Nåväl, organiserade judiska grupper var inte nöjda med det eftersom den goda sidan inte identifierades explicit som judar. "Moishe" och "Baruch" och kalotterna var inte uttryckliga nog. Ordet "jude" användes inte. Judarna är bekymrade att ett barn som läser serietidningarna, som aldrig sett en kalott tidigare och som inte känner till att namnen "Moishe" och "Baruch" är strikt kosher, skulle kunna tro att människorna som Stålmannen räddade var polacker istället för judar. Polackerna skulle kunna få en del oförtjänt sympati från läsaren i egenskap av offer för tyskarna. Och judarna har alltid krävt att de ska erhålla all sympati som förknippas med den så kallade "Förintelsen". De vill inte att någon annan ska inkräkta på deras "offerstatus". Kenneth Jacobson från B'nai B'riths Anti-Defamation League, den största och mäktigaste judiska påtryckningsgruppen i Amerika, kallade stålmannenseriernas beskrivning av "Förintelsen" för "skändlig". Detta är det ord han använde: "skändlig". Han klagade över att det var en "förolämpning" mot de "sex miljoner judar" som dog i "Förintelsen" eftersom ordet "jude" inte användes.
En annan B'nai b'rithfunktionär, Myrna Shinbaum, sade, och jag citerar: "Vi finner det ytterst anstötligt att i vad som skulle ha varit en positiv och bildande lektion nämndes inte judarna. Man kan inte tala i allmänna termer när man talar om Förintelsens offer" -- slut citat. Man skulle kunna tro att hon och Jacobson läxade upp en antisemit för sin "okänslighet". Nej, DC Comics, företaget som publicerar stålmannenserierna, är i själva verket en renodlad judisk verksamhet liksom de flesta av våra andra större publicister av barntidningar i Amerika. Den verkställande direktören och chefredaktören för DC Comics är en judinna, Jenette Kahn.
Så vad vi fick se i just den här speciella stormen i vattenglaset var hur judarna tog ännu ett tillfälle i akt att påminna oss alla än en gång om hur svårt de led, de stackars krakarna, och om att vi aldrig får glömma det.
Och varför denna offerstatus vaktas så svartsjukt av judarna uppdagades i en annan nyhetsrapport som kom in för några dagar sedan. Detta gällde en rapport om att firman Volkswagen, Tysklands största biltillverkare, hade givit vika för judiska krav och nu kommer att betala skadestånd till judar som arbetat ofrivilligt för Volkswagen under andra världskriget. Ni förstår, det var det krig under vilket alla judar i Tyskland påstås ha gasats och kremerats. Volkswagen anställde 15.000 icke-tyska arbetare under kriget, och media hänvisar ofta till dem som "slavarbetare". Bara en liten bråkdel av dessa arbetare var judar, av vilka samtliga fick mat och husrum, och många av dem kunde röra sig förhållandevis fritt under sina lediga timmar. Men de hade tvingats dit från andra länder för att hjälpa tyskarna att råda bot på sin stora arbetsbrist under kriget, och de fick definitivt inte betalt enligt fackföreningarnas lönetariffer. Så för några månader sedan krävde judar som under kriget tillhört Volkswagens arbetsstyrka att de skulle ha betalt för sitt arbete -- givetvis plus ränta. Volkswagen sade först åt dem att dra åt fanders. Det var inte Volkswagen som tvingat dem att arbeta, det var den tyska regeringen, hävdade Volkswagens talesmän. Dessutom skedde det hela för mer än 53 år sedan. Om de hade ett giltigt anspråk så borde de har företett det tidigare.
Nåväl, judarna som numer alla bor i Israel, hotade med stämning och att ställa till med andra problem för Volkswagen om deras krav inte blev uppfyllda. "Ni vela sälja bilar i Förenta staterna, då ni måste betala oss", hotade judarna. För två veckor sedan gav Volkswagen efter och gick med på att betala efter att ha sett hur regeringstjänstemän i Förenta staterna dansade efter judarnas pipa för att sätta press på Schweiz i samband med judarnas anspråk mot det landet. Det verkar billigare för Volkswagen än om judarna skulle blåsa upp samma slags världsomfattande propagandakampanj mot företaget som de blåst upp mot schweiziska banker.
Jag har berättat i flera tidigare program om judarnas utpressningsförsök mot schweizarna, och nu kan man skönja hur alla dessa krav på pengar hänger samman. Precis som jag berättade för er förra gången jag talade med er om det här ämnet -- för tre veckor sedan, tror jag -- då schweizarna hade erbjudit 600 miljoner dollar till judarna och judarna hade låtsats vara förolämpade av ett sådant erbjudande, räknade judarna ut att de kunde öka trycket och få betydligt mer än 600 miljoner dollar av schweizarna. Och det är vad de gjort. De har fått alla sina köpta politiker i Förenta staterna att börja lagstifta om bojkott på det ena eller andra sättet mot schweizarna. Schweiziska banker kommer inte bara att hindras från att göra affärer i olika delar av Förenta staterna, utan andra schweiziska företag kommer att bestraffas likafullt tills schweizarna hostar upp varenda cent judarna kräver. Vi utnyttjas -- det vill säga att våra offentliga institutioner utnyttjas av judarna för att de ska få vad de vill ha -- som om dessa institutioner tillhörde judarna och stod dem fria att brukas och missbrukas för deras egna syften.
Och ni förstår, det är viktigt för judarna att statuera exempel av schweizarna. Ty det är vad som fick Volkswagen att besluta sig för att hosta upp. Det är vad judarna räknar med kommer att få svenskarna och fransmännen och portugiserna och spanjorerna och alla andra att hosta upp. De demonstrerar sin förmåga att använda regeringsmakten i Förenta staterna för att betvinga alla som inte ger efter frivilligt för deras krav på pengar. Och de är i stånd att använda den amerikanska regeringen på det här sättet tack vare att de fått den amerikanska allmänheten att tycka synd om dem i egenskap av "Förintelseoffer". Det är därför som de uppgav ett sådant ramaskri när Stålmannen inte lyckades förkunna tydligt nog att Moishe och Baruch är judar. Som jag sade, allt hänger samman.
Föreställningen att världen står i skuld till judarna för vad de hävdar hände dem för mer än ett halvt århundrade sedan har intressanta konsekvenser, och vi har talat om dessa kortfattat i tidigare program, men jag har precis läst ut en bok som verkligen kastar nytt ljus över hela begreppet krigsskadestånd -- och över frågan om vem som står i skuld till vem. Boken är en biografi om Lazar Kaganovich, en av de blodtörstigaste kommunistiska slaktarna under 1930- och 1940-talen och Kremls andre man under många år. Boken är The Wolf of the Kremlin, och den är skriven av Stuart Kahan, en amerikansk jude som är brorson till Kaganovich. Kahan begav sig till Sovjetunionen 1981 och intervjuade sin farbror utförligt -- på jiddisch -- för att kunna skriva denna biografi, och det är en guldgruva av avslöjanden.
För att sammanfatta det hela var Lazar Kaganovich en jude som uppfostrats i den judiska traditionen, en yeshivapojke som blivit upplärd att alltid grunda sina egna handlingar på vad som är bäst för judarna, och detta rättesnöre citeras faktiskt explicit flera gånger i boken. Han deltog i sitt första kommunistiska partimöte år 1911 när han var 18, för att höra den judiske kommunisten Trotskij hålla ett tal i en synagoga i Kiev; det stämmer: i en synagoga. Han steg snabbt i rang inom den inre kretsen av Kommunistpartiet som bestod av många fler judar än icke-judar. Hans framgång berodde i första hand på hans aggressivitet och hans hänsynslöshet. I sin kommunistiska verksamhet avhöll han sig inte från något, oavsett hur brutalt eller blodigt det var. Han till och med dödade sina judiska fränder när de kom i hans väg. Han var en gangster bland gangsters.
1930 organiserade Kaganovich ett särskilt departement inom den sovjetiska hemliga polisen med sig själv som överhuvud. Det hänvisades till som departementet för "våta angelägenheter" där "våta" betydde "blodiga". Det vill säga att det skötte hemliga massavrättningar av det slag som senare genomfördes i Vinnitsa i Ukraina och vid Katyn i Ryssland och på ett tusental andra platser över hela Sovjetunionen under de kommande två årtiondena. Kaganovich blev befälhavande kommissarie över massmorden. Ändå var det Kaganovich som blev judarnas räddare när den tyska armén invaderade Sovjetunionen 1941: han arrangerade evakueringen av alla judar från gränsområdena och deras förflyttning långt österut där de skulle vara säkra för tyskarna. Låt ukrainierna och ryssarna ta emot smällen från den tyska invasionen, men skydda judarna från vedermödor och fara till varje pris.
Och Kaganovich skryter att han räddade judarna åter 1953 när Stalin planerade att befria Ryssland från dem, genom att se till att Stalin blev förgiftad. Han och hans syster Rosa som var läkare smidde en plan för att byta ut tabletter i Stalins medicinskåp så att han skulle få ett dödligt slaganfall, vilket han fick.
När den icke-judiska kommunisten Nikita Krustjov under en sovjetisk partikongress 1957 anklagade Kaganovich för att ha mördat 20 miljoner ryssar under sin karriär förnekade inte ens Kaganovich det hela. Han anklagade bara Krustjov för att även han vara mördare. "Dina händer är också nerblodade", sade Kaganovich åt honom. Krustjov poängterade att skillnaden var att han, Krustjov, bara hade följt Kaganovich order, medan det hade varit Kaganovich som formulerat de politiska principerna för massmord och givit order om att genomdriva dessa principer.
Som jag sade är det en fascinerande bok, denna biografi om Lazar Kaganovich, och om ni verkligen vill få insikt i den judiska mentaliteten, i det sätt på vilket de rättfärdigar sig själva, bör ni själva läsa den. Kaganovich vill skryta om den makt han en gång besatt och samtidigt vill han undkomma allt ansvar för sina brott, och man kan skönja denna ambivalenta attityd genom hela boken.
Poängen i allt detta är att Kaganovich lyckades undkomma ansvar. Han tilläts dra sig tillbaka och leva sin sista tid i livet i största välbehag i Moskva. Han utestängdes från Sovjetunionens kommunistiska parits Centralkommitté år 1957 efter att ha förlorat en maktkamp mot Krustjov, och han sparkades ut från själva Kommunistpartiet 1962. Så Kaganovich drog sig helt enkelt tillbaka från massmordsverksamheten och levde sedermera i frid och relativt välstånd i nästan ytterligare 30 år fram till sin död 1991 vid 98 års ålder. Inte ens publiceringen av hans brorsons biografi om honom 1987 med alla dess avslöjanden av hans brott föranledde något allmänt krav på att han skulle bestraffas. Inte ens efter kommunismens fall höll någon honom ansvarig för hans folkmord på det ryska och ukrainska folket.
Ponera att istället för att ha varit en jude som mördat 20 miljoner icke-judar hade han varit en tysk som anklagats för att ha mördat bara 100 judar. Kan ni verkligen inte föreställa er skriken från media över hela världen om att han måste ställas inför rätta och bestraffas? Kan ni verkligen inte föreställa er de hysteriska kraven på hämnd från judarna, de aldrig upphörande demonstrationerna framför tyska ambassader överallt? Ett sådant underbart tillfälle att påminna alla om "Förintelsen" och hur de stackars oskyldiga judarna hade lidit och hur världen nu var skyldiga dem skadestånd -- ett sådant tillfälle skulle verkligen inte ha fått passera outnyttjat. Men i fallet med Lazar Kaganovich -- bara tystnad, bara ointresse från medias sida. Intressant, eller hur?
Men ni och jag förstår väl orsaken till denna skillnad, eller hur? Vi har diskuterat det vid ett antal tillfällen i dessa program. Vi förstår att "Förintelsehistorien" är viktig för judarna eftersom de är i stånd att mjölka den icke-judiska världen på miljarder dollar varje år genom att få icke-judarna att känna sig skyldiga för att de låtit det hända. Och vi förstår varför judarna inte känner skuld för att ha släppt lös kommunismen över världen, precis som de inte känner skuld för att ha fostrat fram monster som Lazar Kaganovich. De är verkligen övertygade om att bara deras liv räknas, inte våra.
Och jag ska tillägga att vi förstår varför tyskarna vid tiden före andra världskriget verkligen ville få ut judarna ur sitt land och bort från sina ryggar. Och vi förstår varför Stalin beslöt år 1953 att han som sin gåva till det ryska folket skulle efterlämna något som de skulle vara evigt tacksamma för, genom att göra sig av med varenda jude i Sovjetunionen.
Så frågan är nu vad vi kan göra för att befria oss själva från judarna? Vad kan vi göra för att ta oss ur deras strupgrepp på vår nyhets- och underhållningsmedia och på vårt politiska system? Hur kan vi få slut på deras utnyttjande av oss för att pressa pengar av resten av världen åt dem?
Jo, det ska jag berätta för er; en sak som vi kan göra är att rikta en vädjan till våra valda ledare i Washington. De flesta politiker förstår rätt väl vad som pågår, men de bryr sig inte om något som pågår såvida det inte är ett ämne i massmedia eller kan komma att bli ett ämne för massmedia och de kan lista ut ett sätt att göra sig röster på det. Den i stort sett enda skillnaden mellan Bill Clinton och resten av skurkarna i Washington, republikanerna likaväl som demokraterna, är att Bill Clinton har mer karisma. Om vi hade en uppriktig patriotisk regering skulle de alla vara på väg till galgen.
En annan drös vi inte kan räkna med är affärsmännen liksom människorna som leder Volkswagen eller de schweiziska bankerna. I allmänhet är dessa tämligen smarta människor, och de förstår samma saker som vi förstår. Men precis som politikerna bryr de sig inte om något annat än röster, dessa ledande affärsmän bryr sig inte om något annat än profit. Volkswagenfolket förstår att om det är någon som är skyldig något, så är det judarna som arbetade i deras fabrik under kriget som är skyldiga Volkswagen för att ha hållit dem vid liv och låtit dem överleva oskadda under kriget. Men det kommer de aldrig att säga offentligt eftersom så länge som judarna kontrollerar media och regeringen i Amerika ligger det ingen profit begravd i detta. Och samma sak gäller för de schweiziska bankmännen.
Det finns emellertid mer än en möjlig finansiell förlust med i spelet. Det sitter hundratals människor i fängelser i Tyskland och Schweiz nu på grund av att de vågat tala sanning om judarna och på så sätt överträtt så kallade "hatlagar" som judarna fått sina köpta politiker i dessa länder att anta i det specifika syftet att tysta alla som annars skulle avslöja dem. Ett exempel är Rudolf Keller, en medlem av det nationalistiska Schweiziska demokratiska partiet, som arresterades tidigare denna månad i Zürich och åtalades för att vara en "hatbrottsling". Herr Kellers "brott" var att han utannonserat offentligt att om judarna fortsatte med sin antischweiziska bojkott i Amerika, så borde det schweiziska folket vedergälla med att vägra köpa amerikansktillverkade varor, handla i affärer eller äta på restauranger ägda av judar eller semestra i Amerika eller Israel. Politikerna som hade arresterat honom hävdade att Kellers tillkännagivande skulle kunna uppmuntra "rashat" mot judarna -- och i Schweiz, Tyskland och många andra länder har judarna redan sett till att det är olagligt. De arbetar hårt för att få liknande lagar antagna i Amerika.
Så vad kan vi göra? Hör här: alla i Amerika är inte politiker eller affärsmän. Och alla är inte soffpotatisar som är oförmögna att förstå något som de inte får direkt till sig från sina TV-rutor. Det finns fortfarande anständiga, uppriktiga och rationella människor i Amerika: folk som är i stånd att förstå om man gör information tillgänglig för dem och som kommer att bry sig när de väl förstår. Tro mig, ni och jag är inte de enda. Det finns tillräckligt med ytterligare bra folk för att ställa till trassel för judarna -- om vi bara gör vår del.
Och vår del är att nå ut till dessa anständiga människor och hjälpa dem att förstå. Och ni förstår, vi kan faktiskt göra det. Jag kan fortsätta att presentera fakta av det slag jag tagit fram idag -- fakta som kommer att hjälpa folk att förstå bland annat vem som förföljer vem och vem som är skyldig vem. Och detta är viktigt, för de flesta av dessa anständiga, rationella Amerikaner har aldrig hört talas om de saker beträffande Lazar Kaganovich som vi diskuterat idag. De flesta av dessa anständiga människor är för upptagna med sina egna liv för att fästa någon uppmärksamhet vid den aktuella judiska kampanjen för att tysta sina kritiker med nya lagar mot vad de kallar "hattal". De behöver få höra. De behöver fås att fästa sin uppmärksamhet.
Och ni kan hjälpa dem att fästa sin uppmärksamhet. Jag ska fortsätta att presentera fakta; ni ser till att andra börjar lyssna. Jag slår vad om att ni känner till minst fem anständiga människor som inte lyssnar på American Dissident Voices nu. Ni kan få dem att börja lyssna. Gör vad ni än måste, men få dem att fästa sin uppmärksamhet.