Idag ska vi tala om ett ämne vi ofta talat om tidigare, och det är frihet, i synnerhet dess utsikter inför framtiden. Olyckligtvis är dessa utsikter ganska dunkla för närvarande. Jag är rädd att de flesta människor inte skulle hålla med mig om det, och jag tror att det beror på att de flesta människor likställer frihet med välbefinnande, med att ha gott om pengar att spendera. Så länge som de kan bege sig till köpcentret och köpa vad de vill på sitt kreditkort och så länge som de kan se vilken bollsport de vill på TV kommer de att tro på att de är fria. Mer därtill, om deras TV säger åt dem att de är fria kommer de att tro på det.
Inte alla naturligtvis. Men för de flesta människor utgörs verkligheten av vad de ser på TV. Om de inte får se det på TV, så existerar det inte -- eller det är åtminstone inte viktigt. Om det vore något att bekymra sig över, så skulle med all säkerhet Tom Brokaw eller Dan Rather eller Peter Jennings berätta allt om det för dem med ett passande ansiktsuttryck av oro och en allvarlig ton i rösten så att alla skulle förstå att det var viktigt.
Ta till exempel Kanadas befolkning. De är egentligen inte särskilt annorlunda än Förenta staternas befolkning -- möjligtvis bortsett från ett genomsnittligt aningen starkare auktoritärt karaktärsdrag. När våra förfäder här nere sa åt Kung George den tredje att fara åt helvete, att vi inte tänkte betala hans skatter längre, höll kanadensarnas förfäder sina munnar stängda och fortsatte att betala sina skatter. Som ett resultat fick de egentligen aldrig det slags orubbliga garantier för yttrandefrihet och tryckfrihet som folket i Förenta staterna fått. Men de har alltid förutsatt att de haft dessa friheter i vilket fall som helst. Om man frågar den genomsnittlige kanadensaren idag huruvida det står honom fritt att säga vad han vill och läsa vad han vill, så kommer han att säga till en: "Självklart!" Och han kommer att tro på det.
Faktum är att kanadensarna inte har dessa friheter. Kanadensiska publicister får inte publicera någon bok som anses vara Politiskt Inkorrekt av Kanadas judiska minoritet, och ingen kanadensisk bokhandel får exponera eller sälja någon sådan bok. När den kanadensiska polisen hittar sådana böcker beslagtar och bränner de dem.
Har ni sett filmen Fahrenheit 451 eller läst den roman från 1951 av science fictionförfattaren Ray Bradbury på vilken filmen är baserad? År 1951 befann sig vår frihet i betydligt mindre omedelbar fara än den gör nu, men Bradbury såg de illavarslande trenderna till och med på den tiden, och han skrev om en framtid i vilken böcker blivit olagliga eftersom många av dem innehöll fakta och föreställningar som gjorde folk upprörda, fakta och föreställningar som fick folk att bekymra sig och tänka, fakta och föreställningar som gjorde folk illa till mods. Så regeringen olagligförklarade alla böcker, och folk fick all sin information och underhållning från TV, varför ingen kände sig illa till mods. Grupper av tankepoliser for runt i städerna i lastbilar som var väldigt lika brandbilar och letade efter undangömda böcker. Närhelst de hittade några dränktes böckerna in i fotogen och brändes på fläcken, och böckernas ägare arresterades.
Nu så är Kanadas tankepolis inte lika tydliga beträffande sitt uppdrag som Ray Bradburys tankepolis i Fahrenheit 451 var, men deras uppdrag är i själva verket exakt detsamma. Jag ska berätta för er om en nyligen aktuell kontrovers jag haft med den kanadensiska tankepolisen. Det här programmets sponsor, National Vanguard Books, bedriver bland annat bokförsäljning och publicistverksamhet. Vi säljer böcker till folk över hela världen, inklusive folk i Kanada. Men varje gång en kanadensare beställer en bok från oss är vi tvungna att smyga in den i Kanada för att inte tankepolisen ska sno åt sig den vid gränsen. Ibland är vi framgångsrika, och ibland är vi det inte.
För ett par år sedan var inte problemet så farligt, och tankepolisen beslagtog i huvudsak exemplar av mina romaner: romaner som gör en del människor illa till mods. Men barnböcker och historieböcker och vetenskapliga böcker fick för det mesta passera. Deras lista över bannlysta böcker -- böcker som den judiska minoriteten i Kanada inte vill att det kanadensiska folket ska få läsa -- har emellertid vuxit. Nu beslagtar tankepolisen nästan varje bok som innehåller något som skulle kunna anses vara Politiskt Inkorrekt. I September skickade vi ett paket böcker till en kund i British Columbia. Tankepolisen i Vancouver öppnade paketet och beslagtog två titlar, som enligt den judiska förteckning över illegala böcker som de går efter klassificerats som "hatpropaganda". De två titlar som beslagtagits var ett exemplar av en tidning som publiceras av National Vanguard Books kallad Free Speech [= yttrandefrihet] -- en tidning tillägnad bevarandet av denna värdefulla inrättning; och en vetenskaplig bok med namnet Heredity and Humanity av Roger Pearson. Doktor Pearson är en välkänd antropolog som undervisat vid flera amerikanska universitet. Han var ordförande i det antropologiska och sociologiska fakultetet på Queens College och därefter ordförande i University of Southern Mississippis antropologiska fakultet. För närvarande ger han ut flera vetenskapliga tidskrifter. Han är författare till en välkänd antropologisk lärobok. Men antropologi är ett av dessa forskningsområden som underkastats den Politiska Korrekthetens upprätthållares granskande ögon. Liksom historien behandlar antropologin olika människotyper, deras särdrag och deras förhållanden, och för att en historiebok eller antropologibok ska anses vara Politiskt Korrekt nu för tiden måste författaren vara mycket noggrann med vad han skriver. Han måste vara mycket noga med att inte antyda att alla slags människor inte är jämlika i alla avseenden. Doktor Pearson var inte tillräckligt försiktig. Han var mer intresserad av sanningen, mer intresserad av precision och objektivitet, när han skrev Heredity and Humanity än av att vara Politiskt Korrekt. Och således har judarna satt upp hans bok på sitt Index Librorum Prohibitorum tillsammans med vår tidskrift Free Speech och tusentals andra böcker som de tror kan få en del människor att känna sig illa till mods eller få dem att börja tänka. När den hemliga polisen i Kanada finner en sådan bok beslagtar de den och bränner den. Oftast är de väldigt hemlighetsfulla angående den här sortens förehavanden till skillnad från bokbrännarna i Ray Bradburys Fahrenheit 451, men i fallet med vår kund i British Columbia hade vi möjlighet att komma över de polishandlingar som räknar upp de beslagtagna titlarna och klassificerar dem som "hatpropaganda".
Ni förstår, när judarna i Kanada fick sin bokbrännarlagstiftning antagen, fick de det under förespeglingen att det var för att skydda barn från pornografi. De fick ett helt regemente av publicitetslystna kristna predikanter att slå på stora trumman för denna lagstiftning under förespeglingen att den skulle hålla sexuellt material utom räckhåll för barn. Så det rapportformulär tankepolisen använder för att registrera och klassificera de böcker de beslagtar har nio små rutor för ikryssning längst ner på formuläret, vilka indikerar typen av bok. Dessa klassificeringar är: sex med våldsinslag, sex med förnedring, sexuellt överfall, sex med bondage, sex med minderåriga, incest, zoofili, nekrofili och -- den sista kategorin -- hatpropaganda. Men ni förstår, det är bara den sista lilla rutan som verkligen räknas. Den är vad hela denna kanadensiska lagstiftning handlar om. Det handlade aldrig om att hålla landet fritt från böcker om nekrofili. Judarna bryr sig inte om huruvida ni läser böcker om nekrofili eller zoofili. Hela syftet med den lag som de fick sina alltid så lydiga kristna tjänare att driva igenom i parlamentet åt dem, var att tillåta tankepolisen att klassificera Politiskt Inkorrekta vetenskapliga böcker av antropologiprofessorer som "hatpropaganda" och hålla dem utom räckhåll för kanadensare som skulle kunna komma att börja tänka själva om de fick läsa böckerna.
Detta är ingalunda första gången som våra böcker blivit beslagtagna av den kanadensiska tankepolisen, och National Vanguard Books är ingalunda den enda publicist vars böcker blivit beslagtagna. De här bokbålen äger rum varje dag i Kanada. Det är bara det att den här gången hade vi möjlighet att lägga vantarna på tankepolisens dokument i vilka de faktiskt hävdar att professor Pearsons antropologibok Heredity and Humanity och vår tidskrift Free Speech är "hatpropaganda". Situationen i Kanada idag är i sanning mycket värre än den var i Europa under medeltiden då kyrkan upprätthöll sin Förteckning över förbjudna böcker. De böcker som prästerna och biskoparna brände var praktiskt taget samtliga böcker som hade att göra med religion på ett eller annat sätt, böcker som de kände hotade deras monopol på det området. De böcker judarna bränner idag är nästan vilka böcker som helst som skulle kunna få en del av soffpotatisarna att börja tänka -- och sedan möjligtvis revoltera. Och kyrkan försökte naturligtvis aldrig hålla sina bokbål hemliga.
Som jag nämnde tidigare har de flesta kanadensare inte en aning om att dessa bokbål pågår i deras land. De är allt för upptagna med sina bollsporter och serietidningar. Men även om de fick det förklarat för sig i detalj -- även om den kanadensiska tankepolisen dånade omkring i brandbilar på jakt efter Politiskt Inkorrekta böcker att bränna offentligt på samma sätt de gjorde i Fahrenheit 451 -- skulle Kanadas sportfantaster och stormarknadsshoppare egentligen bry sig? Inte mer, misstänker jag, än de belåtna och välbeställda TV-tittarna i Ray Bradburys vision från 1951 av framtiden, en framtid i vilken bokbrännare var ett respektabelt yrke. Om ni förresten har minsta tvivel om att vad jag berättat för er verkligen händer i Kanada idag, skicka mig ett frankerat och föradresserat kuvert, så ska jag skicka er en fotokopia av den kanadensiska tankepolisens dokument som jag kom över efter deras senaste beslag av våra böcker. Om ni är kanadensare så kanske ni vill visa det här dokumentet för vänner ni kan tänkas ha som är intresserade av sådana här saker som har med frihet att göra. Vem vet? Kanske har jag fel när jag förutsätter att kanadensarna är som en flock får. Kanske finns det ett fåtal kanadensare som fortfarande är villiga att vattna frihetens träd med tyrannernas blod.
Och hur ligger det till med den aningen mer rebelliska befolkningen i Förenta staterna? Skulle de bry sig? Judarna i Förenta staterna fortskrider under förutsättningen att de inte kommer att göra det -- det vill säga att en majoritet av de röstberättigade inte kommer att bry sig ens om ett antal meningsmotståndare skulle ställa till med oväsen. De röstberättigade som utgör clintonkoalitionen -- de anhängare av Demokratiska partiet som såg till att Clinton blev vald två gånger och som fortfarande inte anser att han borde ställas inför riksrätt -- skulle verkligen inte kunna bry sig mindre om yttrandefrihetens bevarande. En del av dem är i själva verket uttryckligen fientliga mot yttrandefriheten och kollaborerar aktivt med judarna i en ansträngning att krossa den.
Feminister, till exempel, är framträdande i judarnas kampanj för "hattalslagstiftning" i Förenta staterna. En del av deras entusiasm kan bero på den snarstuckna feminina uppfattningen att folk i allmänhet borde beskyddas från "anstötligt" tal, vilket betyder varje tal som sårar deras känslor. En viktigare anledning är emellertid att feministerna, liksom de homosexuella och medlemmar ur andra av regeringen favoriserade grupper i befolkningen, vill hålla fast vid den särskilda status som 35 år av så kallad "medborgarrättslagstiftning" givit dem, och de är rädda för att varje kritik kan komma att äventyra denna status. De förstår att deras nuvarande favoriserade ställning i samhället är helt och hållet artificiell, helt och hållet beroende av regeringens stöd och regeringens beskydd, och de är rädda för att om meningsmotståndare tillåts tala och påverka den allmänna opinionen kan regeringen komma att övertalas att sluta tillmötesgå feministernas krav om särskilda privilegier. Svarta och socialbidragstagare är inte lika uppmärksamma på dessa frågor som feministerna och de homosexuella är, men de flesta av dem har åtminstone en vag förståelse för att de har gemensamma intressen knutna till regeringens understöd och regeringens beskydd, och de skulle instämma i att yttrandefriheten utgör ett hot mot dessa intressen.
Och bland den icke-judiska, icke-feministiska, icke-homosexuella och icke-minoritetstillhörande delen av befolkningen finns det tyvärr allt för få Patrick Henrys nuförtiden. Två generationer av stillasittande framför den judiska televisionen har inte bara mjukat upp ryggraden och sinnena på heterosexuella vita män, utan i själva verket även övertygat en betydande andel av dem att det är viktigare för folk att ha det bekvämt än att vara fria. Många amerikaner har en vag föreställning om att det finns något slags konstitutionell rättighet att känna sig nöjd, att slippa behöva ta anstöt, och att när denna konstitutionella rättighet att slippa behöva ta anstöt kommer i strid yttrandefriheten och tryckfriheten bör något slags kompromiss göras. Faktiskt! Det är vad en hel del vita amerikanska män tycker och tror!
De tror det på grund av att det är vad televisionen har lärt dem subliminalt under två generationer. Och därtill tillkommer föreställningen om att yttrandefriheten faktiskt är lite farlig i och med de senaste fem eller sex åren av tilltagande inhemsk terrorism: alla kommer att vara tryggare om vi går med på en del begränsningar av yttrandefriheten. Det usla stycke avskräde vi har i Vita huset har uttryckligen uppmuntrat den föreställningen. Efter bombningen i Oklahoma City var Bill Clinton på TV och berättade för alla att de människor som kritiserar regeringen bär skulden för att den sortens terroristhandlingar äger rum. Och en hel del vita män som nuförtiden resonerar och handlar som gamla nuckor tog honom på orden.
Så med den amerikanska befolkningen sålunda uppmjukad, sålunda förberedd på att överge sin frihet, driver judarna sitt Fahrenheit 451-program framåt. Samtliga av de stora judiska organisationerna är inblandade. Simon Wiesenthal Center och Anti-Defamation League of B'nai B'rith har varit de mest framträdande i exempelvis deras kampanj för att censurera Internet. Anti-Defamation Leagues judar har alldeles nyss fått en stor dunk i ryggen av mediajudarna för att de utvecklar vad de kallar ett "hatfilter" för datorer. De påstår att föräldrar kan installera filtreringsprogrammet på sina barns datorer så att ungarna inte kommer att kunna läsa "skadligt" eller "anstötligt" material på Internet. Och här nere, precis som i Kanada, har judarna en pöbel av hjärndöda kristna som springer deras ärenden åt dem under villfarelsen att de hjälper till att skydda barn från att exponeras för sex.
Föräldrar har naturligtvis rätt att censurera sina barns användning av Internet så mycket de vill. Men för judarna är det bara en fot innanför dörren. De försöker även pracka sitt filter på offentliga bibliotek och skolor så att de ska kunna censurera alla biblioteksbesökares och skolelevers användning av Internet. Och Anti-Defamation League håller på att övertala en del stora mjukvaruproducenter att inkludera deras nya "hatfilter" med annan mjukvara som kommer förinstallerad på datorerna innan konsumenterna köper dem. Det är givetvis ganska enkelt att stänga av den sortens mjukvarubaserad censur -- såvida man inte tillhör de miljoner tekniska analfabeter i Amerika som aldrig lyckats lista ut hur man programmerar sin video.
Judarna, inklusive Anti-Defamation League, invänder naturligtvis högljutt att de alla stödjer frihet. De vill inte hindra någon från att läsa vad han vill. De stöder konstitutionens första tillägg till 100 procent, berättar de för er. De förfasar sig över själva tanken på bokbål. De vill bara skydda barnen. Men det är inte sant. Judarnas plötsliga och okarakteristiska intresse för att skydda barnen från pornografi är falskt. Det judarna vill med Förenta staterna är exakt vad de påtvingat Kanada, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och ett dussin andra vita nationer. Det är därför som de låter sin springpojke nummer ett, Bill Clinton, hålla tal om behovet av "hattalslagstiftning".
Nu så har judarna definitivt ytterligare allierade i sina planer för censur utöver korrumperade politiker som Bill Clinton samt feminister och homosexuella och minoritetsgrupper som eftersträvar särskilda privilegier samt soffpotatisarna som alltid är beredda att byta ut sin frihet mot löften om mer bekvämlighet eller mer trygghet. Det finns vita icke-judar som har köpt föreställningen om att mångkulturen är här för att stanna med hull och hår. En del av dem som verkar inom näringslivet har ett egenintresse i mångkulturen och växande mångfald bland befolkningen. De är glada över de här utvecklingstrenderna eftersom de kan slå mynt av dem. Andra kanske inte har något egenintresse i mångkulturen, men de är för svagsinta för att ens tänka på de hårda beslut som kommer att krävas för att vända på dessa trender. Och de inser att ett mångkulturellt samhälle är något ömtåligt och onaturligt, liksom ett korthus. Varje vindpust av meningsskiljaktighet kan få det att kollapsa. Och således tror de att det är nödvändigt att skydda det från meningsskiljaktigheter, från varje tal som kan väcka anstöt hos någon beståndsdel i det mångkulturella samhället och resultera i destabilisering. De är kanske inte hängivna fiender till frihet av naturen, men icke desto mindre är de villiga att offra friheten för att undvika den blodiga desintegration detta ondskefulla mångkulturella monstrum till samhälle, som tränger undan det vita samhälle vi hade i Amerika före andra världskriget, för med sig.
Ni förstår, det finns intressanta och ibland även underhållande utvecklingstendenser i judarnas program för att ta ifrån oss vår frihet. En del av deras feministiska och homosexuella allierade, vars motivation är att försvara sin privilegierade status från kritik, har gjort kristna grupper till måltavla för censur på grund av det kristna motståndet mot abort och homosexualitet. En del av dessa kristna grupper är fullt villiga att censurera andra människor och har i själva verket redan låtit sig själva nyttjas som lättlurade marionetter i judarnas falska kampanj för att skydda barnen från pornografi på Internet, men de är inte glada över att själva bli censurerade. Ett aktuellt exempel på denna interna strid inbegriper å ena sidan The Learning Company, en stor mjukvaruproducent, och American Family Association, en kristen grupp som framhäver så kallade "familjevärderingar" och ogillar homosexuellt beteende, å den andra.
The Learning Company har ett program kallat Cyber Patrol, som de utvecklat på begäran av och i samarbete med Anti-Defamation League. Installerat på en skol- eller biblioteksdator hindrar det studenter eller biblioteksbesökare från att komma åt någon internethemsida som Anti-Defamation Leagues judar anser är Politiskt Inkorrekt. Judarna har naturligtvis blockerat båda de internethemsidor varifrån ni kan få tillgång till detta American Dissident Voices-program eller få se de böcker som detta programs sponsor distribuerar, såsom de som beslagtogs och brändes av den kanadensiska tankepolisen. Men för att hålla sina feministiska och homosexuella allierade nöjda har de även blockerat internetåtkomsten av American Family Association. Många kristna är missnöjda med denna judiska censur av American Family Association och håller för närvarande på att organisera en bojkott av all mjukvara, alla barnböcker och övrigt material som The Learning Company publicerat, men de är mycket försiktiga att inte nämna ordet "jude" i sin bojkottskampanj.
Jag anser att en bojkott av The Learning Company -- och varje övrigt företag som på något sätt kollaborerar med Anti-Defamation League eller andra judiska fiender till yttrandefriheten, är ett hedervärt bemödande, men det är inte på långa vägar tillräckligt. För att försvara vår frihet, för att hindra Förenta staterna från att följa samma väg som Kanada kommit att vandra, behöver vi vattna frihetens träd med en hel del blod. Tidpunkten för att börja vattna är nära förestående.
Tack för att ni åter varit med mig idag.