. Vita bodde i en del av staden; svarta i en annan. Vita gick till vita skolor; svarta till svarta skolor. Det fanns vita fritidsområden och svarta fritidsområden, vita restauranger och svarta restauranger. Raserna beblandade sig så lite som möjligt, och varje ras kunde mer eller mindre upprätthålla sina egna normer och sin egen kultur. I de flesta fall rättfärdigades segregationens institutioner av lagen. Varhelst det fanns en ansenlig svart population, till exempel, fanns det lagar mot rasblandning.
Segregationen var i själva verket inte någon idealisk lösning för endera rasen på lång sikt, men i ett kortare perspektiv var den oändligt mycket bättre än rasblandning. Den enda vettiga långsiktiga lösningen hade varit total geografisk separation, i detta fall genom att repatriera frigivna slavar tillbaka till Afrika och kinesiska kulier tillbaka till Kina. Men ekonomiska överväganden -- plus den beklagansvärda kortsynthet som karaktäriserar den offentliga politiken i en demokrati -- resulterade i att repatrieringen sattes åt sidan för tillfället.
Och därmed levde vi med segregationen så gott vi kunde, trots dess brister. Vi hade fortfarande vårt revir och svarta sitt. I vårt samhälle kunde de flesta av oss fortfarande tala om vår egen ras och om andra raser utan att bli förlägna eller känna skuld. Det rådde naturligtvis en stor skillnad mellan det vita och det svarta samhällets kulturella och ekonomiska nivåer. Normerna i svarta skolor låg långt under dem i vita skolor; svartas löner var lägre; svarta bostadsområden var fattigare, smutsigare och våldsammare. Ett fåtal svarta övervann dessa förhållanden och nådde framgång, med de flesta levde ganska eländigt.
Ett fåtal vita -- och andra -- med för mycket fritid behandlade de svarta nedlåtande till och med på den tiden innan rasism hade blivit en officiell skamfläck som skyllde svartas okunnighet på vitas förtryck. Det hade givetvis inget med det att göra. Den stora majoriteten vita befattade sig överhuvudtaget inte med svarta och slösade verkligen inte bort någon tid på att förtrycka dem. De flesta vita brydde sig inte om vad svarta gjorde, så länge som de gjorde det bland sig själva och inte hotade vita. Man behövde bara slänga ett öga på den enormt stora nivåskillnad som rådde mellan civilisationerna i Europa och i svarta Afrika för att förstå att nivåskillnaden mellan de vita och svarta samhällena i Amerika bara var en återspegling av skillnaden i raslig beskaffenhet, och att svarta i Amerika skulle ha levt på en till och med lägre nivå om det inte vore för det utbyte som kom dem till godo tack vare deras närhet till det vita samhället.
Inte desto mindre framhärdade välgörenhetsfantasterna i sitt klander av det vita samhället för bristerna i det svarta, dock utan att medföra någon större åverkan på det vita samhället. National Association for the Advancement of Colored People -- NAACP -- utövade påtryckningar för att få slut på segregationen. Nog så intressant är att samtliga ordföranden i NAACP vid den här tiden var judar, inte svarta, och organisationen fick nästan allt sitt ekonomiska stöd från judar. Andra världskriget kom verkligen att förändra saker och ting. Amerikas enorma uppbyggnad av krigsindustrin förändrade den amerikanska arbetskraftens sammansättning radikalt. Med miljoner vita män i uniform, rekryterades kvinnor och svarta till fabrikernas arbetsstyrkor i oöverträffade antal. Kriget hade som slutresultat att det bringade stora antal svarta från lantliga områden in till städerna och försåg dem med mer pengar än de någonsin haft förr. Ännu viktigare var krigets psykologiska genomslag. Krigspropagandisterna i Amerika målade upp kriget som ett korståg för demokrati och jämlikhet. Man sade till oss att tyskarna betraktade sig själva som en härskarras. Det var synnerligen skändligt för någon särskild folkgrupp att tro att de var överlägsna en annan grupp, sa man till oss gång efter annan. Nåväl, efter att vi dödat miljoner av våra europeiska fränder och förlorat 300.000 av våra egna soldater för att bevisa att tyskarna trots allt inte var någon härskarras, blev det mycket lättare för den kontrollerade medians propagandister att övertyga oss om att vita och svarta var medfött jämlika, och att de svartas lägre socioekonomiska nivå därför måste vara vårt eget fel. Det var segregationen som höll dem nere. Resultatet blev vit skuldmedvetenhet: den slog rot i de vitas medvetande för första gången under 1950-talet.
Televisionen blev ett nytt mäktigt vapen i händerna på skuldkomplexmånglarna. Vi exponerades för TV-sända skådespel där oförargliga och välklädda svarta satt tysta i vita kaféer medan vita servitriser vägrade betjäna dem och vita stamgäster drev med dem. Vi fick se svarta som släpades av bussar och slogs med basebollträn av vita Ku Klux Klananhängare. Vi fick se polishundar och batongviftande vita polismän som attackerade svarta så kallade frihetsdemonstranter i Alabama. Jag vill inte få det att låta som att scener som dessa var representativa för de så kallade medborgarrättsdemonstrationerna under 50- och 60-talen. Men de inträffade emellanåt. Vita ur arbetarklassen, som åtminstone var i stånd att försvara sig själva mot de svartas anspråk på vitas arbeten, vitas bostadsområden och vitas skolor under 50- och 60-talen, reagerade ibland på ett överdrivet och ovärdigt sätt. Ibland reagerade de till och med våldsamt. Närhelst de gjorde det, fanns den kontrollerade medians kameror där för att spela in det. Och dessa scener blev slugt redigerade, satta i ett sammanhang noggrant utvalt för att tilltala vitas naturliga känsla för anständighet och rättvisa, och sändes sedan om och om igen. Resultatet blev ytterligare vit skuldmedvetenhet -- precis som avsetts.
Genom att skickligt använda utvalda scener som visade vitas motstånd mot raslig integration och som kändes besvärande för de flesta vita tittare, kunde den kontrollerade median gradvis göra själva tanken på motstånd mot raslig integration obehaglig för majoriteten vita. Och därefter gav median ett namn åt det vita motståndet mot integration: rasism. Och genom att upprepade gånger åberopa denna beteckning i samband med scener och handlingar och idéer som redan hade gjorts anstötliga, fick beteckningen själv, själva ordet, förmågan att föranleda styng av förlägenhet och skuldkänslor -- exakt på samma sätt som lunchklockans ljud i sig kom Pavlovs hundar att avsöndra saliv. Media hade arbetat in en betingad och reflexartad reaktion på ordet rasism. Blotta ordet är i sig självt numer tillräckligt för att få de trendkänsligaste av oss att blekna och söka skydd, samtidigt som det får till och med måttligt inbitna individualister att känna sig obehagliga till mods.
Nu är emellertid denna kortfattade historiebeskrivning av rasismen en grov förenkling. Själva processen var långt mer komplicerad och inbegrep åtskilliga detaljer som vi inte har tid att gå in på idag. Skolorna, till exempel, värvades i programmet för betingning. Innehållet i skolundervisningen förvanskades för att hindra vita elever från att förstå den rationella grunden för segregationen i Amerika -- eller mer allmänt, för separationen av raserna överallt i världen. Samtidigt aveuropeiserades historieundervisningen som istället proppades full med alla upptänkliga slags inbillade icke-vita prestationer. Syftet med allt detta var att ge vita studenter intrycket av att varje ansträngning att upprätthålla ett vitt samhälle inte bara vore irrationellt utan även orättvist.
Det enda som hjälpt ett fåtal vita studenter att motstå dessa läror har varit den rena fysiska närvaron av äkta svarta i deras skolor, så att de kunnat se den skarpa inkonsekvensen mellan teorin om raslig jämlikhet och verkligheten.
En av konsekvenserna av de här för det mesta mycket framgångsrika programmen för den kontrollerade medians betingning, dessa program för hjärntvätt, har varit att det blivit mycket svårt att diskutera rasfrågor rationellt. Det är så här det måste ha varit att diskutera sex rationellt bland presbyterianer för hundra år sedan.
När jag sitter med i intervjuprogram på TV och diskuterar rasfrågan, får jag verkligt hysteriska telefonsamtal från en del människor som helt enkelt inte kan hantera den. Och även samtal från de hatiska -- folk som säger åt mig att jag borde dödas för att jag förespråkar rasernas separation eller för att jag motsätter mig rasblandning. Och de här människorna som skriker ut sitt hat och obsceniteter åt mig för att jag vågar hysa Politiskt Inkorrekta åsikter i rasfrågan, är vita människor -- vita människor som har betingats av den kontrollerade median att reagera på det sättet.
Men vanligt folk brukade bli precis lika bestörta över sex för hundra år sedan. De brukade hata, förakta och till och med vilja döda folk som hade okonventionella tankar om sex -- och jag talar inte om barnsexförbrytare eller homosexuella; jag talar om friska heterosexuella som helt enkelt inte var så strikt konventionella i sina tankar och vanor som resten av befolkningen. Margaret Sanger, sexualundervisningens pionjär i Amerika, kastades i fängelse för sina åsikter år 1917. Joseph Smith, den mormonska kyrkans grundare, chockerade konventionella kristna genom att äkta ett antal hustrur, och han lynchades -- mördades -- av en mobb i Illinois år 1844.
Inte desto mindre är rasfrågan något vi måste fundera kring och tala om rationellt och uppriktigt. Vi får inte besväras av den. Vi får inte känna skuld i samband med den. Vi måste förstå att viljan att bo och arbeta med folk av vår egen sort är en naturlig och hälsosam känsla som vi blivit födda med. Naturen gav oss denna känsla för att vi skulle kunna utvecklas som en ras, så att vi kunde utveckla unika särdrag och förmågor som skiljer oss från varje annan ras. Denna känsla, denna förkärlek för vår egen sort är oumbärlig för vår fortlevnad. Vad som är onaturligt, destruktivt och i sanning föraktfullt är påtvingad mångkulturalism, som det kallas, påtvingad mångfald. Jag ska avsluta idag med att poängtera att våra naturliga känslor i rasfrågan inte är det enda som den kontrollerade medians hjärntvättare arbetat hårt med för att utveckla till en betingad och reflexartad mekanism av skuld-och-fruktan. De har arbetat nästan lika hårt för att förväxla vår naturliga förståelse för skillnaderna mellan män och kvinnor. När jag hävdar offentligt, vilket jag ofta gör, att mannens naturliga roll är rollen som försörjare och beskyddare, och att kvinnans naturliga roll är vårdande och uppfostrande, utsätts jag för samma sorts hysteriska och hatfyllda attacker som när jag talar om ras.
Media, judarna och jämlikhetsförkämparna är helt inriktade på att fördunkla alla distinktioner, all struktur i vårt samhälle och alla normer. Vi måste motstå hela deras kampanj av påtvingad Politisk Korrekthet. Men mest av allt måste vi motstå deras ansträngning att betinga vårt sätt att se på rasfrågan. Vi kan överleva feminismen, oavsett hur neurotiska och olyckliga den gör oss. Vi kan överleva andra former av jämlikhetssträvanden, oavsett hur socialt nedbrytande de är.
Men vi kan inte överleva mycket längre om vi inte återfår vår uppriktighet i rasfrågan.