Å ena sidan har vi clintonkoalitionen, som rör sig allt djärvare in i ha-det-bra-sfären av allt större och större tolerans, av homosexualitet, av feminina värderingar och attityder, av mångkultur och “mångfald”. Detta är den del av Amerika som jublade över bombningen av Serbien och som stöder begreppet av en Ny världsordning som säger åt alla överallt hur de ska sköta sina liv. Detta är den del av Amerika som lyckliga ser fram emot Amerikas fortsatta förmörkning, den del som är övertygad om att saker och ting kommer att bli mycket bättre när det inte längre finns någon vit majoritet. Detta är den del av Amerika som tror på jämlikhet och demokrati och broderskap; det är den trendmedvetna, fashionabla, materialistiska och konsumtionsorienterade delen av Amerika, den narcissistiska och individualistiska delen, “mig”-generationen av alla åldrar.
Och å andra sidan har vi resten av det vita Amerika. Det är den del av det vita Amerika som inte bara undlät att rösta på Clinton och inte godkänner det sätt på vilket han sköter landet, utan som förfäras — som förfasas — över att en sådan person kunnat bli deras president. Det är den del av det vita Amerika som inte accepterat att Amerika borde vara värdens poliskonstapel och föra krig mot länder vars inrikespolitik inte faller den Nya världsordningens trendmänniskor i smaken. Det är den del av det vita Amerika som inte accepterat föreställningen att homosexualitet är okej, att äktenskap mellan samma kön är okej, att homosexuella borde få adoptera barn och uppfostra dem i överensstämmelse med sin egen perversitet. Det är den del av det vita Amerika som inte tror på att skicka kvinnor ut i strid eller att hålla våra gränser öppna för tredje världen. Det är den del av det vita Amerika som inte tror på att det är viktigare att ha mer mångfald och mångkultur i våra skolor än det är att upprätthålla rigorösa prestationsnormer. Det är den del av det vita Amerika som motsatt sig föreställningen att allting vitt, manligt och heterosexuellt är suspekt; den del som börjar bli en aning cynisk beträffande den kontrollerade medians bruk av ordet “hat” för att beteckna allt som inte är Politiskt Korrekt.
Nu så håller den delen av Amerika inte på att röra sig någonstans som en helhet. De flesta av människorna i den här delen av Amerika befinner sig i ett tillstånd av kulturchock; de försöker fortfarande lista ut vad som hände det Amerika som de brukade känna till och älska. I den utsträckning denna del av Amerika är på väg någonstans, sker det genom att tillhandahålla en tilltagande rännil av rekryter åt en motståndsrörelse som delvis är en underjordisk armé och delvis ett forum för oliktänkare.
Den växande klyftan mellan de två delarna av Amerika kanske inte ser likadan ut ur allas synvinkel, och för en del kanske den inte är uppenbar alls. Vad jag emellertid ser, är två samtidiga rörelser bort från mitten, bort från det gamla status quo. Jag ser å ena sidan den del som jag för enkelhetens skull bara kallar “clintonkoalitionen” — och vänligen förstå mig när jag nu använder termerna “clintonkoalitionen” och “clintonisterna” som samlingsbegrepp, inte bara för att hänvisa till den nu rådande ligan utan även till deras föregångare av samma anhang — jag ser clintonkoalitionen bli allt skändligare, allt arrogantare och fräckare, allt självsäkrare och hämningslös; och å andra sidan ser jag den accelererande framväxten av den organisation jag leder, National Alliance, och jag ser ett växande gensvar på dessa American Dissident Voices-sändningar.
Nu så har jag genom det sätt på vilket jag beskrivit detta fenomen på sätt och vis placerat mig själv i rollen som reaktionär i den del av Amerika jag tillhör: clintonkoalitionen har drivit på program som vi inte gillar, och vi har reagerat på dem. Jag förmodar att jag hellre skulle betrakta mig själv som en revolutionär än en reaktionär, men sanningen är den att om clintonligan inte hade drivit på en politik för 30 år sedan som jag betraktade som en politik som skulle förgöra min ras och den civilisation vi byggt, skulle jag ha förblivit fysikprofessor. Jag blev oliktänkare, jag blev aktivist som en reaktion på denna destruktiva politik som befrämjades av clintongänget på 1960-talet. De var revolutionärerna; jag var reaktionären.
Då jag väl blivit oliktänkare, gick jag emellertid slutligen ganska långt bortom att bara motsätta mig clintongängets politik. Jag funderade på de underliggande felen i vårt samhälle och i vårt regeringssystem och i vår förhärskande ideologi och livsstil som hade tillåtit clintongänget att uppnå en position varifrån den kunde göra oss sådan mycken skada. Istället för att försvara mitten, blev jag själv revolutionär, fast besluten att vi inte bara måste besegra clintonisterna och ta makten ifrån dem, utan att vi även måste omstrukturera vårt samhälle, rekonstruera vår regering, rekonstruera vårt sätt att tänka och leva så att vårt folks fiender inte skulle kunna erövra makten över oss igen. Så medan clintongänget fortsatte att röra sig bort från centrum i en riktning, började jag röra mig bort från centrum i en annan riktning — och nu har många fler människor än under tidigare år också slutat att bara försöka försvara centrum och istället röra sig bort från det med mig. Många fler människor har slutat vara reaktionärer och blir revolutionärer istället. Detta är det fenomen som jag vill tala om idag, denna accelererande rörelse bort från centrum, denna accelererande separation av Amerikas två delar.
Det finns många olika synvinklar ur vilka man kan se på detta fenomen. Låt mig beskriva en film för er som jag såg förra veckan och som kastar ljus över det från en synvinkel. Filmen gjordes 1995, men det tog mig fyra år att komma mig för att se den. Den kallas Pure Race, och det är en mer eller mindre standardiserad hatpropagandafilm av det slag Hollywood spottat fram under de senaste cirka 15 åren i en ansträngning att övertala soffpotatisarna att var och en som inte har Politiskt Korrekta föreställningar i rasliga frågor är en farlig psykopat. Den stjäl ett antal idéer från andra propagandafilmer i samma genre, såsom Betrayal och Into the Heartland, som båda utkom för några få år sedan. Pure Race är i själva verket fullproppad av liberala standardklichéer. Filmen ser på Amerika ur den clintonistiska synvinkeln, och vad den säger är i grund och botten att man inte kan lita på någon som inte är en Politiskt Korrekt storstadsliberal. Vita människor i små städer och lantliga områden är troliga att vara farliga rasistiska ligister.
De två protagonisterna i filmen, en vit universitetsstudent och en svart universitetsstudent, kör tillsammans genom nordvästra kuststaterna på väg tillbaka till skolan, och de får punktering i det lantliga Idaho där svarta inte är välkomna. De två kidnappas av ett nynazistiskt gäng, vars ledare är borgmästare i den närmaste staden och varav en annan framstående medlem är den lokale sheriffens vicesheriff, och de släpps lösa i skogstrakten för att infångas och dödas av de tungt beväpnade nynazisterna för skoj skull.
Nåväl, det är en del av vad filmen Pure Race säger. Den förtäljer också tittarna att svarta egentligen är överlägsna vita på alla sätt, i synnerhet beträffande deras attraktionskraft på söta vita flickor, och att vi definitivt inte borde bli förbittrade över det. En ung vit man som invänder mot att den svarte protagonisten gör ett närmande mot hans flickvän får ett välförtjänt kok stryk av den svarte. Den vite protagonisten, som är av den liberala mesvarianten, beundrar slaviskt den svarte — både för hans framgångsrika närmande mot den vita flickan och för att han spöat upp hennes vita pojkvän.
Nu så gör judarna och deras allierade filmer som Pure Race för att filmerna tjänar deras syfte. De gör Politiskt Korrekta och liberala storstadstittare misstänksamma mot vita människor som lever i små städer på platser som Idaho eller West Virginia. De övertygar vita universitetsstudenter av den liberala mesvarianten att det är okej för svarta att gå ut med vita flickor och att vem som än invänder borde ha stryk. Om filmerna inte tjänade detta syfte skulle inte judarna fortsätta att göra dem.
Min reaktion på filmen var att en av de första sakerna som står att göra när Amerika återställts till hälsa är att infånga alla som någonsin haft någonting att göra med någon av dessa antivita hatpropagandafilmer, och ta itu med dem som sig bör. Och jag vet att en hel del andra vita amerikaner åtminstone skulle bli vredgade av denna film. Porträtteringarna i dessa judiska hatpropagandafilmer riktade till de urbana soffpotatisarna är naknare än de brukade vara för några år sedan. Propagandan är mer uppenbar. Filmerna är mindre subtila. Och det beror på att gapet mellan de två olika Amerika vidgats. Filmerna behöver inte vara så subtila som de brukade vara, för att inverka effektivt på sin avsedda publik.
Nåväl, det var en synvinkel. Igår kväll såg jag en annan hatpropagandafilm: en mycket mycket subtilare propagandafilm än Pure Race. Filmen jag såg igår kväll var en ganska ny film. Den hette American History X. När denna film först dök upp för några månader sedan förekom det en hel del självrannsakan och handvridande bland judarna och deras allierade. Många av dem trodde att den var allt för subtil, att den skulle kunna förmedla fel budskap till många tittare. De var oroliga att den genom att låtsas vara objektiv, genom att låtsas vara opartisk i sin porträttering av vita och svarta, skulle kunna befästa fördomarna hos en del vita.
Nåväl, om ni inte sett filmen ännu ska jag beskriva den för er. Protagonisten i American History X är ett skinhead i en arbetarklassfamilj i Kalifornien: ett klipskt och vältaligt skinhead vid namn Derek, som är en naturlig ledare. Dereks far är en brandman som mördas av svarta medan han försöker släcka en brand i en knarklangarkvart i ett svart kvarter. Och till den här filmens fördel måste jag säga att den lyckas bättre än någon annan film jag sett nyligen med att porträttera livets bistra verklighet för unga människor som växer upp i den mångkulturella kloak som clintonisterna förvandlat Kalifornien till.
Hur som helst så är de svarta gängen och hoten mot de vita barnen från de svarta i skolorna porträtterade med en naken realism i American History X. Att se filmen hjälper en att förstå varför många vita barn från arbetarklassfamiljer som tvingas bevista de mångkulturella skolorna i våra städer blir skinheads. De gör det för att överleva. De vita barnen har övergivits av det vuxna etablissemanget, som för att vara Politiskt Korrekt är tvunget att låtsas att skolgången tillsammans med svarta är en underbar och kulturellt berikande upplevelse. Så de vita barnen går med i skinheadgäng så att de kan skydda sig själva mot svarta.
Tidigt i filmen kommer ett gäng beväpnade svarta till Dereks hem på natten för att stjäla hans pickup från hans uppfart. Derek överraskar dem och inlåter sig i eldstrid med dem vilket efterlämnar två av de svarta döda. Derek skickas i fängelse i tre år för att han förmodats ha använt omåttligt våld när han förhindrade stölden av hans pickup. Medan han var i fängelse fann han skydd mot de svarta fängelsegängen genom att umgås med ett vitt gäng. Men när Derek kritiserar det vita gängets knarklangning blir han bestialiskt misshandlad och våldtagen av dem för han skulle lära sig en läxa. Efter det, när han står utan beskydd från sina vita fränder, är han rädd att de svarta gängen ska döda honom, men en svart fånge som han fått i uppgift att arbeta tillsammans med i fängelsetvätteriet räddar hans liv genom att göra klart för de andra svarta att Derek inte får skadas.
För att göra en lång historia kort, när Derek avklarat sina tre år i fängelse är han en förändrad man. Han har lärt sig från sin erfarenhet i fängelset att inte alla av hans vita fränder är goda och att inte alla svarta är dåliga: inte alla av dem är emot honom. Han är fast besluten att få ut sin yngre bror, som han älskar högt, ur skinheadlivet. Men det är för sent. Hans yngre bror gjorde misstaget tidigare att sätta sig upp mot en svart ligist som stampade på en mindre vit pojke på skoltoaletten, och i slutet av filmen kommer den svarte ligisten tillbaka till skolan med en pistol och mördar Dereks bror.
Så budskapet i American History X är inte att svarta är överlägsna och att Politiskt Inkorrekta vita är psykopatiska ligister, vilket är budskapet i Pure Race. Budskapet i American History X är att en del vita är dåliga och en del svarta är goda: det är inte en enkel fråga om goda vita och dåliga svarta. Vi ser effekten av detta budskap på Derek. Det förbryllar honom till den grad att han beslutar sig för att hoppa av det högst verkliga krig som pågår mellan svarta och vita. Han stred i kriget och det stod honom dyrt. Han kommer inte att strida längre. Han vill bara att hans egen familj ska vara trygg. Han skulle inte ha åkt i fängelse och hans bror hade fortfarande varit i livet om de inte hade gjort motstånd. Budskapet i American History X är att vi inte bör göra motstånd.
Och i detta femininiserade samhälle som vi lever i idag kommer det budskapet otvivelaktigt att verka effektivt på en del människor. Vad hatpropagandisterna säger oss med American History X är att ja, det är en hård och farlig värld därute, men ni får inte försöka göra motstånd på grundval av rastillhörighet. För ni förstår, det finns en del väldigt dåliga vita människor och det finns en del anständiga svarta människor. Så gör inte motstånd. Det kommer inte att medföra något gott. Ni kommer bara att råka illa ut. Låt bara mångkulturaliseringsprocessen fortsätta. Flyt bara med strömmen och försök att göra det bästa av tillvaron. Gör inte motstånd.
Se där, se där, se där! Som om Hollywood behövde förklara för oss att en del vita människor är dåliga och en del svarta inte är det! Nu, för dem som inte är hopplöst förvirrade av detta avslöjande såsom Derek blev och därför inte är benägna att räcka upp händerna och kapitulera, så låt mig utveckla budskapet i American History X ett steg längre än dess producenter avsett. Ja, det är en krigsskådeplats därute, och kanske är ni troligare att skadas om ni inte kapitulerar. Men ni förstår, Amerika har inte alltid varit en sådan mångkulturell kloak. Skolorna i våra städer brukade inte alltid vara hemsökta av svarta gäng. Till och med platser som Los Angeles brukade vara anständiga, trygga och sunda samhällen för vita familjer att leva i. Det brukade vara som så att vita barn inte blev stampade av svarta ligister på skoltoaletterna. Det brukade vara som så att man inte behövde oroa sig för svarta som stal ens pickup från uppfarten på natten — inte ens i Los Angeles. Det brukade i själva verket inte ens finnas vita knarkgäng som det i det fängelse Derek skickades till — det brukade inte förekomma sådana gäng innan hela vårt samhälle blev till den kloak det är idag. Vad jag menar är att det fanns en tid då inte ens maffian handlade med droger, eftersom droger ansågs vara “smutsiga” affärer.
Och situationen förvärras. De icke-vita fortsätter att strömma in. Kalifornien blir mörkare och mörkare, mindre och mindre gångbar som uppväxtmiljö åt unga vita. Hela Amerika håller på att förmörkas. Vita människor tappar mark överallt: i våra städer, i våra förorter, i våra skolor, i våra väpnade styrkor. Icke-vita immigranter fortsätter att strömma in i landet. Allmosorna och favoriseringen av icke-vita fortsätter. Regeringarna i Washington och i alla andra folkrepresentationshus i landet och i de större stadshusen blir mer och mer korrumperade.
Genom hela vår historia svarade våra förfäder på situationer som denna med att slåss, liksom Derek och hans bror gjorde i början av filmen American History X. Vi stred vår väg upp ur barbariet. Vi byggde en civilisation. Vi etablerade ett rättssystem för vårt folk. Vi bringade ordning ur kaos. Och vi slogs på varje steg på vägen. Vi bekämpade hunnerna och morerna och mongolerna och turkarna. Vi byggde en civilisation i Europa, i vilken vi visste hur man skulle ta itu med vita ligister som de som förgrep sig på Derek i fängelset. Vi daltade inte med dem eller skickade dit en socialarbetare för att tala med dem. Vi hängde dem. Vi gjorde oss kvitt dem.
Vi kom till Amerika och vi bekämpade indianerna. De vita nybyggarna här gav inte efter för indianernas illdåd mot våra kvinnor och barn. Och vi sträckte inte upp våra händer och kapitulerade när vi insåg att en del av indianerna var vänligt sinnade — att inte varje indian hade för vana att kidnappa vita nybyggare och tortera dem till döds på fasansfulla sätt. Vi gav inte upp när det gick upp för oss att vi hade en hård kamp framför oss för att civilisera Nordamerika. Vi stred! Vi civiliserade kontinenten. Vi byggde ett land där vi kunde leva och arbeta, där vi kunde gå i skola och skaffa barn i en anständig och trygg miljö: inga svarta gäng, inga asiatiska gäng, inga latinamerikanska gäng, inga droger, inga bilburna skottlossningsintermezzon, ingen flodvåg av icke-vita som strömmade in i landet, inga Bill Clintons i Vita huset. Det var vårt Amerika. Vi kämpade för det och vi byggde det.
Och sedan sänkte vi kanske vår vaksamhet. Vi slappnade av för mycket. Och här står vi 1999, med vår civilisation under angrepp och förlorar mark på alla fronter. Det intressanta med American History X är att skinheadhjälten, Derek, förstod och formulerade alla dessa saker i början av filmen. Han stred på det enda sätt han kunde i sin omgivning och med sin bakgrund, och det var riktigt och gott. Vi kan givetvis inte vinna detta krig med en armé av försupna, odisciplinerade och pokulerande skinheads. Men filmens budskap — dess moral — var åtminstone fram till denna punkt god. Men sedan avslöjade filmen sin sanna natur som en hatpropagandafilm när den lät hjälten upptäcka att det finns dåliga vita och goda svarta och besluta sig för att han därför inte längre kunde kämpa för den vita civilisationen, att det var illa att göra motstånd mot dem som förgör Amerika.
Och jag förmodar att det propagandabudskapet kommer att verka effektivt på en del människor — men inte så många, tror jag, som producenterna hoppats. Jag tror att många tittare kommer att ta nästa steg utan att jag behöver förklara det för dem, och säga till sig själva att ja, livet är inte så enkelt, men faktum är att vi befinner oss i ett krig, och vi förlorar; förhållanden blir värre. Och det ligger inte i vår natur att kapitulera. Det enda sättet för oss att få en bättre framtid för vårt folk är att kämpa, inte att ge upp som Derek gjorde.
Och det är den splittringen av Amerika som jag ser nu. Jag ser fler människor än tidigare som förstår att vi måste kämpa i samma stund som andra övertalas att kapitulera. Och jag hoppas att de flesta av er i min lyssnarskara idag kommer att förstå att vi måste kämpa och kommer att välja att kämpa med mig för en bättre framtid.