Men jag låtsades inte. Jag frågade varför judarna plötsligt beslutat sig för att sticka upp sina huvuden genom att inta alla viktigare politiska poster i vår regering, och jag besvarade min fråga dessutom. Jag sa att det var för att judarna planerar att föra oss in i ytterligare ett krig. De är i desperat behov av ett nytt krig. Efter 50 år av tumult, blodsutgjutelse och småkrig i Mellanöstern har de fortfarande inte kunnat bygga ett stabilt land åt sig själva på den mark de stulit från palestinierna och sina övriga grannar. Deras grannar hatar dem fortfarande lika mycket som någonsin, och deras grannar blir allt mer sofistikerade ju längre tiden går. Utan de miljarder dollar i militärt och ekonomiskt stöd som judarna avpressar amerikanska skattebetalare varje år, skulle de inte kunna upprätthålla sin militära överlägsenhet över resten av Mellanöstern. Om det amerikanska stödet till Israel någonsin skulle strypas vore det mycket snart ute med Israel, trots alla de massförstörelsevapen de samlat på sig illegalt. Judarna behöver ett större krig i Mellanöstern för att krossa sina fiender slutgiltigt och för att omöjliggöra för dessa fiender att föra krig mot Israel, och de behöver detta krig snart. Nu har de en fullkomligt korrumperad president i Förenta staterna, en president omgiven av judar, en handikappad president som har drivits in i ett hörn av den pågående riksrättsprocessen och hotet om åtal. Judarna och den judiska median är de enda allierade med tillräcklig makt att skydda Clinton, och han kommer att göra vad de än säger åt honom för att vinna minsta stöd från dem.
Den näste presidenten kan komma att bli en republikan. Och det är inte min mening att antyda att republikaner inte skulle vara korrumperade eller att de skulle ha någon äkta patriotism, men de är åtminstone inte fullt lika beroende av judarna som anhängarna av Demokratiska partiet är -- definitivt inte så beroende som Bill Clinton är nu. Republikanerna har sin egen anhängarskara, sitt eget nätverk av vänskapsband och sina egna tungviktare. De försöker desperat tillfredsställa judarna eftersom judarna kontrollerar media -- men de har fortfarande ett fåtal andra överväganden därutöver. Bill Clinton har inga andra överväganden. Och jag tror att judarna nu letar efter vilken ursäkt som helst för att dra fördel av Clintons svaghet och brist på oberoende, så att de kan använda Amerika som sitt verktyg för att förgöra sina fiender i Mellanöstern. Irak kommer med all säkerhet att bli deras första mål, och Iran är troligt att bli deras andra mål, och priset för Amerika kommer att bli mycket högt.
Nå, det var utifrån dessa tre beaktanden som jag under förra veckoslutet förberedde mitt program för idag. Förra helgen trodde jag att judarna redan skulle ha lyckats dra in oss i deras krig före idag. Jag kunde se blodtörsten i Madeleine Albrights ögon. Jag kunde höra det illa dolda triumferandet i den nationelle säkerhetsrådgivaren Bergers röst. Judarna trodde verkligen att de hade lyckats manipulera amerikanarna till att slakta deras fiender åt dem utan åtskillnad -- igen.
Sedan sa Saddam Hussein i sista minuten: "Okay, jag ger upp. Skicka tillbaka era FN-spioner och andra som vill lägga näsan i blöt. De kan komma med en gång. Jag ska inte motsätta mig dem." Åh, vilken besvikelse det blev för Albright och Berger och Cohen och Holbrooke och resten av den semitiska ligan i Washington och New York! Snuvade på den orgie i blod de arbetat så hårt för! Under några få timmar förra lördagen trodde jag att judarna skulle inleda kriget i vilket fall som helst. Saddam Hussein hade kapitulerat, och de kokade av ilska och sade: "Kapitulation är inte gott nog!" De travade upp sina marionetter Bill Clinton och Tony Blair, och de fick dem att säga det de skulle: "Kapitulation är inte gott nog."
Och jag hoppades vid Gud att judarna skulle vara obetänksamma nog för att börja fyra av sina missiler mot Bagdad trots Iraks kapitulation. Jag hoppades verkligen det eftersom ett sådant drag skulle ha vänt hela världen emot Förenta staterna omedelbart. I varje land skulle de korrumperade politikerna högst upp ha varit tvungna att spela med i den allmänna vrede som skulle ha brutit ut mot det judekontrollerade Amerika. Och folk överallt skulle prata om precis vem det var som höll i trådarna i Amerika. Till och med i länder som Storbritannien och Frankrike och Tyskland, där varje kritik mot judarna är ett straffbart brott, skulle folk offentligt fördöma de judiska marionettspelare som kontrollerar Amerika.
Överjudarna kunde naturligtvis lista ut dessa konsekvenser själva, och med stor motvilja stramade de åt tyglarna för Madeleine och hennes liga och skjöt upp kriget tills de åter blir i stånd att fabricera en ny ursäkt för att anfalla. Detta gjorde det program jag hade förberett inaktuellt eftersom jag hade förberett det utifrån förutsättningen att kriget redan skulle vara i full gång när jag gick ut i etern idag.
Men efter att ha funderat på det, gick det upp för mig att ni kanske skulle finna en del av de kommentarer jag förberett intressanta ändå. Så vad som följer är vad jag funderade på förra helgen alldeles innan Saddam Hussein kapitulerade och tillfälligt kullkastade judarnas krigsplaner.
Dessa krigsplaner grundade sig naturligtvis på mer än Clintons svaghet; för att judarna ska komma undan med att använda Amerika till att utkämpa ännu ett krig åt dem, behöver de mer än en korrumperad och underordnad överbefälhavare omgiven av en svärm judiska utnämningar. De behöver även fortsätta hålla det amerikanska folket vilselett. Innan de startar ett krig behöver de förleda det amerikanska folket till att tro att vi slåss för amerikanska intressen, inte judiska intressen; att vi slåss för att försvara Amerika, inte Israel. Bedrägeri är olyckligtvis allt för enkelt när man har praktiskt taget all massmedia i sina händer.
Och jisses, media är verkligen enhälliga beträffande detta! Ända sedan kriget gick om intet förra helgen har deras besvikelse varit uppenbar. Kommentatorer har grymtat om hur vi skulle kunna göra oss kvitt Saddam Hussein och ersätta honom med en lydig marionett. De har med vrede malt på om att en storskalig attack kommer att iscensättas mot Irak utan varning nästan gång FN får minsta problem med Saddam Hussein. Och tro mig, med den attityden kommer det att bli problem.
Och vilka är de skäl clintonregeringen och media gav oss förra veckan för att dra ut i krig mot Irak? Nå, vad vi fick höra mest var att vi måste tvinga Irak att rätta sig efter FN:s direktiv. "Rätta er eller få på nöten" är clintonregeringens policy. Jag antar att om man är yrkesmilitär och lite uttråkad av att hänga runt kring barackerna, och om man behöver den adrenalinkick som följer av att spränga saker i luften och se kroppsdelar flyga omkring, så är det en fullt tillräcklig stridsparoll: "Rätta er eller få på nöten." Det står tämligen klart att clintonregeringen inte räknade med att de amerikanska styrkorna skulle lida några större förluster -- för om många amerikaner dödades skulle de behöva en bättre slogan än "rätta er eller få på nöten" för att behålla det egna folkets stöd för krigsansträngningen.
Jag bör vara ärlig och berätta för er att jag inte kan se något patriotiskt alls i att tvinga någon att rätta sig efter Förenta nationernas direktiv. Jag är naturligtvis fientlig mot i princip allt som har med Förenta nationerna att göra. Jag tycker inte om tanken på en världsomspännande översittare som ränner runt och säger åt länder som inte är tillräckligt stora för att slå tillbaka att de är tvungna att "rätta sig" för att slippa stryk.
Men om vi ska anse att underlåtande att rätta sig efter FN:s direktiv är ett gott skäl för att ödelägga ett land med kryssningsrobotar, ja då kan jag tänka mig ett land i Mellanöstern som bryter mot åtskilligt fler FN-direktiv än Irak gör. Israel har konsekvent räckt lång näsa åt FN:s direktiv, man ingen i Washington har någonsin sagt åt Israel att "rätta sig eller få på nöten".
Låt oss förstå ett grundläggande faktum. Korståget mot Irak handlar inte om Förenta nationerna eller internationell säkerhet eller att stoppa spridningen av massförstörelsevapen. Det handlar om att göra Mellanöstern säkert för Israel att fortsätta hunsa sina grannar och stjäla från dem. Varje annan förklaring är lögn och hyckleri. Och vi kan verkligen förvänta oss en större dos lögner och hyckleri än vanligt i och med att krigsmånglarna jobbar på att få igång det här kriget mot Irak. Mediamogulerna kommer att trava upp fler generaler och politiker framför TV-kamerorna och få dem att patriotiskt skrävla om hur vi vid Gud inte kommer att låta Saddam Hussein komma undan med det längre, och de kommer att visa grupper av soldater som jublar när de får höra att de kommer att skeppas iväg till Persiska viken för att sparka Saddam Hussein i röven och hindra honom från att komma undan med vad det nu är han kommer undan med, vilket i huvudsak tycks vara att sköta sitt land på det sätt han vill istället för på det sätt Förenta nationerna säger åt honom. De kommer att arbeta övertid med att övertyga soffpotatisarna och de andefattiga tölpar som gillar att vifta med flaggor och skrika patriotiska slagord, om att förgörelsen av Irak verkligen är en handling av amerikansk patriotism.
Och så länge som antalet amerikaner som dödas i ett judiskt krig mot Irak förblir ringa, bör de flaggviftande tölparna och de köpta politikerna kunna överrösta all opposition från amerikaner som jag som anser att vi inte har något förnuftigt rättfärdigande för att föra ett sådant krig. Och att hålla förlusterna låga bör vara enkelt så länge som det förblir ett strikt högteknologiskt krig, i vilket vi fyrar av missiler mot försvarslösa mål många mil bort.
Ibland går naturligtvis krig över styr, och oväntade saker inträffar. Om judarna lyckas blanda in Iran i kriget också -- och det är vad de verkligen vill göra, vad de verkligen behöver göra -- så tror jag att vi har ganska goda utsikter att få se en del större terroristdåd i Förenta staterna. Jag vet att om jag vore Osama bin Laden, så skulle jag ha ägnat min tid åt att förbereda mig för precis en sådan utveckling ända sedan Bill Clinton sprängde den där läkemedelsfabriken i Sudan i luften. Jag skulle placera ut mina grupper i Förenta staterna, samla ihop material, välja måltavlor och vänta på att judarna skulle tillhandahålla ett rättfärdigande åt mig för att börja döda amerikaner i betydande omfattning. Det återstår naturligtvis att se om Osama bin Laden är så fyndig och kapabel som det sägs att han är. Personligen har jag mycket lite tilltro till dessa loppbesudlade muslimers förmåga att få saker och ting gjorda. Men det kommer att visa sig.
Ni förstår, media och politikerna skulle vilja att vi hyste en övertygelse om att det finns något naturligt omoraliskt i terrorism. Det vill säga att de skulle vilja att vi hyste en övertygelse om att det inte är omoraliskt av oss att förstöra en läkemedelsfabrik i Sudan med kryssningsrobotar, men att det vore omoraliskt för någon som Bin Laden att spränga en regeringsbyggnad i Washington i luften med en bilburen bomb. Det är okay för oss att pulvrisera ett skyddsrum fullt av kvinnor och barn i Bagdad med en laserstyrd bomb, men det vore fegt och omoraliskt av en irakisk eller iransk agent att tömma en flaska sarin i New Yorks tunnelbana.
Vad kan vi egentligen förvänta oss? De saknar hangarfartyg och kryssningsrobotar och stealthbombare. Så borde vi förvänta oss av dem att bara sitta där och ta emot sin bestraffning när vi för krig mot dem? Jag anser att det vore det förnuftigaste i världen för dem att slå tillbaka mot oss på det enda sätt de kan. Det kräver i själva verket mer mod att vara en terrorist bakom fiendens linjer än det gör att krama avtryckaren till en kryssningsrobot tiotals mil från dess mål. Och ändå kommer vi säkerligen att få se på TV hur Bill Clinton och varje annan judetjänande politiker i vår regering fördömer den första terroristbomb att detonera i Förenta staterna som ett resultat av ett krig mot Irak, som en "feg och gemen handling". Och bli inte förvånade när FBI och CIA tillkännager att de har utvärderat bevismaterialet noggrant och kommit fram till att det varit iranska terrorister som byggt bomben så att judarna kommer att få en ursäkt för att utvidga kriget för att neutralisera Iran likaväl som Irak.
En sak som terroristdåd ofta gör är att döda en hel del mer eller mindre oskyldiga människor. Att placera ut nervgas i någon av New Yorks tunnelbanetunnlar skulle döda mer än bara judar. Att bomba en regeringsbyggnad i Washington skulle döda oskyldiga sekreterare och arkivkanslister tillsammans med politikerna och byråkraterna. Men våra kryssningsrobotar dödar givetvis även de en hel del sekreterare och arkivkanslister i Bagdad. Hur som helst anser jag inte att terrorism är mer omoraliskt eller förkastligt än de övriga krigföringssätten, och när vi inte ger folk något annat val är terrorism vad vi bör förvänta oss.
Ibland tänker jag att avgörandet om vad som är moraliskt och vad som är omoraliskt grundas på graden av publicitet och sinnet för PR med vilket man dödar människor. Om man går ut via ett TV-bolag och meddelar "rätta er eller få på nöten" innan man släpper lös sina kryssningsrobotar, så kan man inte kallas för ynkrygg. Då är det ett legitimt krig. Men om man helt enkelt dödar någon eller utlöser en bomb utan föregående varning, blir man betraktad som kriminell och fredlös. Och det är verkligen på det sättet den judiska median porträtterat Saddam Hussein: en kriminell och fredlös man som inte spelar enligt reglerna.
Men hur ligger det då till med vår tappra lilla judiska allierade i Mellanöstern -- detta djärva lilla land av förintelseöverlevare -- det av Gud välsignande land som blivit världens högkvarter för den vita slavhandeln -- hur ligger det egentligen till med Israel? Jag tror att jag redan nämnt att Israel ignorerat den ena FN-resolutionen efter den andra under årtionden. Israel har beslagtagit sina grannars mark och helt enkelt struntat i Förenta nationerna när de blivit tillsagda att lämna tillbaka den. Nog har Israel varit avsevärt mer framträdande i sitt visade förakt för det internationella samväldet än Irak har.
Israel har genomfört massakrer på civila och övervakat andra massakrer. Jag tänker på den kallblodiga slakten på hundratals palestinska kvinnor och barn i flyktinglägren Sabra och Chatila i Libanon 1982. Israel har avsiktligt skjutit ner civila passagerarplan. Jag tänker på de 108 civila som dödades 1973 när israeler skjöt ner ett libyskt passagerarplan över Egypten. Israel har iscensatt oprovocerade överraskningsangrepp mot sina grannar -- och mot Förenta staterna. Jag tänker på Israels mordiska försök att sänka U.S.S. Liberty och slakta hennes besättning år 1967 så att attacken skulle kunna skyllas på Egypten.
Jag förmodar att alla dessa saker kan betraktas som krigföring på judiskt vis, men Israel har även ägnat sig åt aktiviteter som bara kan beskrivas som internationell terrorism, och de har gjort det i en långt större skala än alla sina grannar tillsammans -- inklusive Irak och Iran. Jag tänker på en israelisk brevbombskampanj på 1950-talet som dödade och lemlästade vetenskapsmän i Egypten. Det var Israels sätt att upprätthålla sitt teknologiska övertag över sina grannar. I själva verket har Israel varit det enda land som någonsin använt brevbomber i betydande skala i en kampanj av statssanktionerad terrorism.
Jag tänker på hemliga israeliska mordkommandon som skjuter och spränger misstänkta motståndare till Israel så långt bort som i Norge. Israels statssanktionerade terrorism har institutionaliserats i ett israeliskt organ kallat Mossad. Mossads tränade yrkesmördare ansluter bomber till tändningslåset i folks bilar på maffians vis; de smyger in på ens hotellrum medan man är ute, placerar en radiostyrd bomb under ens säng, håller utkik från en angränsande byggnad när lyset i ens sovrum släcks efter att man kommit tillbaka till sitt rum den kvällen och detonerar sedan bomben; de skickar ut agenter beväpnade med exotiska gifter till andra länder för att spruta några få droppar på en medan de går förbi en på trottoaren. Ni kanske kommer ihåg uppståndelsen för lite drygt ett år sedan när en av Mossads mordkommandon togs på bar gärning i Jordanien efter att ha sprutat gift i örat på en muslimsk religiös ledare. Det speciella morduppdraget hade godkänts personligen av Israels nuvarande premiärminister, Benyamin Netanyahu, som herr Clinton därefter kramade om framför TV-kamerorna.
Herr Clinton har varit på TV flera gånger på senare tid och försökt rättfärdiga den amerikanska regeringens stridslystna hållning mot Irak. Han har sagt att det helt enkelt inte kan tolereras att Irak skulle ha massförstörelsevapen med vilka Saddam Hussein skulle kunna hota sina grannar.
Verkligen? Och hur ligger det till med Israel? Ni förstår, Förenta staterna har under många år haft en policy att förhindra spridningen av moderna högteknologiska massförstörelsevapen: i synnerhet kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen. En hel del ansträngning har lagts ner på att genomdriva denna policy. Och ändå har Israel så flagrant ägnat sig åt att bygga upp en stor arsenal av sådana vapen utan att få ett endaste ord till reprimand. Alla inom den amerikanska regeringen och inom Förenta nationernas berörda organ är fullt insatta i fakta kring Israels stöld av både radioaktivt råmaterial och kärnvapenteknologi från Förenta staterna och med Israels efterföljande uppbyggnad av en stor kärnvapenarsenal.
Alla förstår att Israel har tillverkat och hamstrat nervgas i åratal. Jag rapporterade för bara tre veckor sedan om det pågående nedfallet i Nederländerna från flygkraschen i Amsterdam 1992 när ett israeliskt transportplan lastat med nervgaskemikalier på väg från Förenta staterna till Israel störtade. Och just under denna vecka förekommer det rapporter i brittiska tidningar om Israels arbete för att utveckla arabspecifika biologiska vapen. Judiska vetenskapsmän i Israel har undersökt skillnaderna i DNA mellan judar och araber och uppfunnit virus och bakterier som kommer att angripa araber men inte judar.
Vid gud, om det någonsin funnits ett gott skäl för ett förebyggande militärt anfall för att hålla massförstörelsevapen borta från farliga händer, så är det nu. Men istället för att krossa denna till sin natur kriminella nation, stöder vi den -- och vi för krig mot dess fiender. Gud hjälpe oss!