Slakten fortsätter. Sedan jag talade med er om detta i juni har ytterligare 67 vita farmare eller medlemmar av vita lantbrukarfamiljer mördats i Sydafrika. Många av morden har åtföljts av tortyr, våldtäkt och stympning. Totalt har nästan sex hundra vita farmare mördats av svarta i Sydafrika sedan de vita 1993 gick med på att låta de svarta styra landet. Det är en procent av Sydafrikas 58.000 vita farmare. Föreställ er tumultet i Amerika om en procent av någon yrkesgrupp -- till exempel vita skollärare eller vita poliser -- mördades brutalt utifrån rasliga motiv av svarta under en fyraårsperiod. Sydafrikas vita farmare är naturligtvis i uppror de med, men de får praktiskt taget ingen hjälp från Sydafrikas svarta regering med att hantera problemet. Regeringen säger att den har för många andra problem att ta itu med.
Och det har den verkligen. Antalet mord per capita i Sydafrika är nu mer än tio gånger mordfrekvensen i Förenta staterna. HIV-frekvensen har fortsatt att stiga, och nu är var femte svart kvinna i fertil ålder i Sydafrika smittad med AIDS-föranledande virus. Bilkapningarna har stigit kraftigt. Inbrotten likaså. Våldtäkterna har skjutit i höjden. Det är en enda röra.
Och den kontrollerade massmedian i Amerika, den massmedia som slog på stora trumman för ett slut på apartheid för fem år sedan, den nyhets- och underhållningsmedia som här drev på så hårt för svartas styre i Sydafrika och sa åt alla att vi måste få ett slut på orättvisorna i Sydafrika -- dessa media som berättade för oss dag efter dag före 1993 om hur illa saker och ting var i Sydafrika under vitt styre -- dessa kontrollerade massmedia i Amerika håller nu naturligtvis märkligt tyst om Sydafrika. Nu har de andra företeelser att klämma åt.
Förra veckan talade jag vid en internationell nationalistkonferens i Tessaloniki i Grekland. En av de övriga talarna vid konferensen var utrikessekreteraren för den viktigaste vita nationalistgruppen i Sydafrika, Herstigate National Party. Jag talade med denne man, Leon Strydom, om morden på sydafrikanska farmare och den accelererande brottsligheten i sydafrikanska städer och de många övriga problem som överväldigar vita sydafrikaner. Jag frågade honom: "Vad anser de vita sydafrikaner som 1993 röstade för att lämna över sitt land åt svart styre om sin självmordsaktiga dårskap nu?"
Hans svar var: "Men vi röstade aldrig för svart styre! Vi röstade inte ens för att tillåta de svarta att delta i valen. Vi röstade bara för ett fortsättande av den reformprocess som F. W. DeKlerks regering redan arbetade med, den moderniserings- och avspänningsprocess beträffande en del av apartheids hårdare bruk. Vi trodde att detta skulle gynna våra relationer med omvärlden och fortfarande låta oss vara herrar i vårt eget land."
Jag svarade på denna förklaring med att fråga honom: "Men nog måste de röstberättigade ha förstått att om de gav DeKlerk klartecken att fortsätta sin eftergiftspolitik gentemot de svarta och den Nya världsordningens gäng, skulle det mycket snart leda till svart styre. De begrep det, eller hur?" Och han berättade för mig att de flesta av de röstberättigade inte begrep det. De hade trott på sina politikers löfte att upprätthålla vitt styre. De hade inte väntat sig att DeKlerk och de övriga skulle förråda dem.
Jag var först klentrogen. Hur kunde vita människor vara så dåraktiga? Men efter att jag funderat på det i några minuter insåg jag att den genomsnittliga vita personen, både i Sydafrika och i Förenta staterna, faktiskt är så dåraktig. Jag tror att jag har en tendens att idealisera vita människor i andra länder, jag tenderar att tillskriva dem lite mer intelligens och moralisk rättskaffenhet än jag tillskriver amerikaner, och det är ett misstag. Faktum är att majoriteten vita amerikaner är ganska benägna att aningslöst rösta för sin egen förintelse, och således borde jag inte bli förvånad att Sydafrikas vita gjorde precis det. Majoriteten vita amerikaner tror på politikernas och predikanternas lögner, och således borde det inte förvåna oss att Sydafrikas vita gjorde samma sak.
I Sydafrika fanns det förstås de tokiga liberaler och trendkänsliga dumskallar som gladeligen åsåg de svartas maktövertagande och som nu har svårt att lista ut vad som gick snett när det världsliga paradiset av jämlikhet och mellanrasligt broderskap inte infann sig som utlovats. Men vi har precis samma sorts folk i Förenta staterna. Det är de som applåderar Clinton när han håller sitt tal om hur bra allt ska bli när det inte längre finns någon vit majoritet i Förenta staterna om ungefär 30 år, varefter vi kan få verklig "mångfald" och verkligt "broderskap". Vår uppgift är naturligtvis att göra vad som än krävs för att garantera att dumskallarna aldrig behöver fråga sig själva vad som gick snett här. Vår uppgift är att oskadliggöra de trendmedvetna och liberalerna innan de får möjlighet att ta oss bortom punkten utan återvändo och säga: "oj, vi gjorde ett misstag".
Och vad gäller den stora massan folk här som intet ont anande är på väg mot vit minoritetsstatus, den stora massa av amerikaner som egentligen inte vill att Amerika ska bli ett icke-vitt land men som förlitar sig på sina politiker och sina predikanter och därför skenar iväg mot utplåning i vilket fall som helst -- vad gäller den stora massan av vårt folk är utbildning det rätta tillvägagångssättet för oss i det här ögonblicket. Vår uppgift är att ge vårt folk kunskap, att ge dem sanningen och hjälpa åtminstone en del av dem att ta sitt förnuft till fånga och förstå vad som händer.
Och ni förstår, det finns inget mer upplysande exempel, ingen bättre lärdom för vita amerikaner än vad som hänt och håller på att hända i Sydafrika. Det är naturligtvis exakt därför som den kontrollerade massmedian här håller tyst när vita sydafrikanska farmare slaktas, när vita sydafrikanska kvinnor gruppvåldtas och när många andra väldigt upplysande saker sker i Sydafrika. Så låt oss idag tala kort om lite fler av dessa sydafrikanska händelser som vore bra för vita amerikaner att känna till, att fundera över, att begrunda.
Den kanske lärorikaste aspekten på den sydafrikanska tragedin är sveket mot folket av de som de satt sin tillit till: i första hand av deras kyrkoledare och av deras näringsliv och militära och politiska etablissemang. Låt oss tala om kyrkan först.
För det engelska elementet i Sydafrika hade inte kyrkan -- vilket innebär i första hand den episkopala kyrkan -- någon djupare betydelse. Större delen av den engelsktalande befolkningen tog inte sin kyrka på något större allvar, och alla förstod redan att det episkopala kyrkliga etablissemanget var genomruttet och fullkomligt förrädiskt. Men för boerelementet, det holländsktalande elementet av befolkningen, var det annorlunda. De trodde verkligen på sin kyrka: det vill säga den holländska reformerade kyrkan. Det förekom vad man skulle kunna kalla ett fördrag, en överenskommelse, mellan den holländska reformerade kyrkan och boerfolket, och boerna tog sin religion mycket allvarligt. Liksom de flesta andra protestantiska sekter grundade den sig starkt på Gamla testamentet. Boerna såg många paralleller mellan Gamla testamentets judiska pseudohistoria och sin egen historia. De såg sig själva som det utvalda folket i det förlovade landet och den holländska reformerade kyrkan som deras beskyddare och ledsagare. Och i viss utsträckning fyllde kyrkan den rollen. Kyrkan gav boerna en nedtecknad grund för sina liv, för sina institutioner -- inklusive inrättningen apartheid -- åtminstone fram till början av 1980-talet.
Jag har naturligtvis alltid sett med sneda ögon på kyrkor i allmänhet, och jag kunde som utomstående betraktare se en del saker i speciellt den holländska reformerade kyrkans läror som bekymrade mig: till exempel deras tendens att identifiera sig med judarna. Men närhelst jag försökte tala om mina bekymmer med sydafrikanska besökare fick jag bara höra att deras kyrka var fullkomligt pålitlig. De hyste en osviklig tilltro till sin kyrka. Och jag ville givetvis inte angripa deras tro, så jag lät saken bero. Nåväl, när avgörandets tid infann sig förrådde naturligtvis den holländska reformerade kyrkan boerna. Deras kyrka svek dem. Deras kyrka hindrade dem från att göra något verkligt motstånd mot stölden av deras land. Varför?
I början tror jag inte att den holländska reformerade kyrkan var något annat än vad den utgav sig för att vara, vilket var en boersk inrättning. Jag tror inte att det fanns någon sedan länge pågående konspiration inom kyrkan för att förråda boerna. Men i takt med att boerna nådde välgång, gjorde kyrkan detsamma. Kyrkans ledare blev prominenta män, välbärgade män. Många av boernas politiska ledare var prästvigda inom den holländska reformerade kyrkan. De hade det bra ställt och var runda om midjan. De åt och levde gott och klädde sig väl. Och när det blev dags att göra ett hårt val: ett val mellan sitt folk och sina egna behagliga ställningar... nå, de gjorde det slags val som välbeställda människor är benägna att göra.
Tillståndet i Sydafrika i början av detta årtionde var ett i vilket vita sydafrikaner fortfarande hade det ganska bra, trots ansträngningarna från den Nya världsordningens gäng överallt annars att svälta dem till underkastelse genom ett handelsembargo. Landet var tillräckligt stort och rikt och hade en tillräckligt stark lantbruksindustri för att kunna klara av sina egna behov förhållandevis väl. Det fanns överhuvudtaget ingen risk att African National Congress eller någon annan svart terroristgrupp skulle ställa till med några större problem. Att ta itu med svarta terrorister var knappt mer än en fortlöpande exercis för den sydafrikanska militären och antiterroriststyrkorna. Vad de vita sydafrikanerna borde ha gjort vid det laget var att helt enkelt förvisa alla svarta, terrorister eller inte, från Sydafrika -- eller göra sig av med dem på annat sätt -- erkänna sig själva vara ett uteslutande vitt land och be den Nya världsordningens skara i Förenta staterna att dra åt helvete.
De gjorde inte det av flera skäl. Ett skäl var att sydafrikanerna hade låtit sig själva bli beroende av färgad arbetskraft. Vita i storstäderna kunde inte föreställa sig en tillvaro utan sina svarta trädgårdsarbetare och kockar och hembiträden och sina svarta sophämtare och så vidare. De var ovilliga att göra sitt eget smutsgöra. Till råge på detta var inte vita affärsmän villiga att överge sina lågavlönade svarta arbetare och istället betala vita lönetariffer till vita arbetare. I många fall skulle det ha inneburit att gruvor och fabriker skulle ha fått stänga, åtminstone tillfälligt.
Och den holländska reformerade kyrkan hade tappat av boernas moraliska styrka till den grad att de helt enkelt inte kunde ta sig själva samman och göra vad som behövde göras. Under minst 11 år före 1993 hade kyrkan retirerat beträffande sin rasliga doktrin. Kyrkan skulle ha fått boerna att känna skuld om de hade vidtagit de hårda åtgärder mot de svarta som hade varit nödvändiga för att trygga deras eget folks framtid. Det var lätt för de svarta att tänka sig att massakrera vita -- African National Congress hade som slogan "en nybyggare, en kula" -- men de vita kunde inte längre tänka sig att massakrera de svarta utan att känna skuld.
Judarna pumpade naturligtvis sitt eget andliga gift i den vita befolkningen genom massmedia och anmodade dem på tusen subtila sätt att kapitulera istället för att strida. Men det var ett svek från boeretablissemanget -- boernas politiker och kyrkoledare och stora affärsmän -- som beseglade Sydafrikas öde. De välsituerade människorna ville förbli välsituerade. De ville inte förbli avskurna från resten av världen. De ville inte behöva dra åt svångremmen och överge sina vinster och emotse en utdragen och mager tid medan den Nya världsordningen intensifierade sina sanktioner mot Sydafrika ytterligare.
Många av dem trodde på judarnas lögner om att allt faktiskt skulle bli bättre i Sydafrika om de svarta fick styra och sanktionerna slopades. Och således ljög de för sitt eget folk och sade dem att om de bara gick med på DeKlerks plan för att mildra apartheid, för att reformera apartheid, så skulle vitas styre fortsätta att upprätthållas i Sydafrika. Boeretablissemanget -- inklusive boernas kyrka -- satte sina kortsiktiga intressen framför boerfolkets välgång, till och med överlevnad. Girigheten segrade över raslig lojalitet och rasligt ansvar.
I det här avseendet är det intressant att notera vad den holländska reformerade kyrkan har sysslat med sedan 1993. Om kyrkans ledare förväntade sig att Sydafrikas nya svarta överherrar skulle vara tacksamma mot dem för att ha drivit boerelementet mot kapitulation, misstog de sig fatalt. Så kyrkan har fortsatt att försöka anpassa sig själv till sin nya situation och på något sätt hålla fast vid vad den kan. Till och med före 1993 hade kyrkan i själva verket kastat om sin tidigare doktrin och förklarat för boerna att apartheid var en synd. 1994 hade boerna åtminstone förnuftet att skjuta predikanten, att skjuta den före detta ledaren för deras kyrka, som var ansvarig för den förändringen, men att endast skjuta en förrädare var inte nog, och kyrkan fortsatte att retirera i vilket fall som helst. Förra månaden försökte den holländska reformerade kyrkan att slå sig samman med en svart och blandraslig kyrka i Sydafrika och utvidga sina medlemskrav till att omfatta alla raser. Motståndet från en av dess provinsiella förgreningar stoppade sammanslagningen tillfälligt, men nästa månad, eller nästa år, kommer det att ske. Och därefter kommer den holländska reformerade kyrkan att ha svarta diakoner och svarta församlingsäldste, precis som den episkopala kyrkan har svarta biskopar idag.
Och förrädarna, då? Ja, F. W. DeKlerk belönades med nobelpriset och sällade sig till de berömda leden av sådana fredsprisvinnare som Henry Kissinger, Menachem Begin, Nelson Mandela, Desmond Tutu, Elie Wiesel och Yitzhak Rabin. Andra boerpolitiker fick också sina trettio silverpenningar och besitter latmanstjänster i den nya regeringen.
För de stora affärsmännen har saker och ting inte gått lika bra. Den formidabla brottsligheten har tillsammans med regeringens allt mer uppenbara korruption och tilltagande ineffektivitet utkrävt sin tribut. Vita högutbildade har lämnat landet i mängder sedan de inte längre kunnat försäkra sig om att kunna skydda sina familjer. Denna kompetensavtappning har skapat en kritisk brist på ledarskap och personer på nyckelposter inom många företag och övertalat företagsägare att söka lyckan på annat håll. Speciellt Sydafrikas judar överger skutan efter att ha spelat en nyckelroll i att borra den i sank. Inte alla av dem, naturligtvis. Det finns fortfarande vissa affärsmöjligheter i Sydafrika. Organiserade judiska brottsligor från det forna Sovjetunionen har flyttat delar av sin vita slavhandel till Sydafrika. De för först sina vita slavar från Östeuropa till Sydafrika och skeppar dem sedan vidare till bordeller i andra länder. Den nya sydafrikanska regeringen ser mellan fingrarna.
Men i stort sett ger sig affärsmännen av, och förra månaden kungjorde det största företaget i Sydafrika, Anglo American Corporation, sina planer på att flytta från Johannesburg till London i början av nästa år. Anglo American Corporation, som brukade ledas av Harry Oppenheimer och fortfarande står under starkt inflytande av familjen Oppenheimer och andra välbärgade judar, var det företag som mer än något annat drev på Sydafrika mot svart styre. Till och med de boerska affärsmännen inom Anglo American Corporation var gynnsamt inställda till de svartas maktövertagande. Allt de kunde tänka på var att få handelssanktionerna mot Sydafrika hävda så att de kunde öka sina vinster. De manade på andra företag att också arbeta för att demontera apartheid. Anglo American Corporations ledare sa till boerfolket att apartheid var gammalmodigt och olönsamt och att det var tvunget att skrotas, att allt skulle bli mycket bättre för boerfolket utan apartheid.
Och nu när det inte löste sig till det bästa håller Anglo American Corporation på att dra sig tillbaka, flytta till London där de stora affärsmännen kan fortsätta att ha det komfortabelt och tryggt, där det inte finns någon risk att de ska gå samma öde till mötes som de boerfarmare de förrådde.
Så detta är vad som hänt i Sydafrika. I Amerika har de rika och välbärgade, de som är en del av det religiösa etablissemanget eller affärsetablissemanget eller det politiska etablissemanget, också bekänt sina falska färger. Politikerna i Amerika har naturligtvis alltid varit de uslaste av de usla -- de har åtminstone varit på det sättet sedan massmedia föll i judarnas händer.
Och de kristna kyrkorna, som för 60 eller 70 år sedan fortfarande utgjorde skyddsvallar för det amerikanska samhället, har snubblat över varandra sedan andra världskriget i sin iver att anpassa sina doktriner och sina bruk efter den judiska partilinjen. Under 1970-talet och 1980-talet befann sig kyrkorna i Amerika i täten av de institutioner som här drev på för svart styre i Sydafrika.
Och trots att de var aningen långsammare än de övriga att fatta galoppen, har Amerikas stora affärsmän -- och jag talar om vita affärsmän, inte judar -- klart beslutat att det kommer att vara lönsammare för dem -- åtminstone på kort sikt -- att förena sig med judarna istället för att bekämpa dem. Det finns knappt någon större organisation i Amerika som inte beslutat sig för att grunda sina affärsplaner på en framtida icke-vit majoritet i Amerika och att justera alla sina handlingssätt därefter. Företagsledarna kan tänkas rösta republikanskt och de kanske inte personligen uppskattar tanken på att deras barnbarn kommer att leva i ett icke-vitt Amerika -- men när det gäller att välja mellan vinster nu genom att följa med strömmen eller att slåss för principer på lång sikt, så hamnar principerna i andra hand.
Så vilken är lärdomen för vita amerikaner av allt detta? Jo, lärdomen är att de som frodas på förräderi, eller som tror att de kommer att kunna frodas på förräderi, kommer att bli förrädare. Det kommer att förekomma enstaka undantag från denna regel, sällsynta undantag, men det är bäst att vi håller själva regeln i färskt minne och inte sätter vårt hopp till de sällsynta undantagen. Om vi vill överleva som folk, som ras, måste vi göra förräderi olönsamt. Vi måste få predikanterna och politikerna och företagsledarna att tro att det inte kommer att finnas något för dem att hämta i förräderi. Det finns inget annat sätt.
Nåväl, jag ska inte utveckla den tanken vidare just nu, men fundera på det ni -- och tack för att ni varit med idag igen.