Även om största delen av min post är väldigt positiv, så får jag dessutom en del hatbrev, men jag uppskattar även dessa. De berättar saker för mig om Amerikas fienders mentalitet. Jag talar inte om det tillfälliga brevet från någon illvillig jude, i vilket han berättar för mig hur mycket han hatar mig, eller från någon svart nationalist vars budskap i grund och botten är: "Dö, vita hund! Vi kolorerade människor kommer att förgöra er, och sedan ska vi ärva jorden". De verkligt intressanta hatbreven kommer från självhatande vita som berättar för mig att jag är ond som talar högt å min egen ras vägnar. I synnerhet fick jag motta flera brev från dessa sjuka, ömkliga människor efter min radiosändning för två veckor sedan om morden på de två vita flickorna i Fayetteville i North Carolina av medlemmar ur ett svart gäng, Crips, under en invigningsrit.
Ni förstår, jag är ingen psykiatriker även om det finns tillfällen då jag önskar att jag så vore, så att jag bättre skulle kunna förstå människor som de som sänder mig dessa hatbrev. Jag tycker att det är viktigt att förstå dem eftersom det finns många fler av vårt folk som lider av samma sjukdom. Jag nämnde i ett tidigare program att när Bill Clinton rest runt i landet och talat till studentgrupper och fakultet om sin vision av ett icke-vitt Amerika under nästa århundrade, så har han applåderats. Åhörare som varit mestadels vita har hurrat för honom när han skrutit över att regeringens immigrationspolitik leder till en avsiktlig förmörkning av Amerika. Ibland har jag varit frestad att förklara denna reaktion som helt enkelt ännu en manifestation av lämmelfenomenet -- vilket innebär att de flesta inte har några verkligt egna åsikter och kommer att applådera åt vadhelst andra applåderar: åt vadhelst de tror att de förväntas applådera. Och jag är säker på att det i själva verket är så det ligger till i de flesta fall: helt enkelt en tanklös reflex hos folk vars främsta bekymmer är att smälta in.
Men en del av breven jag fått till svar på mitt program om morden i Fayetteville antyder något mörkare och mer snedvridet i sinnet på brevskrivarna. Vad jag kan skönja är ett slags ångest, ett slags "Åh nej, du ska inte berätta för någon om det! Det är hemskt av dig att rapportera om sådana saker!" Men de tycker inte att det är fruktansvärt på grund av att två unga vita kvinnor mördats brutalt, utan för att nyheten om morden på dem kan göra att en del blir mer tveksamma till att umgås med svarta, mer tveksamma till att tolerera den växande närvaron av svarta gäng i sina lokalsamhällen. Det är förskräckligt för dem eftersom det är nyheter som inte passar den gängse partilinjen att det alltid är svarta som är de oskyldiga offren för vitt förtryck och orättvisa. Och det är fruktansvärt eftersom det kan komma att sätta käppar i hjulet för den stora planen för att upphöja de svarta och de andra kuvade och förtryckta raserna och göra alla verkligt jämlika. Och det enda sättet att åstadkomma detta är givetvis att göra sig av med den vita majoriteten eftersom vita har en tendens att förtrycka andra, och de kommer att fortsätta förtrycka andra så länge som det är fysiskt möjligt för dem att göra det.
Som jag sade är jag ingen psykiatriker, och således förstår jag egentligen inte varför en del människor resonerar på det sättet. I en del fall är det förmodligen en konsekvens av kristna läror: lejonet kommer att sova med lammet, den siste kommer att vara den förste och den förste kommer att vara den siste och så vidare. Ibland pumpas dessa föreställningar in i huvudena på småbarn, och till och med när de vuxit upp och fått möjlighet att uppleva den verkliga världen, till och med när de inte längre betraktar sig själva som religiösa, är de oförmögna att göra sig kvitt dessa tidiga föreställningar. Trots att de kan se att jämlikhet inte existerar i världen tror de fortfarande att den borde göra det.
Och det finns förmodligen andra som har till och med mörkare och ännu mer snedvridna motiv för att vilja hindra nyheten om morden i Fayetteville från att komma ut. För dem är det personligt tillfredsställande att få höra att svarta mördat vita flickor. De betraktar det som en rättvis bestraffning för vår rasliga skuld. Men som jag sade vill de inte att sådana nyheter ska sippra ut och skrämma upp andra vita människor och kanske leda till att vita i allmänhet börjar vidta skyddsåtgärder som kan förebygga ytterligare välförtjänt bestraffning.
Dessa är samma slags människor som tror att jag är en avhoppare från high school, att jag har dåliga tänder och bor i ett husvagnskollektiv med kasserade madrasser och apparater i min trädgård. Faktum är att jag får höra dessa kommentarer om dåliga tänder och husvagnskollektiv så ofta att jag misstänker att barnen får lära sig sådana saker i high school nuförtiden. De får lära sig att Politiskt Inkorrekta oliktänkare är kroniskt misslyckade lågstatusmänniskor som vill hålla svarta nere för att vi ska ha någon att se ner på. De tror att när jag kritiserar judarnas roll i vårt samhälle så gör jag det för att jag är avundsjuk på judarnas ekonomiska framgång. Och medan somliga av dem som kommer med dessa kommentarer till mig om mina dåliga tänder och mitt husvagnshem och mitt allmänna misslyckande som mänsklig varelse verkar vara ganska nervösa -- det vill säga att jag tycker att det verkar som om de har något slags känslomässigt behov av att tro dessa saker om mig -- är andra tämligen självbelåtna i sin okunnighet. Jag misstänker att de självbelåtna för det mesta bara är lämlar som tanklöst säger efter vad de fått lära sig och att de nervösa är de som har något slags religiös motivation för sitt hat.
Jag argumenterar aldrig med dessa människor eftersom det står klart att de inte är mottagliga för förnuft. De tror på vad de gör för att de har ett behov av att tro på det. Jag tror att jag skulle kunna räta ut tänkandet hos de flesta av dem med en tvåtumsplanka, eller ett ekbordsben fyndigt applicerat mot deras huvuden och axlar två gånger om dagen i ungefär en månad medan de hålls på en diet om ett par hundra kalorier om dagen -- ni förstår, på samma sätt som vi rätade ut de besegrade tyskarnas tänkande efter andra världskriget -- men inte genom att debattera med dem.
Det är faktiskt bara en liten minoritet av Amerikas befolkning som är förmögen till självständigt tänkande av något slag. De flesta människor är så hårt bundna av antingen behovet av att anpassa sig eller av religiösa eller kvasireligiösa fixeringar att de helt enkelt inte kan acceptera någon föreställning eller ens något faktum som står i strid mot vad de ser på TV:n. Och det är väldigt beklagligt för dem, för bara de individer som kan acceptera bevis och resonera klart kring dem kan förbereda sig själva på de enorma förändringar som är på gång i vårt samhälle. Bara denna fritänkande minoritet kommer att utgöra överlevarna; resten kommer att vara offer.
Och stora förändringar är verkligen på väg. Det tjugonde århundradet har varit det demokratiska århundradet, jämlikhetsdoktrinernas århundrade, den stora massans århundrade. Nästa århundrade -- rättare sagt, nästa årtusende -- kommer att bli den självmedvetna elitens era. Vilket inte innebär att alla kommer att vara självmedvetna eller att alla kommer att tillhöra en elit. Men de människor som bestämmer händelsernas gång kommer att göra det. Detta har på sätt och vis naturligtvis varit fallet under det här århundradet också. Judarna är verkligen en självmedveten elit; de har sannerligen haft ett dominerande inflytande under detta århundrade, främst genom sin kontroll över massmedia. Men de har varit tvungna att hålla sin dominans dold för de flesta. De har varit tvungna att regera medelst bedrägeri och omstörtning. Under nästa århundrade kommer elitens styre att vara mycket mer öppet. Demokratins och jämlikhetens förespegling kommer att överges. Den förespeglingen har redan blivit så genomskinlig att till och med en del av lämlarna börjar bli besvärade av vad som avslöjas. Amerika, demokratins största förkämpe, den stora maktfaktor som under större delen av detta århundrade hängivit sig åt den ohyggligt blodiga och destruktiva föresatsen att göra världen säker för demokrati, har en regering som för närvarande är hela världens åtlöje. Och detta beror inte enbart på herr Clintons oförmåga att hålla gylfen stängd. Clinton tog sig när allt kommer omkring inte in i Vita huset trots systemet. Han tog sig in i Vita huset tack vare systemet. Han tog sig in eftersom systemet är utformat för människor som han: för klyftiga lögnare, för skickliga skådespelare. Det är utformat så att de inställsammaste lögnarna, de lögnare som kan agera mest övertygande framför TV-kamerorna, är de som lyckas i det. Det är utformat för att gallra bort dem som omfattar några moraliska principer eller någon patriotism och hålla sådant folk borta från offentliga ämbeten. Clinton -- eller någon annan med ett lika genant problem -- var oundviklig.
Och medan varje annan politiker nu hastar för att distansera sig själv från Clinton och övertala allmänheten att allt kommer att bli helt i sin ordning om allmänheten bara röstar på honom istället i nästa val -- medan politikerna försäkrar allmänheten att Clinton helt enkelt var ett förskräckligt misstag, en olycksträff som på något sätt slank igenom systemet och att systemet i sig självt fortfarande är i form, kommer till och med några av de trögtänkta bland väljarkåren att börja bli desillusionerade beträffande själva systemet. Till och med de trögtänkta börjar misstänka att alla de politiker som nu slutligen hävdar att de är chockade över Clintons falskhet, över Clintons ohöljda lögner och som distanserar sig själva från honom, verkligen förstod vad för slags lögnare Clinton var hela tiden och slutade stödja honom först när det blev uppenbart att det inte fanns någon möjlighet alls för honom att slingra sig undan den röra han trampat in i -- och givetvis efter att de fått klarsignal i förra veckan från Clintons främste judiske gynnare, Connecticuts senator Joseph Liebermann. Till och med de trögtänkta börjar förstå att till och med de politiker som själva lyckats förbli obefläckade av personliga skandaler, till och med de politiker som aldrig tagits på bar gärning med sina gylfar nerdragna eller med handen i kassalådan, är fullt villiga att stödja en Clinton så länge som de röstberättigade inte får reda på vad som pågår. Och de skarpaste iakttagarna av spektaklet kring Clinton har förstått att själva systemet inte kommer att hålla ut mycket längre. De mest sofistikerade iakttagarna har förstått att ett system med så allvarliga fel -- ett system vars fel har blivit så flagrant exponerade -- kommer att ersättas av något annorlunda mycket snart.
Den rådande situationen i Ryssland erbjuder en slående och övertygande lektion för oss i detta avseende. Medan det ryska folket svälter, medan ryska arbetare går oavlönade och hyllorna i ryska affärer förblir kala, skyndar sig judiska miljardärer som sugit ut sista blodsdroppen ur Ryssland att gömma undan sina miljarder på schweiziska bankkonton, och på samma gång drar deras judiska fränder i Väst åt tumskruvarna på samma schweiziska banker i den mest arroganta utpressning världen någonsin skådat. Till och med de trögtänkta i Väst som iakttar denna utveckling måste misstänka att systemet i Ryssland inte kommer att bestå mycket längre. De måste misstänka att det kommer att ersättas av något annorlunda mycket snart.
Mer sofistikerade iakttagare av den ryska situationen ser en aning mer. De ser sannolikheten i att mer än 80 års judisk exploatering av det ryska folket kommer att få ett slut snart. Denna exploatering pågick medan den var dold för allmänheten, först under förespeglingen av "proletariatets diktatur" och sedan under förespegling av en demokrati. Men den var i själva verket en exploatering av det ryska folket, först utförd av judiska kommissarier i ett marxistiskt system och sedan av judiska kapitalister i ett mediakontrollerat demokratiskt system. Fakta om denna exploatering fördunklades av de judiska mediamogulerna i Väst under en lång tid, men fakta har -- liksom herr Clintons lögner -- blivit allt för uppenbara för att dölja längre. Boris Abramovich Berezovskij och Vladimir Gusinskij och alla övriga av de judiska miljardärer som kontrollerar Boris Jeltsin har helt enkelt blivit allt för uppenbara, allt för synliga. Det faktum att de bokstavligen stal Ryssland och att de stal Ryssland med andra judars tysta medgivande inom det kommunistiska systemet medan det systemet monterades ned, kan helt enkelt inte döljas längre.
Berezovskij verkar njuta av att vara i blickfånget för ögonblicket; han visar öppet sin makt och förklarar sig villig att stödja vissa ryska politiker, medan det ryska folket självt blir allt mer förbittrat av spektaklet med en handfull rika judiska gangsters som bestämmer hur Ryssland ska styras samtidigt som ryssarna svälter. Jag kan naturligtvis inte förutsäga i detalj hur den ryska situationen kommer att utveckla sig, men jag tror att det är ganska sannolikt att vi kommer att få se ett slut på judisk makt i Ryssland innan vi uppnår samma mål i Förenta staterna, och jag tror även att det är sannolikt att de nya regenterna i Ryssland, den nya självmedvetna elit som träder fram där medan presidentkriserna tar ut varandra, verkligen kommer att vara ryssar som omväxling, och de kommer att regera utan demokratins förespegling.
Och om Ryssland lyckas befria sig självt från judisk kontroll kan det förekomma liknande utvecklingar i resten av Östeuropa där för bara några år sedan kommunistiska slaktare tilläts vända sina kappor, förklara sig [själva vara] demokrater och fortsätta regera. Påtryckningar från Washington hade stor betydelse för att förhindra att dessa länders folk utkrävde hämnd på sina forna kommunistledare. Genom att, om än oavsiktligt, avsevärt förta den amerikanska regeringens prestige kan Bill Clinton visa sig ha gjort det ryska folket och kanske även de övriga länderna i Östeuropa en stor tjänst. Hämnd kan fortfarande komma att utkrävas. Denna möjlighet har inte undgått judarnas egen uppmärksamhet, och deras publikationer i det här landet är redan fulla av gny och gnäll om hur de åter görs till syndabockar, de arma stackarna.
Låt det vara så, ty denna era av hyckleri och bedrägeri och falska förespeglingar, denna era av demokrati och politiker och den judiska medians styre håller på att närma sig sitt slut. Politikerna förstår det inte; de tror att vi bara upplever ännu en tillfällig turbulens. Soffpotatisarna förstår det sannerligen inte. Inte ens "smartskaften", de flesta av medias kommentatorer och akademikerna och affärsmagnaterna, förstår att affärerna inte kommer att förflyta som vanligt under nästa århundrade med de judiska mediamogulerna som formar den allmänna opinionen för att passa dem själva och med samma gamla politiska fasader med smarta lögnare och skickliga skådespelare för de röstberättigade att välja mellan. Det skumrasket har blivit allt för grundligt exponerat.
Det krävs mer än en massa av godtrogna soffpotatisar och ett fåtal smarta judiska mediamoguler för att hålla det rådande systemet i rullning. Det krävs även en stor del tankfulla och någorlunda tankfulla människor som är villiga att låta sig själva regeras av systemet. Tidigare hade de flesta av dessa människor ganska luddiga föreställningar om vad som pågick. De accepterade demokratikonceptet för att det var på modet. Det var lättare att acceptera det än att lägga ner en verklig ansträngning på att analysera dess dynamik. Men Bill Clinton med sina kvinno- och njutningsaffärer har givit oss en så stark illustration av hur systemet verkligen fungerar att det kommer att bli väldigt svårt för någon att åter svälja samma gamla plattityder och klichéer. De som tror på att alla oliktänkare har dåliga tänder och bor i husvagnskollektiv kommer naturligtvis fortsätta att tro på vadhelst de blir tillsagda. Och akademikerna och kommentatorerna som är slavar under modet kommer att fortsätta göra sitt bästa för att inte avvika.
Men antalet människor som blivit permanent desillusionerade har nått en punkt, tror jag, där de kommer att börja få ett växande inflytande på händelsernas gång. De kommer att ha ett växande inflytande på tänkandet hos dem med förmåga att tänka själva. Och från dessa människor kommer det slutligen att träda fram en ny elit av män som är idealistiska och samtidigt hårdföra, av män som kommer att förstå att marken vibrerar under fötterna på den gamla eliten och att något nytt och annorlunda måste uppstå ur de förändringar som nu äger rum i världen. Och de kommer att förstå att nu är tiden inne, inte senare, för att börja ta positioner som överlevare snarare än offer.
Medelmåttorna kommer att fortsätta vädra de gamla klichéerna och kan till och med fortsätta att tro på det gamla struntpratet om demokrati och jämlikhet, men de utvalda få -- föregångarna till det tjugoförsta århundradets elit -- kommer att frigöra sina sinnen från all tidigare spindelväv och kommer att betrakta framtiden med mycket klarare ögon än medelmåttorna. De kommer att ta judarna för vad de är, och de kommer att välja att inte tjäna dem eller ens tolerera dem. De kommer att tänka tankar som medelmåttorna är rädda att tänka. De kommer att, för att ta ett exempel, kunna jämföra Bill Clinton och hans verk å ena sidan, med Timothy McVeigh och slakten på 168 oskyldiga i Oklahoma City å andra sidan, och de kommer att förstå vems göranden som i verkligheten förorsakat den största förlusten av liv och den största förstörelsen; de kommer att förstå vem av de två som är den störste brottslingen, vem av dessa två motståndare som agerat utifrån de värsta motiven.
Och de kommer att förstå många andra saker. Medan de förkastar jämlikhetsivrarnas och de demokratiska förespeglingarnas lögner kommer de att förstå att den nya eliten inte kan grunda sig på intet, att den måste basera sig på en stark grund, och den grunden kommer att vara deras rasliga gemenskap. Bara blodsband, rasliga band, kommer att vara starka nog för att stävja det kaos som är i annalkande. I kampen framför oss kommer bara de som kämpar för något bortom sitt eget berikande eller personliga makt att nå varaktig framgång. De måste utgöra en del av en stark grupp, och de måste kämpa för gruppens intressen såväl som sina egna. Den nya tidsåldern kommer att vara en tidsålder av nationalism, och bara de som talar och agerar för sitt folk kommer att vara i stånd att ta ledningen in i den stundande tidsåldern. Men det kommer att vara en tidsålder i vilken processen mot skådespelarna och de smarta lögnarna kommer att göras kort eftersom det inte längre kommer att finnas massor av soffpotatisar som kommer att ombedas tro på lögnarna, utan istället hårdföra män som inte kommer att låta sig duperas så lätt och som inte kommer att känna behov av att förställa sig själva. De kommer att styra för att de är starka och kapabla och har klara sinnen och faktiskt arbetar för att främja sitt eget folks intressen.
Kanske låter mitt sätt att formulera mig naivt och överdrivet idealistiskt i denna tidsålder av lögner och korruption och styre genom bedrägeri, men det är på det sättet det kommer att bli. Saker och ting börjar verkligen förändras. Judarnas tidsålder håller på att nå sitt slut. Och de klartänkta kommer att vara de första att börja handla utifrån detta.