En av de saker jag ofta får höra av dem som svarar är kommentaren att det är intressant att lyssna till American Dissident Voices och få lära sig nya saker, men hur hjälper det oss att lösa de problem vi står inför som folk? När kommer vi att börja ställa upp med kandidater till viktiga poster så att vi kan börja påverka vårt samhälles färdriktning? Vi måste börja få till stånd förändringar mycket snart, säger de, eftersom för var dag som går kommer judarna och deras kollaboratörer allt närmare sitt mål av en mångraslig global plantage där ingen kommer att kunna göra uppror. Och de anför inför mig de saker som de kan se sker omkring sig: fler och fler icke-vita i befolkningen överallt; fler och fler trendkänsliga vita kvinnor som lägger upp sig för svarta och andra icke-vita eftersom det är det senaste mode de ser att TV:n upphöjer; hårdare och hårdare regeringskontroll över våra liv med hotet om ett slut på Bill of Rights allt mer annalkande.
Och jag svarar med att berätta för dem att vad som sker inte handlar så mycket om en allmän omsvängning i den riktning judarna driver på, som om en växande splittring i vårt samhälle mellan det judiska lägret och det läger de med förmåga att tänka själva befinner sig i. Det är en växande uppdelning mellan lämlarna som lydigt skenar mot branten å ena sidan, och å andra sidan de människor som håller på att börja spjärna emot och säga -- åtminstone inför sig själva -- "Hallå där! Jag vill inte följa med över avgrundens rand!" Och ni förstår, fler och fler människor ansluter sig själva till den senare gruppen, och alla av dem är inte vita rasister. Det finns icke-vita grupper som inte är mer lockade av tanken på att bli trälar på den globala plantagen än vi är. Det finns till och med homosexuella som inte ser fram emot att få leva i ett samhälle med en icke-vit majoritet. Det finns till och med folk som kallar sig själva "liberaler" som inte ser med blida ögon på utbytet av William Shakespeare mot Jerry Springer och Beethoven mot MTV. Folk av alla sorter är bestörta över den nivå det offentliga livet i Amerika sjunkit till under clintoneran.
Vi bör självklart inte söka någon större tröst i den observationen, eftersom judarna fortsätter att driva på sina program med hjälp av sina springpojkar i kongressen och Vita huset. Och så länge som den verkliga makten fortsätter att dikteras av rösträttspolitiska villkor kommer vi inte att ha någon, eftersom lämlarna alltid kommer att överträffa fritänkarna i antal. Men ni förstår, det kan komma en dag då verklig makt kommer att dikteras enligt andra villkor och då det mest gångbara sättet att driva igenom förändring inte inbegriper att ställa upp med kandidater till offentliga poster. Men låt oss inte gå händelserna för långt i förväg nu.
Det viktigaste vi har att göra nu är vad vi har hållit på att göra, och det är att hjälpa folk att förstå vad som händer med Amerika, med världen, med vår civilisation, med vårt folk. Och jag talar inte om att hjälpa lämlarna att förstå. Lämlar har aldrig förstått någonting och vill inte förstå någonting. Lämlar vill bara göra vad de tror att de förväntas att göra: vadhelst de övriga lämlarna gör. Om man band fast en lämmel i en stol och förklarade för honom 14 gånger på enklast tänkbara sätt att om han fortsätter i samma riktning så kommer han att springa över randen till en avgrund, så skulle han fortfarande inte förstå, och han skulle inte bry sig. För att förändra en lämmels färdriktning måste man övertala honom att alla andra lämlar byter färdriktning, och det enda möjliga sättet att göra det är att förändra intrycket av vad han ser på TV. Våra utsikter att uppnå kontroll över TV-bolagen under den närmaste framtiden är inte goda, så vi är helt enkelt tvungna att acceptera faktum att lämlarna för tillfället kommer att fortsätta lyckliga mot avgrunden.
Men det finns folk som kan förstå och som vill förstå, folk som bryr sig om vår civilisation och om vårt folk. Dessa är dem som vi med allt större framgång når ut till, förklarar saker för och hjälper utveckla sin förståelse. Och vi behöver fortsätta med det. Trots att vi får ett mycket större gensvar nu än när vi började, behöver det växa åtskilligt ytterligare. Än så länge har vi bara nått ut till en förhållandevis liten del av dessa självständigt sinnade personer. Och vi måste göra mer än att hjälpa dem att förstå. Vi måste övertala dem att acceptera ett visst ansvar. Vi måste övertala dem att bli mer än bara åskådare. Och om vi kan uträtta dessa saker -- om vi kan fortsätta att nå fler och fler eftertänksamma människor och hjälpa dem att förstå vad som händer, och om vi kan övertala dem att handla utifrån sin förståelse -- då är vi på väg att närma oss lösningen på våra problem. Vi närmar oss makten att förändra händelsernas gång.
I vilket fall som helst är förståelse och en ansvarskänsla förutsättningarna för varje annat slags aktivitet, valmanspolitisk eller annan. Vi behöver bygga en hel del ytterligare förståelse och en hel del ytterligare ansvarskänsla innan vi kan göra oss några rimliga förväntningar om att vinna ett val.
Ni förstår, det finns en verkligt bra sak med det arbete som vi håller på med nu, och det är att ni kan delta i det. Ni behöver inte kandidera till offentliga poster. Ni behöver inte ha ert eget radioprogram. Ni behöver inte ens lägga ner en massa pengar. Ni behöver bara vara villiga att hjälpa. Ni behöver vara villiga att tala med era vänner, med era släktingar, med era arbetskamrater, med de människor ni redan känner. Jag är säker på att inte alla av dem är lämlar. Jag är säker på att en del av dem är förnuftiga och ansvarsfulla människor. Ni behöver bara tala med dem.
Ni förstår, jag kan tala med er genom det här programmet, och tillsammans kan ni och jag utveckla förståelse. Men ni har förmodligen vänner som anser att de är för upptagna för att lyssna på det här programmet. Eller så kanske de bara behöver det personliga närmande som ni kan erbjuda dem. De behöver bara få veta att någon de har tillit till är tillräckligt bekymrad för att försöka hjälpa dem att förstå.
Låt mig berätta något för er som är viktigt, något som kan vara till stor hjälp för att leda en vän till förståelse, och det är att närma er honom med något högst specifikt som ni har anledning att förmoda att han kommer att besvara med intresse. Kanske är han en person som har berättat för er att han inte intresserar sig för politik och inte vill höra något om korruptionen i regeringen eller om den judiska kontrollen över media. Men det kommer att finnas någonting som han eller hon intresserar sig för. Utgå från detta.
Till exempel är en del människor -- särskilt kvinnor -- intresserade av kändisar, av folk som har en aura av glamour. Ni skulle kunna närma er en sådan vän med en kommentar kring det ryska imperiets tsarfamilj, vars kvarlevor till sist ombegravdes i S:t Petersburg i slutet av förra månaden, 80 år efter kommunisternas mord på dem. Tsarens döttrar som mördades tillsammans med honom var vackra, glamourösa unga kvinnor: Anastasia, Olga, Tatiana och Maria -- samtliga förtjusande flickor. Sägner om en av dessa flickor -- den vackra 17 år gamla prinsessan Anastasia -- har cirkulerat i vida kretsar ända sedan mordet på henne. Och deras ombegravning för några veckor sedan har satt igång ett antal nya nyhetsberättelser och hågkomster om dem.
En intressant sak beträffande slakten på det ryska imperiets tsarfamilj som det emellertid inte är troligt att ni får höra om i någon av dessa nyhetsberättelser är det faktum att slaktmästaren var jude. Hans namn var Jacob Yurovskij, och han genomförde mordet på tsaren och hans familj på ett särskilt brutalt och sadistiskt sätt. Ni skulle kunna ta upp detta faktum under en konversation om tsarfamiljen. Och detta faktum kan sedan leda konversationen vidare in på det ena av två mycket intressanta områden. Ett av dessa områden koncentrerar sig på omständigheten att i ett vidsträckt land som Ryssland, med en så liten judisk minoritet, bara råkade så många av det ryska folkets slaktare vara judar. Jag berättade om en av dessa judiska slaktare, Lazar Kaganovich, nyligen i förra veckan.
Det andra kontroversiella området som Jacob Yurovskij kan leda er in på är kontrollen över vår nyhets- och underhållningsmedia. Hur kan det komma sig att er vän aldrig hört talas om Yurovskijs judiskhet eller Kaganovich judiskhet? Varför porträtteras judarna alltid som de oskyldiga offren för den ryska antisemitismen istället för det omvända? Skulle det kunna ha något att göra med den judiska kontrollen över vår nyhets- och underhållningsmedia?
Är er vän tvungen att kunna relatera illdåden som judar som Yurovskij och Kaganovich begått mot det ryska folket till något mer närliggande? Vad sägs om det fortlöpande inflödet av judiska gangsters till Amerika från det forna Sovjetunionen? De kringgår våra immigrationslagar och tar sig in som "flyktingar undan förföljelse" eftersom media är i stånd att upprätthålla den allmänna villfarelsen att judarna förföljs i Ryssland, genom att hålla tyst om judar som Yurovskij och Kaganovich och om den organiserade brottslighetens judiskhet i Ryssland. Och på grund av att dessa judiska gangsters tar sig in är de i bättre stånd att bedriva sin internationella handel med vita sexslavar och sexuellt utnyttjade barn. Trots att den vita slavhandeln och barnpornografiindustrin har sitt högkvarter i Israel, är verksamheternas lönsamhet starkt beroende av judarnas förmåga att röra sig fritt från ett land till ett annat.
Känner er vän till något om barnpornografiindustrin? Om han är i stånd att chockeras av något, kommer han att chockeras av att få höra några fakta om denna ohyggliga industri. Samma judiska gangsters som snärjer fattiga arbetslösa kvinnor från Ryssland och Ukraina till att bli sexslavar, rövar även bort barn -- kidnappar dem bokstavligen från gatorna i Europa och i Amerika -- filmar dem när de utsätts för sexuella övergrepp och säljer filmerna till perverterade varelser världen över. En del av dessa filmer visar barn som bara två år gamla våldtas av vuxna. Det är en storindustri, och trots att inte alla av de perverterade kräk som är barnpornografins kunder är judar, så är folket som bedriver verksamheten med barnpornografi judar. Och det är därför som denna verksamhet tillåts blomstra utan någon exponering från massmedias sida.
Det har emellertid förekommit ett fåtal ledtrådar kring barnpornografiindustrin i media väldigt nyligen i samband med andra nyhetstilldragelser. Till exempel förekom det en artikel i Amsterdams United Press International den 17 juli om en distributör av barnpornografi som nyligen mördats och om de tusentals fotografier polisen fann i hans hem. Artikeln nämnde även distributörens förbindelser med andra distributörer i Israel, Ryssland, Ukraina och Förenta staterna. Inget vidnämnande av judarna, så klart -- men tro mig, det folk som bedriver denna industri är precis lika judiskt som det folk som bedriver den vita slavhandeln.
Er vän är kanske intresserad av medborgerliga friheter: av saker som yttrandefriheten. Börja i så falla att tala med honom om två män som skickades i fängelse i Schweiz alldeles i förra veckan för att en av dem skrivit en bok som judarna inte gillade, och den andra för att han publicerade boken. Det låter nästan otroligt att detta kan hända i ett modernt civiliserat land som Schweiz, men det gjorde det på grund av att det schweiziska folket lät sig själva förledas att godta en lag år 1995 -- för bara tre år sedan -- som gör det olagligt att kritisera judarna eller säga något som judarna finner anstötligt. Judarna hade byggt upp en stor propagandakampanj för att få denna lag antagen och hävdade att den skulle sätta stopp för "hatet" i Schweiz. De fick alla sina köpta politiker och sina köpta ledare i den kristna kyrkan att yttra sig till förmån för lagen. Och i Schweiz, precis som i Förenta staterna, har judarna de flesta av politikerna och de ledande kyrkotalesmännen i sin ficka. Så de fick sin lag antagen år 1995 och kallade den för en "antihattalslag", och schweizarna kände sig väldigt stolta över sig själva för att de motsatt sig "hat".
Sedan, efter att ha gjort det olagligt att kritisera dem, lanserade judarna sin kampanj för att avpressa 7 miljarder dollar i krigsskadestånd från schweizarna. Fyndigt, eller hur?
Schweizare som förstod att judarnas krav på guld var utpressning var rädda att säga det offentligt av rädsla för att riskera åtal under den nya "hattalslagen". Och således har judarna kunnat gå vidare med sin utpressningskampanj mot schweizarna utan fruktan att deras orimliga krav på guld skulle bestridas av de nertystade schweizarna. Och förra veckan beordrades den schweiziska författaren Jürgen Graf och hans 78-åriga publicist Gerhard Förster i fängelse av en domare i Baden i Schweiz under denna nya "hattalslag" på grund av att Graf skrivit en bok i vilken han anförde att färre än sex miljoner judar dödades i den så kallade "Förintelsen". Graf förnekade inte att tyskarna dödade en del judar; han skrev bara att alla bevis antyder att färre än sex miljoner judar dödades. Och således klagade judarna över att Graf i praktiken kallade dem lögnare genom att vägra acceptera deras siffra om sex miljoner dödade och genom att kalla dem lögnare anstiftade hat mot dem. Så domaren beordrade Graf och hans publicist i fängelse. Och som jag sa, detta skedde alldeles i förra veckan.
Är det inte smart? Man planerar en utpressningskampanj mot någon, men innan man lägger fram utpressningskraven övertalar man sitt tilltänkta offer att sätta munkavle på sig själv med en "hattalslag" så att han inte kan försvara sig själv mot ens utpressning. Det är vad judarna har gjort mot schweizarna -- och det är vad de intensivt försöker att göra nu med amerikaner. De driver kampanj för samma slags "hattalslagar" för att tysta amerikanarna som de redan använder för att tysta schweizarna. Och Bill Clinton är en av de största förespråkarna för dessa nya "hatlagar" som judarna vill ha för att tysta amerikanska oliktänkare.
När tre vita före detta straffångar dödade en svart före detta straffånge i Texas för några veckor sedan genom att kedja honom baktill på en lastbil och släpa honom, tog Clinton vara på denna incident av berusad huliganism som ett skäl till varför Amerika behöver federala "hatlagar" liknande Schweiz. Om ni lade märke till detaljerna kring medias sätt att hantera nyheten om mordet i Texas, så kan ni skönja kollaborationen mellan Clinton och mediajudarna för att driva fram en federal "hatlag". Till exempel var den svarte som dödades, liksom de tre män som dödade honom, en brottsling, en före detta straffånge. Men de flesta nyhetsrapporter undvek omsorgsfullt att nämna detta faktum. Istället beskrev de den svarte som "handikappad" och skapade nästan intrycket att han var hänvisad till rullstol eller åtminstone till kryckor, när han i själva verket vandrade utmed vägen utan något uppenbart handikapp då han tackade ja till lift med männen som senare dödade honom. Det står klart att media försökte förvandla denne svarte före detta straffånge till en sympatisk gynnare så intensivt de kunde, så att de och herr Clinton skulle kunna använda hans död som ett argument för en federal "hatlag". Man skulle kunna tro att de kunde ha valt ett bättre exempel på ett rasligt motiverat brott för att använda som argument. När allt kommer omkring sker rasligt motiverade överfall, mord och våldtäkter varje dag i Amerikas städer. Men, förstår ni, de behöver ett brott med vita brottslingar och ett svart offer, och dessa inträffar inte särskilt ofta, så de var tvungna att ta vad de kunde få. Hur som helst ger det er en ganska god antydan om vilka det är som de är så angelägna att tysta med sin nya federala "hatlag". Det är inte de svarta.
Det kan förefalla otroligt för förnuftiga människor att regeringen skulle kunna hoppas göra slut på hatet i vårt samhälle genom att stifta en lag. Men det är naturligtvis inte förnuftiga människor som verkligen räknas i det här fallet: det är lämlarna, och de är beredda att tro vadhelst regeringen eller massmedia säger åt dem. Och givetvis är det egentligen inte hat som regeringen och mediajudarna hoppas göra slut på med en federal "hatlag". Det är meningsskiljaktighet. De vill sätta munkavle på förnuftiga människor i Amerika på det sätt de satt munkavle på dem i Schweiz.
För att hur som helst upprepa vad jag sa tidigare, att hjälpa er vän att förstå vad som händer, så försök inte förklara allt för honom på en gång. Börja med en specifik sak som ni tror att han är intresserad av: morden på Romanov av en judisk bolsjevik; den judiska organiserade brottslighetens växande inflytande i Amerika och dess kontroll över den internationella handeln med barnpornografi; hotet mot amerikaners yttrandefrihet av clintonregeringens kamp för federala "hatlagar" i det här landet som den i Schweiz. Ge dem specifika fakta, precis som jag ger dem till er. Berätta för honom var han kan kontrollera det själv. Och förresten, åtalet och domen mot den schweiziske författaren och publicisten rapporterades i Associated Press den 21 juli. Ni kan bege er ut på internet eller till något stort offentligt bibliotek och själva hitta artikeln ur Associated Press. Visa den sedan för er vän om det är det han är intresserad av.
Jag ska fortsätta att berätta sådana här saker i dessa varje vecka återkommande radiosändningar, men ni behöver göra er del också.