När jag får höra den sortens kommentarer från lyssnare känner jag att jag har misslyckats i mitt huvudsakliga syfte, vilket är att få folk att förstå vad som händer. Jag försöker hålla mitt budskap väldigt enkelt, och jag försöker presentera det så klart som jag kan, men när jag hör folk säga åt mig att det är de svarta och mexikanerna som är det verkliga problemet och inte judarna, inser jag att jag helt enkelt inte nått fram.
Jag förstår naturligtvis att i vissa delar av landet är svarta eller mexikaner ett mycket mer omedelbart hot än de är där jag bor, och att vita som blivit hårt utsatta för icke-vita i sina skolor eller bostadsområden eller på sina arbetsplatser känner sig så hårt trängda att de egentligen inte kan bekymra sig för mindre synbara hot. Här i West Virginias bergstrakter begås den lilla brottslighet som förekommer -- och det är mycket lite -- av mina vita folkfränder, och det är mest fråga om rattfylleri eller våld inom hemmet.
Men jag sympatiserar verkligen med de människor som bor i våra städer och tvingas beblanda sig med icke-vita. Vi måste emellertid se bortom de mest omedelbara och synliga problemen. Vi behöver titta på vad som ligger bakom dessa problem, på vad som förorsakat dem. Och när vi letar efter orsakerna till problemen kan vi leta antingen i vårt eget hem eller utanför det. Det vill säga att vi kan antingen leta efter svagheter och brister i vårt eget folks natur och vårt eget samhälle som har gjort oss sårbara för yttre fiender, eller så kan vi fokusera på dessa yttre fiender. Det är inte alltid som den distinktionen är helt klar. En del av våra karaktärsdrag är egentligen inte brister i sig själva, men de har inte desto mindre vänts emot oss av yttre fiender.
Vi har till exempel vår kombination av objektivitet, altruism och universalism, som så ofta använts av våra yttre fiender för att manipulera oss till deras fördel och vår stora nackdel. Våra fiender har upptäckt att det är väldigt lätt att få oss att tycka synd om dem eller känna skuld för att de är underlägsna oss på något sätt, eller övertyga oss om att vi måste göra vårt yttersta för att vara trevliga mot dem på grund av att vi skulle vara skyldiga dem skadestånd för en del oförrätter i det förflutna som vi ska ha begått mot dem.
Somliga av oss fås att känna skuld för att våra förfäder tog Nordamerika ifrån indianerna eller för att vi tog hit svarta slavar från Afrika. Detta är uppenbarligen en unik rasegenskap som vi har. Indianer känner sig verkligen inte förlägna över det faktum att deras förfäder, närhelst de lyckades infånga några av de våra, hade för vana att tortera dem till döds på sätt så ohyggliga att de nästan ligger bortom vår föreställningsförmåga. I själva verket var tortyr ett vanligt förekommande tidsfördriv bland indianerna långt före de vitas ankomst till den Nya världen, och många av stammarna hade fasta tortyrinstallationer uppsatta i sina byar för det specifika ändamålet att offentligt ta livet av fångar på smärtsammast möjliga sätt. Deras offers skrik roade dem. Jag är säker på att ni inte fått lära er detta på de amerikanska historielektionerna i high school eftersom det vore Politiskt Inkorrekt nuförtiden, men många välunderrättade historiker -- president Theodore Roosevelt till exempel -- beskrev dessa saker i detalj. Indianerna känner sig varken skyldiga eller apologetiska för detta beteende idag, men många av oss känner skuld för att våra förfäder reagerade mot deras otrevliga sedvana genom att slakta dem och ta deras land.
Och det finns de av oss som menar att vi inte borde missunna de svarta sina socialbidrag eftersom deras förfäder arbetade som slavar åt våra. Hur många svarta har ni mött som kan se på det hela objektivt och berätta för oss hur tacksamma de är gentemot vita för att våra förfäder tog dem från den afrikanska djungeln till ett liv som var oändligt mycket behagligare och tryggare i Amerika? Vad jag menar är att de redan var slavar i Afrika, och arbets- och levnadsförhållandena var avsevärt bättre under vita överherrar i Amerika än under svarta överherrar i Afrika.
Som jag sade har vi karaktärsdrag som används mot oss, men det betyder inte att de är dåliga egenskaper i sig själva. De är en styrka för oss när vi bara har att göra med oss själva, och de blir bara till en svaghet när vi kommer i kontakt med dem som använder dem för att manipulera oss. Och nog är mästarna på att manipulera dessa egenskaper judarna. Det bästa exemplet på detta är hur de använt sin "Förintelsehistoria" för att hålla oss på defensiven medan de exploaterar oss på alla sätt de kan. Bland sig själva skryter de över det självhat de lyckats framkalla hos tyskarna bara genom att ständigt mala på om hur tyskarna ska ha syndat mot dem under andra världskriget. De har fått tyskarna till den punkt, skryter de, att det blivit omodernt att vara patriotisk eller till och med visa något intresse för tysk kultur eller tyska traditioner. Det är mycket modernare för tyskar idag att visa intresse för zulutraditioner eller för turkisk konst eller för kinesisk musik eller för något judiskt än för något tyskt. Att uttrycka tillgivenhet för något tyskt är liktydigt med att skyffla in fler judar i gaskamrarna. Detta konstlade självhat som judarna framkallat hos tyskarna har haft effekten av att sänka det tyska födelsetalet under reproduktionsnivån. Det är finare för ett tyskt par som verkligen följer den kontrollerade medians partilinje att adoptera en turkisk baby än att skaffa en egen.
Krigsskuldmedvetenhet. Kom ihåg att detta var ett krig som började som en lokal konflikt mellan Tyskland och Polen om ett ur historiskt perspektiv tyskt territorium som hade tagits ifrån Tyskland vid slutet av första världskriget, och det utvecklade sig till ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen på grund av Hitlers hat mot kommunismen och hans beslutsamhet att krossa kommunismens makt i Europa innan Sovjetunionens expansionistiska tendenser ledde till kommunismens vidare spridning. Men det blev ett världskrig som tyskarna inte kunde vinna enbart på grund av judarnas inflytande över Franklin Roosevelt i Förenta staterna och Winston Churchill i Storbritannien, och på grund av judarnas förmåga att manipulera allmänhetens känslor i båda länderna.
Hitler ville absolut inte ha något krig mot Amerika, och det amerikanska folket ville inte ha något krig mot Tyskland. Men omgiven av judar på samma sätt som Bill Clinton, intrigerade och myglade Franklin Roosevelt Amerika in i kriget i Europa på judarnas sida -- med hjälp av Hollywood, New York Times och Washington Post, naturligtvis.
Detta var ett krig som judarna hade proklamerat offentligt mot Tyskland år 1933 och hade inlett med att organisera en världsomspännande ekonomisk bojkott mot Tyskland och med att mobilisera Hollywood i en storskalig och oavbruten smutskastning av allt tyskt. Betraktat ur ett historiskt perspektiv var det ett krig mellan tyskar och judar, och judarna vann. Tyskland förlorade många fler av sitt folk i detta krig än judarna gjorde. Och ändå känner tyskarna fortfarande idag skuld för sin roll i kriget. Tror ni att judarna känner någon skuld för att de fördrivit palestinierna från Palestina, dödat många av dem och tagit deras land?
Ni förstår, det är tur att indianerna inte hade denna talang för att manipulera oss psykologiskt på det sätt judarna gör. Om de hade det skulle Amerika fortfarande vara iroquoi-, cherokee- och apacheindianernas -- siouxernas och comanchernas och shawneeindianernas -- och de skulle fortfarande angripa varandra och tortera sina fångar till döds för nöjes skull.
Poängen med allt jag sagt hittills är detta: judarna är ett långt större hot mot vår överlevnad som folk än de svarta eller mexikanerna eller någon annan främmande grupp, på grund av att judarna inte bara är mästare på psykologisk manipulation, utan dessutom har förvärvat verktygen för att manipulera oss i sina händer. Dessa är inte de enda skälen, men jag ska ta upp de andra skälen senare.
Jag sa att vi hade tur att indianerna inte kunde manipulera våra förfäder psykologiskt. Vi hade till och med större tur att det i praktiken inte fanns några judar i Nordamerika på den tiden, för annars skulle de ha fått oss att känna skuld för att vi kämpade mot indianerna. Judarna väntade med att komma hit tills stridigheterna i stort sett bedarrat och de kunde koncentrera sig på att samla pengar utan att behöva oroa sig för att bli skalperade. Indianerna -- och de svarta och mexikanerna -- vet fortfarande inte hur man manipulerar någon annan än de bräckligaste hymnsångarna bland oss. Vi låter mexikanerna och de svarta ödelägga vårt land idag, inte för att de svarta eller mexikanerna har förmågan att hjärntvätta oss, utan för att judarna har det.
Mexikanerna är inte ett hot mot oss för att de fortplantar sig snabbt och bär stilett. Svarta är inte ett hot för att det finns massvis av dem och de har en våldsam läggning. Vi vet hur man hanterar våldsamma svarta oavsett hur många de är. Att städa upp i Amerika kan bli en aning stökigt, men det råder absolut inga tvivel beträffande vår förmåga att göra det om vi hade viljan att göra det: om vi inte hade hjärntvättats till att känna skuld för att vilja trygga Amerika för framtida generationer av vårt folk. Och hallå där, ni vet vilka som har hjärntvättat oss.
Det kan förefalla väldigt komplicerat om vi ser till samtliga detaljer: hjärntvätt i skolorna, hjärntvätt av regeringen, hjärntvättande uttalanden riktade till oss alla från de äregirigaste politikerna och alla de mest glamourösa av underhållarna och idrottsstjärnorna och samtliga av talesmännen för de allmänna kyrkorna, hjärntvätt från de stora annonsörerna som vill få oss att köpa deras produkter -- och hjärntvätt från alla av de kontrollerade nyhets- och underhållningsmedierna. De är praktiskt taget enstämmiga: mer mångfald är bra, säger de alla åt oss; rasblandning och mångkulturalism är underbara saker; svarta och mexikaner och asiater och judar är alla väldigt trevliga människor, och ni får inte motsätta er dem. Ni kommer snart att bli en minoritet i ert eget land, men det är så det borde vara. Motsätt er det inte. Era förfäder stal detta land från indianerna, och således är det nu bara rätt att det bör stjälas från er. Ni har förtryckt minoriteter, så nu är det bara rättvist att minoriteter kommer att förtrycka era barn och era barnbarn. Motsätt er det inte. Det är oamerikanskt att göra motstånd. Låt det bara hända.
Vi får höra detta budskap om kapitulation och död från många personer, många institutioner, men bakom dem alla står mästarmanipulatörerna: judarna. Det är ett judiskt budskap, vare sig det kommer till oss från Bill Clintons läppar eller från läpparna på en hollywoodskådepelare i en Steven spielbergfilm eller direkt från en artikel eller ledarspalt i New York Times.
Och det är ett dödligt budskap. De som tar det till sig är så gott som döda redan.
Kommer ni ihåg Amy Biehl, den blonda amerikanska flickan som åkte till Sydafrika 1993 för att hjälpa svarta där i deras kamp mot apartheid? Hon var fullmatad med detta budskap och längtade efter att få göra vad hon än kunde för att ta makten ifrån de hemska, förskräckliga, rasistiska vita sydafrikanerna som var hennes folkfränder, och ge den till de underbara, älskvärda, ädla och förtjänstfulla svarta.
Nåväl, svarta är och förblir svarta, så när ett gäng av dem fick se henne på väg att utföra sitt välgörenhetsfanatiska arbete i ett svart område stack de ner, slog, sparkade och stenade henne till döds. Regeringen var fortfarande vit i Sydafrika 1993, och mord på vita -- till och med hjärntvättade välgörenhetsfanatiska vita -- av svarta tolererades inte, och således infångades de svarta mördarna och låstes in.
Nu är regeringen i Sydafrika naturligtvis svart, och således släpptes Amy Biehls svarta mördare fria för tio dagar sedan. Amys föräldrar i Kalifornien, som stod under lika stort inflytande av det judiska budskapet som hon gjorde, välkomnade frigivningen av hennes mördare med uttalandet, och jag citerar: "Vi hoppas att de kommer att få det nödvändiga stödet för att leva produktiva liv i en icke våldsam atmosfär. I själva verket hoppas vi att Amys och hennes likars ande kommer att utgöra en styrka i deras nya liv." -- slut citat -- Detta var Amys föräldrars reaktion på benådandet och frigivningen av det gäng svarta mördare som hade dansat och sjungit kring en vit flickas döende kropp medan de sparkade och skar upp henne till döds. Bekymrade sig Amys föräldrar för den fara andra vita kvinnor i Sydafrika exponerades för i och med frisläppandet av dessa sadistiska svarta mördare? Inte alls. Deras enda bekymmer gällde de svarta mördarnas välgång -- eftersom de hade anammat budskapet: svarta är goda; vita är onda.
Och således frågar jag nu er: Vilka är det verkliga hotet mot vårt folk: de svarta som mördade Amy -- eller det folk som lärde henne och hennes föräldrar självhatets budskap som fick Amy att bege sig till Afrika för att verka mot sitt eget folk? Vilket är det verkliga hotet? Vilka behöver vi bekymra oss för i första hand: de svarta och mexikanerna -- eller det folk som lärt oss samma budskap om självhat och rasligt självmord som lärdes ut till Amy Biehl och hennes föräldrar? Vad tror ni?
Så nu borde ni förstå varför jag är mycket mer bekymrad över judarna än jag är över svarta och mexikaner. Till sist kommer vi naturligtvis att behöva ta itu med svarta och mexikaner, och ju förr desto bättre. Men vi kan inte hoppas på att kunna göra det med framgång när så många av vårt folk fallit offer för samma sorts psykologiska manipulation som Amy Biehl och hennes föräldrar gjort.
Bill Clinton har farit landet runt och hållit tal till universitetsstudenter och till diverse medborgargrupper, och han har predikat samma budskap till dem alla. Han har skadeglatt förkunnat den icke-vita majoritetens annalkande i Amerika, och han har sagt åt sina åhörare att vi inte får försöka förhindra det. Det vore oamerikanskt att försöka hindra det, säger han till dem. Motsätt er det inte. Och de har jublat åt honom. De har applåderat hans budskap eftersom de redan fått det predikat i kyrkan, och de har läst det i New York Times och de har hört det på TV.
Olyckligtvis har inte alla dessa trendkänsliga dumskallar -- inte alla av dessa lämlar -- haft samma tillfälle att bevisa sin förpliktelse gentemot det vita rasliga självmordets sak som Amy hade. Men de tror på det. De tror verkligen på det, för judarna har lärt upp dem väl. Judarna har manipulerat dem psykologiskt. Och det är det huvudsakliga hotet mot vårt folks fortsatta existens, i jämförelse med vilket alla andra hot förbleknar.
Och således är vår uppgift idag -- uppgiften för varje vit man och kvinna som inte fallit offer för denna psykologiska manipulation, detta andliga gift av det slag som dödade Amy Biehl -- att bekämpa giftspridarna, att bekämpa manipulatörerna; inte att bekymra oss över svartas brottslighet eller mexikanernas fruktsamhet. Ibland talar jag givetvis med er om svarta problem eller mexikanska problem, men det är egentligen bara för att belysa det huvudsakliga problemet som är judarnas kontroll över vår nyhets- och underhållningsmedia, den media genom vilken de kan injicera sitt andliga gift i vårt folk.
Och vi bekämpar inte giftspridarna genom att vrida våra händer och jämra oss över att det är för sent, att judarna är för mäktiga, att det inte finns något sätt att konkurrera med TV-bolagen och Hollywood och New York Times och Bill Clinton om vårt folks hjärtan och sinnen.
Det är sent, men ännu inte för sent; judarna är mäktiga, men inte så mäktiga att de inte kan besegras. Vårt folk har hjärntvättats, men många av dem kan avprogrammeras. Berättelsen om Amy Biehl och hennes föräldrar är tillräcklig för att få en del av lämlarna att vakna upp om vi använder den effektivt som ett varningens exempel. För ni förstår, många av de trendkänsliga idioter som hurrar för det vita rasliga självmordets budskap gör det bara för att de tror att det inte bara är trendigt utan även tryggt. De tror att de personligen inte behöver lida de konsekvenser av det budskapet som Amy Biehl gjorde. Vi bör kunna övertyga en del av dem att om vi alla fortsätter i den riktning vi är på väg i nu, kommer det i själva verket att förekomma många fler Amy Biehl, och de kan personligen komma att tillhöra de offren. Låt oss hjälpa dem att förstå det.
Det som händer med Bill Clinton nu, medan han sjunker djupare och djupare i sin egen självförvållade dypöl, kommer att väcka upp en del lämlar. Bill Clintons prestige som president är förbunden med det judiska budskapet om vitt rasligt självmord, och medan DNA-experterna förrättar sina analyser av spermafläckarna på Monica Lewinskys klänning och Clintons prestige fortsätter att dala, kommer det budskapets attraktionskraft på lämlarna att göra likaledes. Låt oss, ni och jag, fortsätta att gnugga deras ansikten i sambandet mellan Bill Clinton och hans budskap.
Låt oss inte bara vara åskådare. Låt oss fortsätta att bygga upp lyssnarkretsen till dessa radiosändningar. Låt oss fortsätta sprida vårt budskap om hopp och liv och en vit framtid i motsats till det budskap som dödade Amy Biehl.