Ibland sker de viktigaste sakerna praktiskt taket obemärkta samtidigt som folks uppmärksamhet är koncentrerad på saker utan följdverkningar. Förra veckan, medan alla satt klistrade vid TV-rutan och ooade och aahade över orkanen Floyd och såg de stora trafikstockningarna med lämlar som flydde från de sydöstra kustområdena för att inte behöva vada fram, var mycket farligare och ondskefullare saker än vinden, regnet och flodvattnet i görningen, men knappt någon märkte det. Senatens juridiska kommitté i Washington höll en offentlig behandling av förslag från diverse påtryckningsgrupper om sätt att eliminera yttrandefriheten på Internet.
Det är naturligtvis inte vad de kallade det; de sa att de försökte lista ut sätt att hålla “hat” borta från Internet. De vill skydda barn från att exponeras för “hat”, sa de. De vill reducera mängden våld i landet, sa de; många människor lär sig att hata av Internet, och när de sedan lärt sig att hata rusar de ut och begår våldshandlingar. Håll “hatet” borta från Internet, och sedan kommer vi att ha mindre våld. Det är vad de påstår sig tro.
Nåväl, oavsett huruvida deras teori om Internet som provocerar folk till våldshandlingar är riktig eller inte, låter det som om Senatens juridiska kommitté verkligen menar gott, eller hur? Vad jag menar är att vem skulle kunna vara emot att minska mängden “hat” i Amerika? Visst är väl det som en fråga om mamma och äppelpaj, eller hur?
Om man är en skeptisk typ av person, såsom jag är, kan det naturligtvis hända att man skulle vilja veta exakt vad detta “hat” består av som senatorerna och vittnena som vittnade inför dem är så angelägna att hålla borta från Internet. “Hat” förefaller för mig vara något knepigt att definiera. Skulle ni kalla varje uttryck för ogillande eller förakt för “hat”? Kanske bara ett starkt uttryck för ogillande? Hur starkt? Kanske beror huruvida ett uttryck för ogillande eller förakt är “hat” på vem som uttrycker det och vem som är måltavlan för ogillandet. Vad jag menar är att hur kan man avgöra vad som är “hat” och vad som inte är det?
Nåväl, hör här, ni kommer att bli lättade och glada över att få veta att vi inte behöver bry våra små huvuden med det alls. Vi behöver inte besluta vad som är “hat” och vad som inte är det. Vi har en del mycket utåtriktade människor som har ställt upp på att göra det åt oss. Vilken tur vi har! Dessa är samma utåtriktade människor som övertalade senatorerna att hålla Senatens juridiska kommittés överläggningar till att börja med och sedan dök upp som vittnen inför kommittén. De är Howard P. Berkowitz, riksordförande i Anti-Defamation League of B'nai B'rith; Rabbi Abraham Cooper från Simon Wiesenthal Center; och åtskilliga andra likasinnade medborgare av den judiska trosuppfattningen. Morris Dee's Southern Poverty Law Center skickade ett vittne att vittna, till exempel.
Dessa utåtriktade människor hänvisas konsekvent till av den kontrollerade median som “medborgarrättsexperter” eller “förespråkare för mänskliga rättigheter”. Är det inte lugnande att veta att dessa människor som vill skydda oss från “hat” på Internet också är bekymrade över våra medborgarrättigheter?
När man läser dessa judiska vittnens vittnesmål och kommentarerna från de ack-så-angelägna-att-behaga-politikerna i kommittén är det en surrealistisk upplevelse. Deras språk är orwellianskt. Inget betyder egentligen vad det låter som att det betyder. Rabbi Abraham Cooper hänvisade till Internet som en “terroristinstruktör” och antydde att en stor del av våldet i det amerikanska vardagslivet är en konsekvens av att “hat” tillåts på Internet. Sanningen är givetvis att de flesta våldsbrottslingar i Amerika aldrig vidrört ett datortangentbord. Det finns inga belägg för att ens en enda handling av verklig terrorism i Förenta staterna har haft någonting alls att göra med Internet.
I själva verket lär sig terrorister sitt gebit från media eller provoceras att begå våldshandlingar av media. Jag skulle misstänka Hollywood långt innan jag började misstänka Internet. Men jag gissar emellertid att Rabbi Cooper och herr Berkowitz och herr Dees skulle vilja byta samtalsämne på stört om man började tala med dem om våld inspirerat av TV eller av hollywoodfilmer. När allt kommer omkring är det deras stam som har kontroll över TV- och filmindustrin.
Vittnena vid Senatens juridiska kommittés behandling talade om internetsiter där man kan lära sig att tillverka bomber. Det kanske finns sådana siter även om jag aldrig sett någon. Men jag kan inte komma på en enda terroristbombning i Förenta staterna där bombmannen skulle kunna ha lärt sig från Internet hur han skulle bygga sin bomb. Varken Timothy McVeigh och ej heller de människor som anklagats för bombningen av World Trade Center i New York var någonsin ute på Internet så vitt jag känner till. Vad som är säkert är att inga bevis presenterades av regeringen vid deras rättegångar för att styrka att hade varit det.
Hela grejen med att folk begår våldsbrott eller terroristhandlingar som en konsekvens av “hat” på Internet är i sanning helt enkelt löjlig. Vet ni vad dessa antihatkorsfarare framlade som bevis för terrorism inspirerat eller möjliggjort av Internet? Jag ska citera direkt ur transkriptionen från överläggningen. Kommitténs ordförande, Utahs republikanske senator Orrin Hatch, sa att han var glad att få höra som vittne Los Angeles biträdande delstatsåklagare Michael Gennaco, som hade vunnit — citat — “den första fällande domen mot en hatbrottsförövare för handlingar begångna på Internet.” — slut citat — Biträdande delstatsåklagare Michael Gennaco berättade sedan vad han åstadkommit för kommittén, och jag citerar åter: “På morgonen den 5 mars 1998 slog 42 latinamerikanska fakultetsmedlemmar på sina datorer vid Cal State i Los Angeles för att läsa sin e-post. De fick läsa ett illasinnat och nedsättande uttalande mot latinamerikaner. Med det mest förnedrande rasliga förtal sade avsändaren åt fakultetsmedlemmarna att han hatade deras ras, att han ville att de skulle dö, att det enda skälet till att professorerna anställts var Positiv Särdiskriminering, att deras ras var dum, girig och ful och att avsändaren avsåg att personligen komma dit och döda var och en av dem.” — slut citat —
Den student som skickade detta meddelande till de latinamerikanska fakultetsmedlemmarna spårades upp, arresterades, åtalades och fälldes. Namnet på den lagöverträdande studenten nämndes naturligtvis inte under överläggningen — men för er ska jag berätta att hans namn är Kwon — och det nämndes heller inte under överläggningen att Kwon är kines, eftersom detta förtretliga faktum inte passar in i den allmänna bild som kommittén ville utveckla. Innan vi ger oss in på det temat, så låt oss emellertid minnas att vad denne kinesiske student gjorde — i grund och botten att skicka ett dödshot genom kabel — inte var något nytt, och det fordrade inte några nya lagar för åtal.
Det faktum att detta var det bästa exempel som kommittén kunde gräva fram som ett genuint internetrelaterat “hatbrott” borde göra det klart för oss att hela denna förespegling om att vara bekymrad över sambandet mellan “hat” på Internet och våld är falskt. Dessa judiska “människorättsförespråkare” som Berkowitz och Cooper förstår att det helt enkelt inte finns några övertygade fall av våld eller terrorism som härrör från Internet, så efter att ha givit oss det ömkliga exemplet med Kwon och hans nedsättande e-post till de mexikanska fakultetsmedlemmarna — och givit det till oss på ett sådant sätt att många av oss skulle tro att Kwon var en heterosexuell vit man, deras stereotype “hatare” — efter detta försöker de understödja sitt fall med alla slags insinuationer och skenmanövrer.
Till exempel gjorde man en stor sak under överläggningen av de fakta att Benjamin Smith, den student vid University of Indiana som skjöt en korean och en svart denna sommar, tillhörde Kreativistens kyrka, och Kreativistens kyrka har en web site på Internet. Den inte allt för subtila antydningen var att om Kreativistens kyrka hade hållit sig borta från Internet på något sätt, så hade den svarte och den korean som skjöts av Benjamin Smith fortfarande varit i livet. Men det är sannerligen en falsk antydan. Benjamin Smith blev inte sporrad av Internet att skjuta någon. Han kände personligen den man som leder Kreativistens kyrka; han var hans nära medarbetare och assistent. Den mannen är en åklagare; han har en juridisk examen och vill arbeta inom juridiken i Illinois. Och när den mannen förvägrades juridisk licens av Illinois Politiskt Korrekta advokatsamfund för att de inte gillade hans religiösa övertygelser, gav sig Smith ut för att härja. Det finns absolut inga bevis som styrker att Internet hade någonting att göra med saken.
Och det förekom även en hel del andra avsiktliga skenmanövrer från politikernas och de judiska vittnenas sida. Skjutningen vid Columbine High School i Colorado åberopades av flera vittnen. Rabbi Cooper hävdade — citat — “1999 kan Internet tjäna som en terroristinstruktör; det gjorde det för Eric Harris vid Columbine.” — slut citat — Rabbi Cooper verkar ha glömt att Eric Harris hade en judisk medbrottsling, Dylan Klebold.
Southern Poverty Law Centers Joseph Roy, som också var ett vittne, vittnade: — citat — “I Littleton i Colorado kan de två ynglingar som öppnade eld mot sina klasskamrater i Columbine High School mycket väl ha inspirerats, till någon del, av nynazistisk propaganda som de stött på nätet. Det tycks stå klart att de hittat ritningar på rörbomber och andra vapen där.” — slut citat — Nu så är detta verkligen vilseledande, och jag är säker på att herr Roy verkligen avsåg att vara det. Han vet att Eric Harris och Dylan Klebold inte var “nynazister”; han vet att en av dem var jude och att båda var antirasister. Han vet att Eric Harris hade en internethemsida på vilken han sa att han ville tortera och döda vita rasister. Om Harris och Klebold inspirerats av någonting de stött på på Internet, så var det definitivt inte “nynazistisk propaganda”; tvärt om, beläggen antyder att de inspirerats av det slags mångkulturellt “kärleks”- och mångfaldsmånglande som Southern Poverty Law Center, Simon Wiesenthal Center och Anti-Defamation League of B'nai B'rith förgiftar nätet med. Beträffande huruvida Harris och Klebold fann ritningar på nätet för att tillverka rörbomber eller ej, så är det är verkligen en annan sak, eftersom de utförde allt sitt dödande och sårande med hagelgevär och pistoler. De varken dödade eller skadade någon med en rörbomb.
Så utan tillstymmelse till belägg för att Politiskt Inkorrekta hemsidor på Internet skulle ha någon koppling till terrorism, varför gjorde sig judarna och politikerna besvär med att ha denna överläggning? Varför försöka övertyga någon om att Internet är en “terroristinstruktör” när det uppenbarligen inte är det? Vilken är poängen?
Poängen är att judarna inte bryr sig om Internet som en så kallade “terroristinstruktör”; det är bara en rökridå. Vad de bekymrar sig om är att hålla obekväma fakta och idéer borta från Internet. De vill inte stoppa terrorismen; de vill stoppa sanningen från att spridas. Fram till dess att Internet kom hade judarna praktiskt taget monopol på spridandet av föreställningar och information till allmänheten. Om de ville övertala allmänheten att det i de flesta fall av rasgränsöverskridande brottslighet är vita män som är angriparna, fanns det ingen som kunde sätta sig upp emot dem med fakta. De kunde rapportera — om och om igen med aldrig upphörande bevakning — varje rasgränsöverskridande brott där vita faktiskt var angriparna och strunta i alla brott svarta begår mot vita, vilket i stort sett är vad de fortfarande gör — men i och med Internet skämmer människor som jag ut dem med fakta.
För fem eller sex år sedan kunde de tala om “rysk” organiserad brottslighet på TV eller i New York Times, och det fanns ingen som kunde berätta för allmänheten att det inte alls var någon “rysk” organiserad brottslighet: att det var 100 procent judisk organiserad brottslighet. De kunde tjuta om hur de “förföljdes” av schweizarna och tyskarna och svenskarna och polackerna och ukrainarna och ryssarna och litauerna och letterna och alla andra under andra världskriget, och hur alla nu var skyldiga dem hundratals miljarder dollar i “skadestånd”, och det fanns ingen som kunde berätta för världen om förföljelsen mot andra folk och nationer av judarna. Det fanns ingen som kunde framhäva för världen att för varje dollar som togs från judarna under kriget, stal judarna 100 dollar från de länder som föll offer för deras kommunistvidunder. De kunde jämra sig inför världen om hur kalla och grymma icke-judar bara stod och såg på medan sex miljoner judar leddes in i gaskamrarna, och således är det minsta världen nu kan göra för judarna att ge dem ett gratisåk. Var och en som ifrågasatte deras berättelse skreks omedelbart ner som en “Förintelseförnekare”, och ifrågasättaren hade inget sätt att presentera historiska fakta för allmänheten. Personer liksom jag kunde trycka upp några få pamfletter och distribuera dem i gathörnen, men i praktiken hade vi inget effektivt sätt för att exponera judarnas lögner.
Judarna tyckte om att ha det på det sättet. De tyckte om att ha monopol på spridandet av föreställningar och information till allmänheten. Internet berövar dem på det monopolet, och de tycker inte alls om det. Det tycker inte om att jag och andra exponerar deras lögner och berättar saker för allmänheten som de skulle vilja att det hölls tyst om.
Inte ens när Internet finns tillgängligt för oss kan vi utmana det grepp om Amerikas politiska system som judarna har — åtminstone inte än. Den stora massan av röstberättigade, soffpotatisarna, bollsportsfanatikerna, använder inte Internet och kommer aldrig att göra det — utom för att möjligtvis komma åt porrsidor och kontrollera sina horoskop. Men den uppmärksamma och intelligenta minoriteten av vita män och kvinnor i stånd till oberoende tänkande har nu ett nytt informationsmedium, ett nytt medium för utbyte av föreställningar, och judarna är inte i stånd att kontrollera det. Det är det som de inte tycker om. Det är det som de är rädda för, definitivt inte terrorism.
De är rädda för att det faktum att i takt med att det amerikanska samhällets sjukdom blir allt mer uppenbar för de få uppmärksamma, att i takt med att den dårskap och det vansinne som pågår i Washington och Hollywood utkräver en allt högre tribut, kommer de intelligenta och produktiva vita män och kvinnor på universiteten och i yrkeslivet och inom industrin som på något sätt håller denna civilisation på benen under dess växande börda — att dessa människor kommer att söka efter svar, och Rabbi Cooper och hans stamfränder är rädda för att de ska finna svaren. De är desperat rädda för det. Och det är därför som de sa åt politikerna att hålla överläggningen i Senatens juridiska kommitté förra veckan. De är desperata att kontrollera Internet på samma sätt som de kontrollerar TV och New York Times; de är desperata att censurera Internet, att strypa det fria informationsflödet. Men de berättar naturligtvis inte detta för oss. Vad de berättar för oss är att de vill skydda oss från våld och terrorism förorsakat av “hat” på Internet.
Så vad tror ni? Är det amerikanska folket för smart för att falla för den sortens bedrägeri? Är vi så förtjusta i vår frihet att vi inte kommer att avstå från den bara för att judarna smart nog har stämplat den som “hat”? Kan vi slappna av bara för att senator Hatch och de övriga senatorerna i kommittén samtliga svurit att upprätthålla och försvara konstitutionen och därför inte kommer att låta dessa judar få igenom sin plan?
Hör här, ni vet precis lika väl som jag att senator Hatch och varje annan politiker i kongressen skulle snubbla över sig själva i sin iver att avskaffa hela Bill of Rights för att tillfredsställa Rabbi Cooper och herr Berkowitz och de övriga — om de trodde att det amerikanska folket skulle låta dem komma undan med det. De vet att soffpotatisarna inte skulle invända, men de är fortfarande bekymrade över den minoritet av uppmärksamma och ansvarstagande vita amerikaner som inte är helt redo att för närvarande avstå från sin frihet utan strid.
Så överläggningen förra veckan var fullspäckad med försäkringar om att nya lagar kan stiftas för att hålla “hat” borta från Internet utan att inkräkta på någons yttrandefrihet. Om det lämnar er en aning osäkra beträffande exakt vad dessa judar har i sinnet, så låt mig berätta för er om någonting som hände denna månad i Fort Lauderdale i Florida i förorten Oakland Park. Lloyd Shank är en 73 år gammal pensionerad snickare som bor i Oakland Park, som ligger i Broward County. Herr Shank tycker inget vidare om clintonregeringen, och han tycker heller inte om judar. Den 23 augusti delade han själv ut kopior av ett brev som han hade skrivit till medlemmar av Browards länskommission. Alla utom en av medlemmarna i länskommissionen är judar, och den enda som inte är det är en kvinna gift med en jude. Efter andra världskriget flyttade New York-judar i stora antal till Florida och tog praktiskt taget över sydöstra delen av delstaten.
I sitt brev sa herr Shank en del ovänliga saker om clintonregeringen, inklusive anklagelsen att regeringen är ansvarig för att mer än 80 medlemmar av en kyrka i Waco i Texas dog, en kyrka som FBI och andra hemliga polisagenturer belägrade och sedan brände ner den 19 april 1993 med merparten av kyrkans medlemmar, inklusive kvinnor och barn, kvar inuti. Herr Shank sa även en del ovänliga saker om judar i sitt brev och kallade dem för “perversa” och anklagade dem för att tycka om att vara hatade. Han avslutade sitt brev med uttalandet, och jag citerar: “När vedergällningen för era Förintelsefantasier kommer, göm er i New Yorks tunnelbana för kärnvapnen. Glöm inte era pengar.” — slut citat — Inga hot, bara ett uttryck för ogillande.
Nu så vet jag inte hur det är med er, men jag kan inte se vad det är för mening med att skicka brev till judar och berätta för dem att de är dåliga människor och att man inte tycker om dem. För mig verkar det som dårskap och ett slöseri med tid. Vi har rätt att skicka brev till folk och kalla dem perversa och säga åt dem att vi inte tycker om dem, vare sig de är judar eller inte. Judarna borde inte vara undantagna från kritik, och ingen borde straffas för att kritisera dem. Vi har fortfarande en konstitution och yttrandefrihet — utom i Broward County i Florida, tydligen.
Judarna sprang omedelbart till polisen med Shanks brev och krävde att han skulle arresteras. Browards länssheriff Ken Jenne skyndade sig att lyda. Med en iver att tillfredsställa som får senator Orrin Hatch att förblekna, arresterade Jenne Shank och började göra uttalanden till pressen: — citat — “Vi kommer inte tillåta extremister att terrorisera någon medlem av vårt samhälle.” — slut citat—
Det låter ungefär som att sheriffen för Broward County och hans judiska väljare anser att extremister — vilket betyder folk som kritiserar judar — borde ha färre rättigheter än resten av medborgarna.
En nyhetsartikel i Miami Herald från den 10 september om herr Shanks arrestering slog fast: — citat — “I kölvattnet av skottlossningsorgien mot ett judiskt kulturcentrum i Los Angeles förra månaden tar nu myndigheterna antisemitisk retorik som Shanks på allvar.” — slut citat — Ja, men uppenbarligen tar de inte längre Förenta staternas konstitution på allvar längre i Broward County.
Och tro mig, det är exakt vad Rabbi Abraham Cooper och herr Howard Berkowitz och herr Morris Dees och deras polare har i sinnet för resten av landet, trots alla deras bedrägliga bedyranden om att de inte är ute efter att avskaffa det första tillägget.
Tack för att ni varit med mig idag igen.