Jag nämnde förra veckan att när Anti-Defamation League -- eller ADL, kortare uttryckt -- delade ut pressmeddelanden den 24 september till tidningar och andra media i vilka de påstod att den organisation jag leder, National Alliance, är "den enskilt farligaste organiserade hatgruppen i Amerika" och att vi har "anknytning" till bankrån, bombningar och mord över hela landet, så tryckte helt enkelt praktiskt taget all media dessa vilda anklagelser utan att kontrollera deras riktighet. Av alla de hundratals tidningar som tryckte ADL:s anklagelser var det bara en -- West Virginias Charleston Gazette -- som ens gjorde sig besväret att ringa upp mig först och be om mina kommentarer. En del av tidningarna lyckades till och med att överdriva ADL:s lögner i sina omskrivningar av ADL:s pressmeddelande. Till exempel började Tampa Tribune sin nyhetsberättelse den 25 september med raden: "En inhemsk terroristgrupp med anhängare i Tampa utgör ett varaktigt våldshot, säger Anti-Defamation League i en rapport från torsdagen." ADL:s ord "farligaste organiserade hatgruppen" har omvandlats av Tampa Tribune till "inhemsk terroristgrupp". Det är en betydande förändring. "Hatgrupp" är ett illa definierat begrepp som man kan tillämpa på varje organisation vars politik eller doktriner man inte håller med om. Grupper mot aborter har till exempel kallats "hatgrupper" av feminister och deras anhängare. "Terroristgrupp" å andra sidan, antyder verkligen en grupp som faktiskt ägnar sig åt terroristaktiviteter, såsom bombningar, avrättningar och liknande.
Sedan har vi Los Angeles Times som i sin berättelse från den 25 september baserad på ADL:s pressmeddelande hävdade: "Gruppens aktiviteter [det vill säga National Alliance aktiviteter] -- inklusive våldsbrott såsom rån och bombningar -- har uppdagats i minst 26 delstater." Jag ska upprepa detta: "gruppens aktiviteter -- inklusive våldsbrott såsom rån och bombningar." Los Angeles Times får det verkligen att låta som om jag leder en organisation som faktiskt begår våldsbrott som rån och bombningar på ren rutin, eller hur? Det var Los Angeles Times tolkning av ADL:s lista över "kriminella incidenter med anknytning till National Alliance och dess propaganda". Vad ADL:s lista i själva verket antyder är att förövarna av diverse bombningar och mord kan ha "anknytning" till National Alliance genom att ha läst en bok eller pamflett publicerad av National Alliance eller kanske genom att ha lyssnat på någon av mina radiosändningar. Till exempel lyder en av "incidenterna" på ADL:s lista över "kriminella incidenter med anknytning till National Alliance": "December 1995, Fayetteville, North Carolina: Två soldater stationerade vid Fort Bragg, vilka var öppet tillstådda nynazister och enligt uppgift läste National Alliance propaganda, mördade ett afroamerikanskt par". Som jag framhöll förra veckan hade varken jag eller någon annan i National Alliance någonsin hört talas om James Burmeister innan han skjutit en dömd svart knarklangare och knarklangarens flickvän till döds i Fayetteville i december 1995. Men visst är det möjligt att Burmeister lyssnat på en American Dissident Voices-sändning eller läst någon av National Alliance publikationer. Det finns många av våra publikationer i omlopp. Burmeister kan också tänkas ha läst Reader's Digest eller bibeln eller Newsweek vad mig anbelangar; det finns verkligen en hel del brottslighet beskriven i dessa publikationer. Hur som helst är Los Angeles Times tolkning av ADL:s påstående att National Alliance skulle ha anknytning genom våra publikationer till diverse kriminella handlingar, att vi utförde dem: vi begick själva de kriminella handlingarna. Tidningen säger uttryckligen att våra aktiviteter inkluderar "våldsbrott som rån och bombningar". Och ingen från Los Angeles Times brydde sig ens om att kolla med mig först!
Så vad förväntas jag göra: anlita ett gäng advokater och stämma alla dessa tidningar och kanske ADL också? Det kanske jag gör -- men jag betvivlar att någon som faktiskt varit inblandad i ett förtalsmål skulle rekommendera ett sådant förfaringssätt. Det civilrättsliga systemet i Förenta staterna har utformats i det enda syftet att berika advokater, och på grund av detta ger systemet ett överväldigande övertag åt den part som har mest pengar att spendera på advokater. Kanske kommer någon erfaren civilrättsadvokat som anser att detta är ett värdigt fall att kontakta mig och erbjuda sina tjänster.
Men medan jag väntar på det, så låt mig dra några slutsatser från denna smutsiga affär. Till att börja med ska jag nämna att jag inte är särskilt irriterad på ADL angående den här nya rapporten som stämplar mig som den farligaste mannen i Amerika. Det betyder inte att jag inte kommer att stämma dem, men jag vet åtminstone varifrån de kommer. ADL är en professionell hatorganisation. De är hatmånglare. Det är på så sätt de förtjänar sitt uppehälle: de säljer hat. Tillsammans med en handfull andra judiska organisationer -- Simon Wiesenthal Center och Morris Dees' Southern Poverty Law Center, till exempel -- tjänar ADL sina pengar genom att övertala judar och efterföljare till judar runt om i landet att de befinner sig i stor fara på grund av människor som jag -- men om alla bara skickar dem en trevlig och fet check idag så kommer ADL att beskydda dessa judar och efterföljare från mig. Och således ger ADL -- och de övriga hatmånglarna -- avsiktligt ut skrämmande pressmeddelanden för att trissa upp donationerna. Om tidningarna överdriver det hela en aning, desto bättre. Det är därför som pressmeddelandena tenderar att vara en aning bedrägliga och skrivna på ett sätt som är avsett att leda till misstolkning.
ADL är den äldsta och mäktigaste av dessa judiska hatgrupper i Förenta staterna. Den grundades 1913 efter att en judisk fabriksägare i Atlanta, Leo Frank, blivit fälld för att ha våldtagit och mördat en 14-årig vit flicka, Mary Phagan, som arbetade i hans fabrik. Mördaren dömdes till döden av rätten, och det förekom en hel del publicitet kring fallet på den tiden. Mäktiga judiska organisationer skyndade till Franks försvar, och genom manövrer bakom kulisserna lyckades de övertala Georgias guvernör att omvandla Franks dödsdom. Denna uppenbart korrumperade handling av guvernören, som arbetade i maskopi med sina rika judiska anhängare, retade upp befolkningen så pass att ett medborgargarde släpade ut Frank ur fängelset och hängde honom själva. Judarna, vilka insåg att de hade schabblat till det i frankaffären, organiserade ADL i syfte att hantera sådana ärenden betydligt skickligare i framtiden. Under de senaste 85 åren har ADL vuxit till att bli den mäktigaste judiska påtryckningsgruppen och lobbyorganisationen i Amerika.
Aktuella lobbykampanjer från ADL har gällt främjandet av vapenbegränsningslagar och av delstatliga lagar som förbjuder patriotiska gruppers militärliknande träning. ADL:s största projekt det här årtiondet har emellertid varit så kallad "hatbrottslagstiftning". Hatbrottslagar försöker bestraffa en person för vad han tänkte före eller under förövandet av en överträdelse mot en medlem eller grupp av medlemmar av en officiellt gynnad minoritet. Om man till exempel sätter en synagoga i brand för att man inte tycker om judar, så är man underkastad ett mycket hårdare straff än man hade varit om man hade anlitats av rabbinen för att sätta eld på en synagoga så att församlingen skulle kunna inhåva försäkringen. Mordbrand är inte bara mordbrand längre. Nu finns det mordbrand, och det finns "hatmordbrand". Och för att avgöra vad det är fråga om kan regeringen komma att studera ens personliga litterära smak, kontrollera vad för slags musik man lyssnar på, utreda ens politiska och religiösa bekännelser, fråga ens vänner om möjlig förekomst av Politiskt Inkorrekta åsikter som man kan tänkas ha givit utlopp för -- och sedan presentera all denna information i rätten som bevis mot en. Hela konceptet med "hatbrott" är orwellianskt. Det vänder uppochner på traditionella amerikanska begrepp om lagar och individuell frihet. Men på grund av att den högljuddaste gruppen av människor som trycker på för "hatbrottslagstiftning" är judar, vågar ingen politiker motsätta sig det. Bill Clinton är judarnas aktuella huvudverktyg för att införa federal "hatbrottslagstiftning".
En kategori av "hatbrott" är "hattal". I själva verket är olagligförklarandet av vad ADL-människorna kallar "hattal" deras yttersta mål. "Hattal" är naturligtvis vadhelst de finner anstötligt eller farligt för deras intressen. Jag finner en hel del av de filmer som strömmar ut från Hollywood nuförtiden anstötliga, liksom en hel del av TV-programmen, men ni kan vara säkra på att detta inte är vad ADL har i sinnet när de bedriver kampanj för lagar mot "hattal". ADL är särskilt bekymrade över spridningen av vad de anser är farliga tankar över internet och har samarbetat med mjukvaruutvecklare för att utveckla censurprogram som kan installeras på vilken dator som helst så att datoranvändare inte ska kunna finna Politiskt Inkorrekt material på Internet.
Att driva på för att omintetgöra Bill of Rights är inte ADL:s enda aktivitet. De är också den största och effektivaste privata spionorganisationen i Amerika. De har sina spioner i varje samhälle i Amerika där det finns judar eller efterföljare till judarna. Rapporter strömmar från deras regionala kontor runtom i landet till massiva databanker i New York och i Israel där ADL upprätthåller dossierer om hundratusentals amerikaner. Om till exempel en delstatlig lagstiftare någonstans i Amerika håller ett tal som en judisk lyssnare anser är ovänskapligt mot Israel, går en rapport in till ADL:s databank. Om en affärsman på ett möte med Chamber of Commerce berättar ett skämt som skulle kunna antyda en inte fullt så vördnadsfull attityd mot judarna, och en efterföljare till judarna informerar ADL om skämtet, kommer den affärsmannen hädanefter att ha en dossier i ADL:s register. Om den delstatslagstiftaren eller den affärsmannen någonsin försöker bli vald till kongressen exempelvis, så kommer ADL att söka i sina arkiv efter hans namn, hitta hans dokument och inleda en kampanj mot honom som en "fiende till Israel" eller som "antisemit".
Och ADL har inte tvekat att överträda lagen i sin spionageverksamhet. I april 1993 skaffade polisen en husrannsakningsorder och gjorde razzia mot ADL:s kontor i San Francisco och Los Angeles där de fann hundratals stulna konfidentiella polishandlingar. En del av dessa polishandlingar gällde antiapartheidaktivister i Förenta staterna, och ADL hade skickat vidare kopior till den sydafrikanska regeringen i utbyte mot sydafrikanska polishandlingar om propalestinska grupper i Sydafrika. Detta förorsakade rabalder till och med i liberala kretsar som normalt är för ADL. Och den här affären med ADL:s stulna polishandlingar är fortfarande uppe i rätten i Kalifornien. Precis som jag sa förstår jag varifrån ADL kommer. Jag är inte förvånad att de anser att mina radiosändningar är farliga. Jag är inte förvånad att de vill tysta mig och försöker göra det med sin rådande smutskastningskampanj genom att hävda att jag har "anknytning" till bombningar och mord. Jag förväntar mig den sortens beteende -- jag förväntar mig lögner av det slaget -- från ADL. Vad som verkligen är nedslående är det entusiastiska samarbete ADL åtnjuter från politiker och media. Till exempel är de två tidningar som jag citerade för en minut sedan, Tampa Tribune och Los Angeles Times, i grund och botten icke-judiska tidningar så vitt jag kunnat utröna. Jag kan missta mig, men jag tror inte att redaktörerna på och publicisterna av dessa två tidningar är judar. Så varför gör de sig så stor ansträngning för att överdriva ADL:s lögner om mig? Varför kallar Tampa Tribune National Alliance för en "inhemsk terroristgrupp"? Varför säger Los Angeles Times att National Alliance aktiviteter inkluderar "våldsbrott såsom rån och bombningar"? Varför kontaktade ingen av dessa tidningar någon på mitt kontor för att fråga sig för om ADL:s påståenden innan de tryckte dem? Varför nämnde ingen av de tidningar som vidarebefordrat ADL:s angrepp mot mig något om ADL:s tidigare illegala aktivitet?
Låt mig berätta för er vad jag tror om det. Jag tror att i allmänhet finns det två faktorer som spelar in här. Jag tänker kalla dem korruptionsfaktorn och lämmelfaktorn. Låt oss titta på korruptionsfaktorn först. Det är den faktor som motiverar praktiskt taget alla icke-judiska politiker, men också många icke-judar inom media. Det är den faktor som fått Bill Clinton att fylla sitt kabinett med judar och främja varje judisk linje de presenterat för honom. Det är den faktor som fått New Yorks senator Alphonse D'Amoto att tjäna som galjonsfigur åt judarnas enorma utpressningsförsök mot schweizarna. Dessa politiker arbetar inte för judarna för att de älskar judarna. Ingen älskar judar. De gör det för att de är korrumperade, för att de är villiga att offra sitt eget folks intressen för att tjäna judarna om de tror att de kan främja sina karriärer genom att göra det. Och många affärsmän är lika korrumperade som politikerna. De kommer att göra vadhelst de tror är bra för sina affärer, vadhelst som kommer att ge dem den största vinsten. Och en del affärsmän befinner sig inom mediabranschen. De förstår att judarna köper mer annonsutrymme än någon annan grupp. De förstår att judarna äger en större tårtbit av media än någon annan grupp. De förstår vilken sida brödet är smörat på.
Och när ADL attackerar mig är dessa mediala affärsmän således redo att kasta sig över mig som en flock utsvultna dobermannhundar för att erhålla judarnas gunst. Men ni förstår, det intressanta med dessa korrumperade människor, vare sig de finns inom politiken eller inom mediabranschen, är att de kommer att vända på kappan så snart de tror att maktbalansen förskjuts. De skulle precis lika gärna slita judarna i stycken som de skulle göra det med judarnas fiender. Det är något vi ska hålla i minnet medan vår kamp fortsätter.
Lämlarna inom media är emellertid intressantare än de korrumperade affärsmännen. Jag har berättat en hel del om mediafolk under de gångna åren, och en av de iakttagelser jag gjort är att de är den trendkänsligaste enskilda yrkesgruppen i vårt samhälle -- till och med trendkänsligare än folk inom polisväsendet. Jag tror inte att jag någonsin mött en journalist som haft en egen uppfattning eller som inte följt den judiska partilinjen med en sant religiös hängivelse. De marscherar alla i ideologiska ledband.
Jag tror inte att det varit så jämt. Före andra världskriget fanns det ett fåtal journalister i Amerika som kunde tänka självständigt. H. L. Mencken är en som jag kommer att tänka på. Idag krymper naturligtvis alla journalister som är slavar under partilinjen ihop av fasa och förlägenhet när Menckens namn nämns. Mencken -- flämt! -- tyckte inte om judar och sade så emellanåt.
Jag kan inte påstå att jag verkligen förstår varför journalister är sådana lämlar idag, men jag är säker på att det handlar om mer än det faktum att judarna är så mäktiga inom media: jag är säker på att det handlar om mer än korruption, som i fallet med politikerna och affärsmännen. Jag misstänker att dagens journalister är människor som har blivit mer intensivt socialiserade än merparten av den övriga befolkningen. De är människor som har utsatts för starkare grupptryck för att anpassa sig och valts ut utifrån hur pass väl de anpassat sig efter dessa påtryckningar. Journalistsektionerna på våra universitet kanske inte accepterar studenter som inte passar in i lämmelmallen. Journalister har hur som helst verkligen en stark benägenhet att hålla sig tätt till hjorden och betrakta var och en som förirrat sig långt från hjorden med misstänksamhet och fientlighet.
Nu så är detta en långt driven förenkling, men jag tror att anledningen till att så många mediamänniskor blev förälskade i Bill Clinton så fort han dök upp på den politiska arenan omkring 1991 är att de såg honom som en av deras flock, deras hjord. "Bill marscherade med oss för Viet Cong", tänkte de. "Bill festade och rökte knark med oss. Han är en av oss."
Och de ser på mig och tänker: "Den här typen Pierce är från den andra sidan. Istället för att hjälpa oss att förstöra dekanens kontor gick han med i John Birch Society. Han tillhör inte flocken, så låt oss förstöra honom med." Jag tror i vilket fall som helst att det finns ett inslag av den sortens tänkande i den genomsnittliga journalistens mentalitet.
Den ljusa sidan av denna bild är emellertid att folk som resonerar som lämlar och blivit betingade av grupptryck att hysa vissa åsikter mycket lätt kan betingas att hysa helt annorlunda åsikter genom den enkla tillämpningen av grupptryck i en annan riktning. Man kommer inte att kunna förändra en oberoende tänkares åsikter på det här sättet, men om man sätter 100.000 typiska journalister i ett omskolningsarbetsläger och sedan väljer ut 1.000 av dem med ledarskapspotential, rätar ut dessa 1.000 personers tänkande med hjälp av ett tillhygge och sedan ger dem befäl över de andra och sätter alla utom de 1.000 omskolade kommissarierna på en diet om 300 kalorier om dagen, så kommer varje journalist i lägret att vara omskolad inom ett år: magra, men uppriktigt omskolade. Man kan släppa lös dem i full visshet om att de kommer att följa den nya partilinjen lika slaviskt som de följt den gamla partilinjen, till och med efter att de återfått sin tidigare kroppsvikt. Det är så lämlar är funtade.
Det finns en ytterligare aspekt på ADL:s verksamhet som motiverar en närmare granskning, och det är dess program för att korrumpera polisavdelningar runtom i landet. Vid de presskonferenser som de höll på sina lokala kontor förra månaden när de utnämnde mig till "den farligaste mannen" hade de ett antal lokala polisämbetsmän med sig. Förevisningen av dessa polisämbetsmän tillsammans med ADL:s judar hade en tendens att förläna presskonferenserna ett slags kvasiofficiell eller kvasistatlig atmosfär, och det uppmuntrade utan tvivel journalisterna att presentera och acceptera ADL:s lögner utan ifrågasättande.
En del av polisämbetsmännen var där för att de har politiska ambitioner. De planerar att försöka bli valda till delstatens lagstiftande församling en vacker dag, och de vill ha judarnas stöd. Andra var där för att ADL har vårdat sina relationer till polisiära organ flitigt i många år. ADL erbjuder "antiterroristseminarier" åt polisavdelningar och indoktrinerar poliser med sin hatpropaganda under förespeglingen att lära dem hur man känner igen och bekämpar "inhemska terrorister" -- som till exempel William Pierce. ADL kommer undan med detta trots sin egen historia av kriminell verksamhet. ADL har kunnat övertala polisen att bortse från att de blivit tagna på bar gärning med stulna polishandlingar. Det är en aning skrämmande. Om vi hade en regering med integritet så hade ADL varit nog så farliga. Men med en regering som den vi har i Förenta staterna idag, är varje anständig medborgare tvungen att åse ADL:s omstörtning av våra polisiära organ med fasa.
Jag kommer att ha mer att berätta i det här ämnet senare, men just nu tackar jag er för att ni åter varit med mig idag.