Jag måste emellertid erkänna för er att jag vanligtvis lär mig mer från hatbreven än från de vänliga breven. Den vanligaste typen av hatbrev jag får kommer från Politiskt Korrekta universitetsstuderande flickor av båda könen. Allihop har ungefär samma innehåll: ”Åååh, herregud! Hur kan du vara sååå dum att tro att hudfärg spelar någon roll! Förstår du inte att vi lever på tjugohundratalet nu? Dina idéer blev omoderna på stenåldern. Jag kan inte fatta att sådana som du fortfarande finns. Du borde sälja din husvagn, laga dina tänder och börja skolan. Du kanske lär dig något!”

Nåväl, ni kanske undrar vad det lärorika i att läsa brev av den här sorten är. De tjänar faktiskt som en ständig påminnelse att det finns många lämlar där ute. Några av lämlarna föreläser för mig om vad de har lärt sig i skolan eller från TV om ras, historia och världsordningen, och ni skulle bli överraskade över vissa av de saker de har fått lära sig och faktiskt tror på . Men det är också lärorikt. Det påminner mig om att förnuft spelar en försumbar roll i de här människornas system av övertygelser, och det tjänar väldigt lite till att försöka använda förnuft för att få dem på rätt väg. I syfte att rubba dem  måste vi gå bortom förnuft; vi måste tilltala deras mest fundamentala och primatinstinkter.

Nåväl, när vi äger en stor hollywoodstudio eller en kedja av TV-stationer, kan vi skapa de bilder som tilltalar lämlarnas instinkter. Då kan vi konkurrera med judarna i att manipulera deras instinkter. Till dess, medan vi är begränsade till ord och resonemang är det inte mycket lönt att tala direkt till lämlarna. Till dess, kan vi tala effektivt till de dryga två procent av befolkningen som är mottagliga för förnuft. Och jag är verkligen intresserad av att veta vad de här två procenten tänker på. Jag vill veta vad folk som är kapabla att tänka tänker på – och känner –  allteftersom vår civilisation faller sönder och vår ras glider mot utrotningens avgrund. För, som ni förstår, även om vi inte kan vinna några val med bara de här två procenten, kan vi vinna kriget... om vi kan få de flesta av dem – eller till och med hälften av dem – riktigt orienterade och riktigt motiverade.

Så vad är det som hindrar de här två procenten från att skärpa till sig? Nåväl, konservatism är en orsak. Många människor kan fortfarande inte skäppa tanken på att vi måste lösa våra problem på ett civiliserat och systematiskt sätt, som damer och herrar. Ni förstår, vi förlorade det valet för länge sedan. Egentligen är allt ni behöver göra att se er om. Gå ut och titta på gatan. Gå in i en mataffär i en storstad eller i ett köpcentra. Titta på människorna. De är de som är väljarna. 150 kilos mamman som går på socialbidrag, mexikanerna och vietnameserna som har varit här länge nog för att bli medborgare, baseball och basketfansen med ölmagar – den sorts människor som tittar på Oprah och Jerry Springer. Amerikas damer och herrar kan inte överösta dem. Vi kan inte rädda vårt folk eller vår civilisation genom att spela enligt de gamla reglerna. Vi kan inte vinna genom att vara damer och herrar. Vi måste naturligtvis använda våra huvuden, men vi måste också vara villiga att kavla upp ärmarna och hugga i när det är nödvändigt. Vi måste vara villiga att bryta mot alla gamla regler och skapa nya.

Jag kommer ihåg hur det var att leva i en värld där de flesta respekterade de  gamla  reglerna. Jag kommer ihåg vita bostadsområden där mammorna stannade hemma och tog hand om sina barn, och vita skolor... och till och med vita köpcentra, tro det eller inte. Det var en värld där damer och herrar skötte saker, och det var en mycket renare och hyggligare värld. Den hade sina brister, naturligtvis. Jag tyckte att det var lite för instängt och prytt och restriktivt, men det var definitivt en bättre värld för vårt folk än denna clintonerans värld. Det  största problemet med den där civiliserade vita världen för 50 år sedan var att till och med då var reglerna omoderna. Reglerna kunde inte längre skydda vårt samhälle från de farligaste fienderna, som hade hittat en väg runt reglerna. De kunde infiltrera och omstörta alla våra institutioner.

 Vi klamrade oss fast vid meningslösa regler – vi klamrade oss fast vid hövlighet och artighet, och bordskick och att klä sig prydligt och andra utåtriktade former – medan de korrumperade och omstörtade inifrån. Det ansågs oförskämt att peka ut dem som omstörtarna och undergrävarna. Vi kanske inte beviljade många av de pråliga och framfusiga New York- och hollywoodjudarna inträde i vårt samhälle, men  vi trodde att det gick an att släppa in dem som hade lärt sig att klä sig och tala som vi, de som hade lärt sig att uppföra sig som vi och som kunde låtsas vara damer och herrar. Vårt artiga och civiliserade samhälle bar i sig självt fröna till sin egen undergång.

Och till och med idag kan de konservativa inte släppa det. De är så betagna av sitt ruttna skal att de inte känner var stanken kommer ifrån. Men ändå, jag kommer ihåg då jag inte heller förstod var stanken kom ifrån, så därför tror jag fortfarande att det finns en del konservativa man kan prata med, som kan lära sig  att släppa greppet om det gamla.

Och så har vi ju liberalerna – eller snarare det jag kallar ”tillfälliga” liberaler, för att skilja dem från de verkliga liberalerna. Tillfälliga liberaler är folk som accepterar de liberala föreställningarna för att de inte förstår. De är inte lämlar, men har låtit sig vilseledas till den grad att de lika gärna kunde ha varit lämlar. De har helt enkelt tagit till sig det de har lärt sig i skolan och av den kontrollerade massmedian.  Om att raser är i sin natur är likvärdiga i duglighet och moral, om att skillnader i levnadsförhållanden och möjligheter, att skillnaden mellan judar och alla andra, är religionen och så vidare.

Det är inte som så att de har ett behov att tro på de här sakerna på grund av något psykologiskt trauma orsakat av bristfällig potträning, såsom är fallet med de verkliga liberalerna. Det är snarare det att de aldrig ifrågasatt vad de har blivit tillsagda. Kanske växte de upp på landsbygden eller i en liten stad som i huvudsak var vit och icke-judisk, och sålunda inte märkte de uppenbara motsägelserna mellan vad de har blivit lärda och verkligheten. Kanske är de helt enkelt inte speciellt insiktsfulla. Kanhända är det universitetsflickors tjutande: ”Åååh herregud! Hur kan du vara sååå dum!” närhelst någon brutit mot ett politiskt korrekt tabu, som har gjort dem livrädda: de har inte velat riskera att bli gjorda till åtlöje.

Vad den sortens folk behöver är en stor dos av verkligheten. Ibland kan flytten till en stor stad räcka. Ibland reder värnplikten ut problemet. Jag har fått ett antal brev från folk i armén som erkänner för mig att de till först nyligen trott på TV:s propaganda om raslig jämlikhet, och att det var först när de fått chansen att uppleva de färgade brödernas underverk i närbild och fått kväljningar av upplevelsen, som de insett att de hade blivit itutade lögner och börjat söka efter sanningen. Ni måste komma ihåg att de här människorna inte är några riktiga  liberaler. En riktig liberal fortsätter att urskulda svarta även efter grundutbildningen tillsammans med dem i armén. En riktig liberal kommer att fly från verkligheten av att leva med svarta i storstaden, men kommer inte ens efter att han nått tryggheten i ett vitt område att erkänna varför han flydde. Riktiga liberaler behöver mer en än dos av verkligheten för att komma på  rätta tankar. De behöver en upplevelse som åtminstone är så traumatisk som vad det nu var som gick fel under potträningen. Tro mig, de kommer att få den, men den kan komma för sent för att göra någon större nytta.

Och sedan har vi individualisterna. Jag har talat om dem i tidigare sändningar. De är  den typ av människor som tror att de är rätt inriktade när de är helt fokuserade på att stötta Nummer Ett. Man talar med dem om den fara Amerika befinner sig i, den fara rasen befinner sig i, och de tittar på en som om man vore galen. ”Vad har det här med mig att göra?” De smartare individualisterna är kapabla att förstå den röra vi alla befinner oss i – inklusive de själva  - är konsekvenserna av för mycket individualistiskt tänkande i det förflutna, av att för många människor smiter från sitt ansvar för rasen. De se på situationen kring sig, och deras första tanke är: ”Nu får alla klara sig bäst de kan!” Det förvånar inte att vårt folks fiender lovprisar det individualistiska tänkandets dygder och framhäver individualistiska läromästare och ”filosofer”, såsom judinnan Ayn Rand, som förebilder för oss.

Nästan det enda sättet att få något fruktbart samarbete till stånd med en individualist är att övertyga honom att faran för oss alla är så överhängande att allt hänger på om vi håller ihop: att situationen förvärras så fort att han inte kan undkomma konsekvenserna av jämlikhetsivern och mångkulturen och den clintonism som gått över styr, genom att agera helt på eget bevåg. Han måste övertygas att hans egna omedelbara intressen hör ihop med hans folks välgång och överlevnad. Men detta blir en lättare sak hela tiden. För tio år sedan hade inte ens en intelligent och framsynt individualist trott att översvämningen skulle  komma under hans livstid, och således var det inte hans problem. Idag, när det är svårt att andas till och med när han står på tå, är han inte så säker på att floden låter vänta på sig, och han är mycket mottagligare för förnuft.

Så vår uppgift är att fortsätta bygga förståelse och motivation bland den tänkande delen av vårt folk: att övertyga de konservativa att släppa taget genom att visa dem var stanken kommer ifrån, att visa att liket de håller fast vid faktiskt är dött;  att utbilda de tillfälliga liberalerna genom att hjälpa dem se fakta de förbisett; att se till att individualisterna förstår att individualismen helt enkelt inte är förnuftigt i en tid då tidvattnet för vår båt längre och längre ifrån den säkra hamn vi alla önskar, och att det står klart att vi bara kommer dit om vi alla ror tillsammans.

Jag kanske bara är en orealistisk optimist som tror att vi kan göra alla de här  sakerna. Men jag själv har besökt alla de platser jag talat om. Jag har varit konservativ. Jag brukade tro att judarna var som alla vi andra bortsett från att de besökte en annan kyrka; jag brukade tro att anledningen att svarta uppförde sig dåligt och aldrig hade åstadkommit mycket var att de hade haft ett dåligt utgångsläge, att de aldrig hade fått en rättvis chans. Jag gick till och med igenom en individualistisk fas då jag trodde att jag var så mycket smartare än alla andra att jag kunde klara mig själv; jag hade ännu inte förstått att jag bara var en liten del av något mycket större och viktigare än mig själv.

Och för att jag klarade mig igenom alla de här sakerna, alla de här felen, tror jag att andra också kan det. I själva verket vet jag att de kan det, för jag ser beviset i min post varje dag. Och jag vet att den här sändningen hjälper dem. Vi behöver bara göra mer än vad vi gör nu; fler radiostationer, större publik, effektivare nyttjande av vår media, inte bara radio, och utvecklingen av nya media. Vi måste fortsätta bygga vår kommunikationsinfrastruktur så fort vi kan. Vi behöver rekrytera mer hjälp för den uppgiften, precis som jag behöver rekrytera en sekreterare.

Vi håller på att komma dit. Vi når fler av vårt folk för varje dag. Vi behöver bara göra det snabbare, så kommer vi en vacker dag att kunna påverka lämlarna också. Vi kommer att kunna tilltala deras grundläggande instinkter. Till och med några av collegeflickorna kommer att ändra ton beträffande vad som är dumt och vad som inte är det.

Så låt oss nu upprepa det grundläggande i vad vi står inför, de grundläggande beståndsdelarna av vårt nuvarande tillstånd. Till att börja med är vi mitt uppe i en demografisk katastrof av oöverträffad storlek. Amerikas rasliga sammansättning förändras grundligare än något större land någonsin har gjort under fredstid. 1950 var 90% av befolkningen i USA vit. Idag är den bara 70% vit. Det är en tredubbling av antalet icke-vita på bara 50 år. Om det här trenden fortsätter kommer vita att vara mindre än 50% om 40 år. Vi kommer att vara en minoritet i vårt eget land. Det är ett faktum som inte ens förnekas. Clintonisterna triumferar över det. De emotser med glädje ett Amerika där vita inte längre är i majoritet, lika mycket som vi fruktar det.

Inte ens orsakerna till den här demografiska katastrofen förnekas. Vitas födelsetal har fallit under reproduktionsnivån, medan icke-vitas födelsetal är fortsatt höga -- och floden av nya invandrare, både legala och illegala, som väller in över våra  gränser är till största delen icke-vita, vilket är skälet till att clintonisterna är fast beslutna att hålla gränserna öppna. Som råge på detta har blandningen mellan vita och icke vita skjutit i höjden, eftersom massmedia, staten och de allmänna kyrkorna gör allt de kan för att uppmuntra rasblandning och bastardisering. Det är den konkreta aspekten på vårt problem.

Vi befinner oss dessutom mitt i en moralisk katastrof. Jag behöver knappast berätta att villigheten hos den amerikanska väljarkåren att tolerera den sortens skandalösa beteende som vi har sett hos clintonadministrationen är lika oöverträffad som de demografiska förändringar som pågår. Vad jag menar är att för inte så länge sedan hade det varit otänkbart att som presidentkandidat ha en man som när han var guvernör för en delstat hade för vana att skicka ut polisen för att  plocka upp kvinnor och köra dem till guvernörsbostaden för att tillfredsställa sina sexuella behov, eller att ha en bror som bedrev en blomstrande kokainhandel från guvernörsbostadens kontor och blev tagen på bar gärning och dömd till fängelse. Sådant beteende brukade inte accepterades. Men nu gäller att så länge folk har pengar verkar de inte bry sig. De är villiga att ha ett charmerande avskräde som Bill Clinton till president så länge som deras kylskåp är fulla och det visas tillräckligt med bollspel på TV. Hälften av väljarna bryr sig inte om att deras president begår mened och är en våldtäktsman och missbrukare av narkotika som tigger om kampanjbidrag från främmande makter. Hälften bryr sig inte om det så länge som ekonomin förefaller god på ytan. Detta är en moralisk katastrof, och den saknar motstycke.

Den synliga homosexualiteten och accepterandet av homosexuellt beteende på våra universitet och andra ställen saknar också motstycke. Det gör även den utsträckning i vilken feminismen påverkar den allmänna politiken. Det gör även den utsträckning i vilken våra män har blivit feminina fjollor.

Slutligen befinner vi oss mitt i en politisk katastrof, eller kanske vore det mer korrekt att kalla det en maktkatastrof. Vi har ett politiskt system, ett valsystem, som i praktiken kontrolleras av dem som kontrollerar massmedian: speciellt TV. Ingen kandidat i ett nationellt val eller delstatsval kan väljas utan TV.  Den genomsnittlige väljaren ser och hör kandidaten endast på TV. Det är hans enda sätta känna till kandidaterna, hans enda sätt att göra ett val. Det saknar motstycke.

Före omkring 1922, när kommersiella radiosändningar började bli ett medium  att räkna med, fick väljarna reda på kandidaterna endast genom att personligen höra dem tala eller läsa om dem i tidningarna. Naturligtvis kunde till och med då den personliga ensidigheten hos en ägare till en storstadstidning medföra en märkbar skillnad i en kandidats chanser att bli vald. Men det fanns åtminstone på den tiden ett antal tidningar med olika ägare i varje storstad. Men den alltmer ökande betydelsen av kommersiella radiosändningar på 1920- och 1930-talen, med fler tidningar i färre och färre händer och med den kommersiella TV:ns tillkomst efter andra världskriget, ändrades förhållandet mellan kandidater och väljare på ett radikalt sätt.

Den monopolkontroll judarna har på massmedia idag ger dem den sorts politisk makt tidningsägare och kommunalråd inte kunde drömma om för 75 år sedan. Vad värre är, det är en dold makt. Den genomsnittlige väljaren ser den inte. Han vet inte ens vilka mediamogulerna är. Han ser bara ansiktena på TV men tänker inte på hur de  hamnade där. Men politikerna tänker definitivt på det. Politikerna förstår vem de måste tillfredsställa och vem de inte törs väcka anstöt hos för att få välvillig TV-täckning. De förstår vilka förslag de måste stödja och vilka lagar de måste godkänna för att kvarstå i god favör hos mediamogulerna.

Så detta är de större katastrofer som drabbat vårt folk och som vi måste ta itu med: den demografiska katastrofen, den moraliska katastrofen och mediakatastrofen. Naturligtvis hör de alla ihop; de är alla aspekter på en enskild katastrof. Vi skulle inte ha en demografisk katastrof om vi inte hade en moralisk katastrof. Vi skulle inte tillåta att vårt land invaderades och övertogs av icke-vita om vi fortfarande vore maskulina med en maskulina ansvarskänsla. Och det som förvridit vår moral, det som tärt på vår manlighet och ansvarskänsla mer än något annat, har varit den judiska kontrollen av vår massmedia för nyheter och underhållning. Det är den judiska dominansen över Hollywood och Madison Avenue under det gångna halvseklet som har fört oss till randen av utplåning mer än vad bekvämt leverne och lyx, mer än vad övergången från en lantlig agrar livsstil till en urban industriell livsstil har.

Om vi vill ta oss ifrån avgrundens rand, om vi vill att vårt folk ska ha en framtid igen, måste vi ta itu med problemet och övervinna det. Vi måste stoppa förmörkandet och  bastardiseringen av Amerika; vi måste återvinna vår moral och manlighet och vi måste återta kontrollen över vår media för masskommunikation och följaktligen kontrollen över den politiska processen. Detta är det grundläggande.