"Milleniumbuggen" är ett datortekniskt uttryck: det vill säga att det är ett mjukvaruproblem -- och i mindre utsträckning ett hårdvaruproblem. För länge sedan när datorrevolutionen tagit sin början, var datorminne -- vad vi kallar RAM -- en dyr bristvara. Det var även utrymmet för att lagra program och data. 1980, då jag beslöt att föra National Alliance ut ur skrivmaskinernas och kartotekens tidsålder och in i datoråldern, köpte jag en dator av typen TRS-80 modell II med så mycket minne som dess Z80A-processor kunde hantera: totalt 64 kilobytes. Det var alltså fråga om kilobytes, inte megabytes. Den hade naturligtvis ingen hårddisk. Alla data och alla program inklusive operativsystemet rymdes på en åttatums diskett -- bortsett från startprogrammet som fanns inbyggt i hårdvaran på ett datorchips känt som ROM, eller read-only memory-chipset. Och detta var enbart utrustning av högsta prestanda, det bästa man kunde köpa på den tiden. Jag betalade ungefär $8.000 för datorn, en extra åttatums diskettstation för att ge mig mer datalagringsutrymme och en plågsamt långsam matrisskrivare som jag var tvungen att själv ansluta till datorn eftersom det inte fanns några färdiga kablar tillgängliga och för att stiften på skrivaren inte passade stiften på baksidan av datorn.
Under dessa primitiva förhållanden var varje byte minne och varje byte programkod dyrbara. På den tiden skrev jag mina egna program i BASIC, och jag var noga att inte ta fler bytes i anspråk till min programkod än nödvändigt. Jag använde varje genväg och förkortning jag kunde. De yrkesmän som skrev operativsystemen och de stora applikationsprogrammen till de så kallade stordatorerna som regeringen och stora företag använde var också tvungna att inte slösa med minne eller lagringsutrymme. En av de genvägar som både jag och de använde för att skriva datum var att bara skriva de två sista siffrorna i årtalet. Programmen var skrivna så att de förstod att de två första -- oskrivna -- siffrorna var "19". Således skrev man 1981 som "81".
Naturligtvis förstod alla att när år 2000 anlände skulle denna genväg förorsaka problem. Vi oroade oss inte särskilt mycket över det kring 1980, för år 2000 låg fortfarande långt framför oss, och att spara minnesutrymme var viktigare. Samtidigt genomgick hela vårt samhälle en djupgående omvandling i och med att allt datoriserades. Kassaapparater vid utgångskassor och hissar och trafikljus och debiteringssystem och läkarmottagningarnas medicinska journaler -- allt kontrollerades av datorer, och flera av programmen i dessa datorer använde de gamla genvägarna. Det gjorde även ROM-chipsen som lagrade datum och tidsinformation åt datorerna och som styrde många elektriska anordningar utöver datorer.
Nåväl, för några år sedan började fackmännen bekymra sig för vad som skulle hända när år 2000 inleddes och alla datorer och ROM-chips i världen skulle tro att datumet var den 1 januari 1900. Då skulle naturligtvis datorernas minnen och lagringsutrymmen vara mycket större, och det skulle även programmen som kontrollerade datorerna. Det var ganska enkelt att börja använda fyra siffror till årtalet i alla nya program -- och i alla nya ROM-chips. Problemet var att det fanns bokstavligen miljoner av äldre datorer och äldre program i bruk världen över, och uppgiften att uppgradera alla dessa... ja, det skulle bli ett problem!
Sedan fick journalisterna höra talas om det här problemet, och de gjorde sensation av det. Sedan lade sig högerfanatikerna -- och kanske ett fåtal vänsterfanatiker också -- i saken, och innan vi visste ordet av det förutspådde alla att himlen skulle rämna på nyårsdagen år 2000. Enligt fanatikernas scenario skulle världens regeringar, finansmarknader och handel i praktiken komma att upphöra vid tolvslaget den 31 december 1999. Datorer över hela världen kommer antingen att slockna eller börja generera felaktiga resultat, och sedan kommer ljusen att slockna gradvist överallt på grund av att alla elektriska kraftstationer kontrolleras av datorer nuförtiden. Flygplan kommer att börja falla från skyn då deras färddatorer och de markbaserade trafikkontrollsdatorerna kommer att upphöra att fungera samtidigt. Fordonstrafiken på marken kommer inte att få det mycket bättre. Tåg kommer att sluta fungera och stadsgatorna kommer att korkas igen av bilvrak vid större korsningar på grund av att de datorstyrda trafikljusen kommer att ha löpt amok. Telefonerna kommer inte att fungera, och maten i kylskåpen kommer att bli förstörd.
Regeringen kommer naturligtvis inte att kunna fungera, för utan sina datorer kommer IRS inte att veta vem som är skyldig regeringen pengar eller hur mycket. Socialbidrag och socialförsäkringsbidrag kommer inte att skickas ut längre, och utan sina socialbidrag kommer svarta i städerna att starta upplopp, döda, bränna och plundra omedelbart. Inom några få dagar kommer kringströvande band av hungriga människor att plundra landsorten på allt som går.
Regeringen kommer att svara genom att kalla in Förenta nationernas "fredsbevarande" styrkor, förklara undantagstillstånd, konfiskera alla privatägda eldvapen och forsla iväg alla vita män -- utom registrerade anhängare av Demokratiska partiet och homosexuella -- till koncentrationsläger för slutgiltig likvidering. Kom ihåg, Bill Clinton kommer fortfarande att sitta i Vita huset, och detta kommer att bli hans chans att göra upp med alla dessa människor som förödmjukat honom.
Till och med människor som inte svalt hela det här fanatiska scenariot är bekymrade att något drastiskt ska hända, och de försiktigare håller på att lagra vatten på flaska, matkonserver, stearinljus och ammunition. Jag gissar att det alltid funnits ett ganska starkt drag av vidskepelse och godtrogenhet i vårt folk. Det har alltid funnits ett avsevärt element av befolkningen som varit mottagliga för osannolika rykten, låtit sig luras av allmänna vanföreställningar eller låtit sig svepas med i allmän panik. Folk som tror att vi är mindre vidskepliga i den här vetenskapliga tidsåldern än våra förfäder var för tusen år sedan har helt enkelt fel. Den vita allmänheten av idag kanske inte är lika beredd att tro att uppenbarelsen av en komet antyder att världens undergång är förestående eller att beröring av någon del från det Heliga korset kommer att bota vårtor eller förstoppning, men det beror inte på att de skulle vara mindre vidskepliga. Idag är vidskepelserna annorlunda, men de är precis lika irrationella och har grepp om minst lika många som de gamla hade. Idag tror de godtrogna på jämlikhet eller på demokratins mirakulösa styrka -- eller på att världen som vi känner den kommer att upphöra på nyårsdagen år 2000.
Jag är säker på att en del av den fascination många känner inför "milleniumbuggen" är att den inbegriper slutet på ett årtusende, och en hel del av de gamla vidskepelserna om mirakulösa händelser i det ögonblicket ligger alldeles under ytan för dem. En del av dessa milleniumskiftesfanatiker tror naturligtvis helt uppriktigt på Jesus återkomst. Andra har kanske inte så uttryckliga övertygelser, men de har fortfarande föraningar om något slags övernaturliga händelser i samband med början av nästa årtusende, och dessa föraningar gör dem mer redo att tro på fanatikernas förutsägelser om en global katastrof när alla datorer missuppfattar datumet.
Så jag ska göra min egen förutsägelse. Det främsta vi ska se upp med på nyårsdagen år 2000 är rubbade milleniumskiftesfanatiker som löper amok när Återkomsten inte infinner sig. Även en del högerfanatiker kan komma att iscensätta ett förhastat angrepp mot regeringen i tron att utan sina datorer kommer regeringen inte att kunna slå tillbaka. Men ljusen kommer att fortsätta lysa, och flygplanen kommer inte att falla från skyn. Och olyckligtvis kommer socialbidragen att fortsätta skickas ut.
Jag är i stånd att göra den här förutsägelsen med en viss grad av säkerhet, eftersom till skillnad från vad en del journalister och fanatiker skulle vilja få er att tro, så har fackmännen och regeringen arbetat hårt med "Y2K"-fenomenet sedan en tid tillbaka. IRS och Socialförsäkringsadministrationen har kallat in en hel del pensionerade programmerare som är insatta i de äldre program som regeringen fortfarande använder, och har betalat dem premielöner för att kontrollera dessa program och fixa alla problem förknippade med det sätt de hanterar datumen på. De stora bankerna och andra företag som sköter sin egen datorprogrammering har gjort samma sak. Och eftersom de förstår att deras överlevnad hänger på det, kommer de i stort sett att ha problemen avhjälpta i tid.
De flesta mindre företag är beroende av serviceföretag för all sin hårdvara och mjukvara, och de flesta av dessa serviceföretag kommer också att ha problemet avhjälpt för sina kunder. De människor som kommer att få svårigheter när år 2000 inleds är innehavarna av små företag som själva datoriserat verksamheten för mer än fem eller sex år sedan på ungefär samma sätt som jag datoriserade National Alliance, och som har varit allt för upptagna nyligen för att uppgradera till nyare mjukvara. Och om de får problem med sina bokförings- eller debiteringsprogram år 2000 kan en del av dem komma att gå i konkurs, men det kommer inte att få trafikljusen att sluta fungera eller maten i era kylskåp att förstöras.
Alla nyare operativsystem och ROM-chips som tillverkats nyligen är befriade från Y2K-problemet. Windows 95 och alla senare operativsystem kommer att vara OK, liksom all annan hårdvara eller mjukvara som producerats efter 1997 -- och en stor del av vad som producerats tidigare med. Så fortsätt att bunkra upp med vatten på flaska och ammunition om ni vill. Att vara beredd på social oreda är en god idé i dessa tider. Men det finns mycket allvarligare saker än "milleniumbuggen" för er att bekymra er över under de närmaste 14 månaderna.
Dessa saker är i allmänhet de saker som jag talat ganska regelbundet om i dessa program: saker såsom den judiska dominansen över vår massmedia för nyheter och underhållning, korruptionen av vårt politiska system, utbildningskvalitetens tillbakagång i Amerika, vårt juridiska systems sammanbrott, problemet med icke-vit invandring, sannolikheten för att Amerika dras in i ett nytt krig i Mellanöstern å Israels vägnar, den fortsatta globaliseringen av Amerikas ekonomi, "hattalsanhängarnas" ansträngningar att krossa yttrandefriheten. Dessa är samtliga verkliga problem.
Låt oss använda återstoden av tiden idag för att tala om media. Jag nämnde i min sändning förra veckan att det faktum att judarna utgör en dominerande grupp inom media inte är det enda problemet vi har med massmedia i Amerika. Ett problem är det lämmelaktiga beteendet hos de flesta journalister, deras oförmåga att inta en oberoende ställning i vilken fråga som helst. Ett annat problem är att det finns en del verkligt fanatiska liberaler i maktställning inom media, en del människor som är fullkomligt från vettet i sin besatthet att använda median de kontrollerar för att främja verkligt dåraktiga föreställningar om jämlikhet, till exempel.
Jag har vetat om ganska länge att det finns vissa regler och tabun som alla journalister förväntas åtlyda strikt, även om mediamogulerna tidigare varit noga att inte uttryckligen nedteckna dessa regler så att de inte skulle kunna granskas och kanske kritiseras av en utomstående. Det är till exempel förbjudet att porträttera svarta i dålig dager. Om man överväger rollbesättningen till ett drama som inbegriper en skurk, så får man inte välja en svart till rollen som skurk. Svarta får inte porträtteras som dumma eller ondskefulla eller omoraliska. Det enda undantaget gäller produktioner i vilka alla är svarta eller näst intill: till exempel den sorts filmer som Spike Lee gör, där hjälten och hjältinnan och alla andra också är svarta. Samma beskydd från att porträtteras negativt omfattar även judarna, men i en ännu större grad. Om du behöver en skurk till din produktion så är det säkrast att göra honom blond, helst med en tysk brytning.
Och i varje film eller TV-drama som utspelar sig på 30- eller 40-talen och på något sätt tangerar ämnet för andra världskriget eller det nationalsocialistiska Tyskland, måste tyskarna vara de fula fiskarna. Det är absolut förbjudet att porträttera Hitler eller någon av hans anhängare eller hans program positivt. Man kan porträttera Stalin positivt. Man kan absolut porträttera Trotskij eller Kaganovich eller någon av de övriga judisk-kommunistiska massmördarna positivt. Men inte tyskarna som stred mot dessa judisk-kommunistiska massmördare. Man kan inte göra en protysk film och sedan lämna över till åskådarna att avgöra huruvida de tycker om den. Den kommer aldrig att nå fram till tittarna. De kommer aldrig att få möjlighet att uttrycka sitt gillande eller missnöje. En av reglerna är att man inte får porträttera Hitler positivt. Punkt.
Nu håller reglerna äntligen på att komma fram ur garderoben -- åtminstone vad gäller tidningarna. Socialt medvetna redaktörer och publicister gör sitt till för mångfalden och positiv särdiskriminering och jämlikhet genom att skriva ut reglerna åt de oupplysta journalister som inte är klipska nog för att lista ut dem själva. Den gamla regeln att rasliga minoriteter, homosexuella et cetera alltid måste porträtteras positivt finns nu i tryck och håller på att utarbetas i detalj. Los Angeles Times har varit en pionjär i det här avseendet, men reglerna upprätthålls av många andra tidningar likväl.
Bland en mängd olika saker tvingas reportrar att "anpassa" sina berättelser, både vad gäller innehåll och sitt bruk av källor. Att "anpassa" en berättelse betyder att få den att "passa" mångkulturalisternas ideologiska paradigm. Om man skriver en rapport om den globala uppvärmningen, säg, så fokuserar man inte på de klimatiska förändringarna i Nordamerika eller Europa: istället berättar man för läsarna om hur den globala uppvärmningen kommer att påverka människornas liv i Bangladesh eller Zambia. Och man vänder sig inte till en vit meteorolog på ett amerikanskt universitet för sin information: istället skaffar man ett citat från någon vid University of Kenya, helst en svart lesbisk meteorolog med AIDS. Man får extrapoäng om man kan lista ut ett sätt att låta läsarna förstå att ens källa inte bara är svart och kvinna utan även lesbisk med AIDS utan att vara allt för uppenbar.
En moderiktig aspekt på nyhetsrapportering nuförtiden, både i tryck och elektronisk media, är att fråga ut folk: ett TV-team stoppar folk på gatan och frågar: "Anser ni att Bill Clinton bör åka i fängelse för att ha ljugit för åtalsjuryn?" Detta förväntas avslöja för tittarna vad den genomsnittlige människan tycker. Om man nu vill gynna sin karriär så bryr man sig inte om att fråga vita män om vad de anser. Man satsar på "mångfald" i valet av människor vars åsikter man efterfrågar.
Problemet med det är att en del personer kommer att ge svar som får dem att verka dumma. Så reportrarna ombeds att fylla i en checklista som omfattar två frågor: -- citat -- "Underblåser jag stereotyper när jag eftersträvar mångfald?" och "Bekämpar jag stereotyper?" -- slut citat -- Och vad det betyder på ren svenska är naturligtvis att det är säkrast för reportern att han ser till att alla svarta han frågar ut framstår som hjärnkirurger eller rymdraketbyggare. Det är säkrast att de inte ser ut eller låter som typiska svarta, för det skulle vara att "underblåsa stereotyper". Om man är TV-reporter så gallrar man bort vid redigeringen alla svarta intervjuoffer som passar in i stereotypen och behåller alla som inte gör det. Om man är tidningsreporter är det ännu lättare: man putsar bara upp de svarta intervjuoffrens grammatik. Reglerna gäller även vid urvalet av illustrationer till tidningsartiklar. Man får högst poäng om man kan använda ett fotografi på ett rasblandat par.
Och som jag sade, det här är inte längre en oskriven regel att media måste få svarta och andra minoriteter att se bra ut. Allt oftare sätts det på pränt, och reportrar och redaktörer vet att de betygsätts utifrån i vilken utsträckning de förvränger verkligheten för att få den att "passa" egalitärernas vettlösa vision, en vision om ett rättvist och fridfullt samhälle som domineras av kloka och välvilliga svarta, homosexuella och feminister och i vilket vita män är satta på plats. Mediamänniskor får till och med frågeformulär att fylla i som påminner dem om att deras ansvar inte är att rapportera världen såsom den verkligen är, utan snarare såsom de vettlösa egalitärerna ser den och såsom de vill att den ska vara.
Så nu kan vi förstå den situation jag pekat ut i flera av de senaste radiosändningarna: medias vägran att rapportera nyheter om rasliga brott mot vita, utom lokalt, och deras vansinniga iver att rapportera rasliga brott begångna av vita. Det är inte alls oavsiktligt. Det är inte ens en omedveten snedvridning. Det är en medveten ansträngning att förete för allmänheten en förvrängd bild av världen, en medveten ansträngning att få allmänheten att se världen på samma sätt som de dåraktiga egalitärerna ser den, och det är en värld i vilken svarta och andra icke-vita är de fridfulla och oförargliga offren för ondskefulla, förtryckande, rasistiska och heterosexuella vita män. Det är deras syn på världen. Den är fullständigt overklig, men den är den bild de vill att allmänheten ska acceptera.
De här människorna brukade vara försiktigare med att avslöja sina motiv, men i clintoneran verkar de tro att de kan skylta med vad som helst. En av dem är Mark Willes, publicisten av Los Angeles Times. Tidigare det här året -- i maj -- skröt Willes för Wall Street Journal om att han skrivit ner regler på Los Angeles Times för att "anpassa" alla nyheter hans tidning tryckte. Han fordrade att alla av hans reportrar skulle uppfylla strikta kvoter för icke-vita och kvinnor när folk citerades i nyhetsrapporter, berättade han för Wall Street Journal.
Och Willes är inte jude, så vitt jag kunnat utröna. Han var emellertid professor vid University of Pennsylvania under 60-talet då det förekom en hel del tumult på amerikanska universitetsområden. Judarna organiserade demonstrationer för Viet Cong, svarta intog dekanens kontor och ställde alla slags krav, och de flesta universitetsadministratörer hade inte modet eller viljan att hantera söndringen fullt och fast. Jag var också professor på den tiden, och jag kommer ihåg reaktionerna hos mina kolleger. En del höll liksom William Shockley och Arthur Jensen fast vid sina principer och fick sina lektioner störda och sina bildäck sönderskurna. Jag lämnade universitetet så att jag skulle kunna börja skriva om vad som hände. Men de flesta, inklusive Willes, flöt bara med strömmen. De var skrämda och de anpassade sig. De kapitulerade moraliskt. Och nu betalar hela vårt samhälle priset för detta moraliska misslyckande.
Ur min synvinkel finns det inga avskyvärdare brottslingar i vårt samhälle än dessa människor som Willes som flöt med strömmen. Dessa människor som undertrycker och förvränger nyheterna idag på grund av sitt eget moraliska misslyckande på 60-talet är mer förtjänta av bestraffning än till och med de svarta brottslingar de håller bakom ryggen.