För fem veckor sedan, när Sam Dash torpederat Ken Starr, förutsåg alla opinionsundersökare och rösträknare att även om House of Judiciary röstade för riksrättsåtal, skulle det aldrig gå igenom hela vägen. Clinton skulle då ha kunnat angripa Irak och kommit undan med det. Men han tänkte att han kanske skulle vänta tills han kunde fabricera en bra förevändning för kriget. Och medan han väntade förklarade de så kallade "moderata" republikanerna, till vilka han satt sitt hopp, en efter en att de skulle rösta för riksrättsåtal. I början av förra veckan erkände till och med hans starkaste anhängare att han kommer att ställas inför riksrätt och åtalas av senaten. Och med bara några timmar kvar till omröstningen om riksrättsåtal, startar han krig.
Nå, jag antar att det är något slags tradition för det Demokratiska partiet, men nästan alla var ändå förvånade över att han gjorde det. Vad jag menar är att han visat en sådan hisnande fräckhet att till och med en del judar blev förlägna. De var inte glada över att kriget mot Irak som de hade planerat och drivit på för så länge skulle betraktas som endast ett billigt trick för att rädda Bill Clinton från riksrättsåtal.
Men det är naturligtvis exakt vad det är, och det är uppenbart för var och en med en IQ över 70. Det inkluderar inte tölparna i American Legion och liknande grupper, som tycker om att klä sig i alla sina medaljer, salutera flaggan och proklamera sin lojalitet mot överbefälhavaren. Men politikerna och mediafolket är inte så dumma: oärliga, men inte dumma. Icke desto mindre var jag orolig alldeles efter angreppet mot Irak förra onsdagen att de skulle vara rädda för att säga någonting emot herr Clintons nya krig. En del av dem gav naturligtvis omedelbart offentligt uttryck för sitt stöd för angreppet och sade saker som att "vi skulle ha anfallit Saddam för länge sedan". Och ingen ville bli fördömd som "antisemit" genom att säga något emot judarnas korståg för att förgöra Saddam Hussein. Det var lätt att förstå att de smartare hade listat ut att det inte fanns något sätt att stödja överbefälhavare Clinton på utan att stanken skulle ha smittat av sig till dem själva. Judarna kan tänkas hysa tacksamhet mot dem för ögonblicket, men på lång sikt skulle det te sig så illa att de inte vill förknippas med det, och således inledde de en plågad och slentrianmässig hyllning till kriget utan att nämna herr Clinton. Och åtalsprocessen som hade spårat ur under några timmar tuffade åter på längs med spåret.
Omedelbart efter angreppet sa alla de republikanska politikerna tystlåtet att de hoppades att Clinton hade en god ursäkt för vad kongressledamot Bob Livingston kallat hans "unika" tajming. Och allt Clinton kunde hitta på var att han var tvungen att anfalla före muslimernas heliga månad Ramadan som började den 20 december, fyra dagar efter att han startat kriget. Ha sa att det skulle ha verkat mycket anstötligt för muslimer överallt om han startat kriget under Ramadan. När två eller tre ledande republikaner -- Mississippis Trent Lott, till exempel -- antydde att han startat kriget i ett försök att skjuta upp riksrättsåtalet, låtsades han bli förolämpad. Han sade med en falsk ton av sårad värdighet: -- citat -- "Jag tror inte att någon seriös person skulle kunna tro att en president skulle göra något sådant." -- slut citat -- Det är givetvis exakt vad varje seriös person trodde. Men som jag hade fruktat saknade politikerna modet eller uppriktigheten att öppet inta den ståndpunkten, och Lott och de andra som hade ifrågasatt tajmingen ryggade kvickt tillbaka.
En kongressledamot som inte vågade låta sig namnges, berättade för Washington Times att han hade uppfattat en hel del cynism bland äldre militära ledare i Pentagon beträffande deras överbefälhavare. De hade daglig kontakt med Vita huset veckorna före krigsutbrottet, och generalerna och amiralerna hade noterat att Vita husets iver att börja bomba Irak växte i intensitet i takt med att den ena tveksamma republikanen efter den andra deklarerade sin avsikt att rösta för riksrättsåtal. När kongressledamoten diskuterade krigets tajming med de militära ledarna skrattade de av förakt. De ställde alla samma fråga: "Varför nu?" De betraktade alla Clintons uttalade ursäkt som en patetisk lögn.
Clinton hade inte byggt upp någon koalition mot Irak, han hade inte ens någon tydlig krigsplan och hade inte givit Pentagon tid att utveckla en. Det fanns inga strategiska syften med anfallet. Vidare, på söndagen den 13 december hade Clinton sagt åt Pentagon att förbereda ett angrepp mot Irak den kommande veckan. Det var två dagar före det att den FN-rapport som gjorde gällande att Irak inte samarbetade med vapeninspektörerna sändes till Vita huset sent på tisdagskvällen. Clinton väntade med att börja själva bombandet tills han fått FN-rapporten, men det stod klart för alla i Pentagon att det var en bluff, att han redan hade bestämt sig på söndagen, tre dagar tidigare. De var alla övertygade om att de hade beordrats att dra ut i krig enbart för att fördröja Clintons riksrättsåtal. Det är vad vår nations högsta militära ledare var övertygade om när de började fyra av kryssningsrobotar mot Irak på Clintons order.
En välunderrättad person som talade ut var FN:s tidigare ledande vapeninspektör, Scott Ritter. Han är verkligen ingen vän av Irak, och han lämnade sitt jobb i augusti som protest mot vad han ansåg var en otillräckligt aggressiv ansträngning att ådagalägga Iraks vapenanläggningar. Men bara timmar före Clintons angrepp mot Irak förra veckan, när Ritter förstått att attacken var på gång, berättade han för New York Post att Richard Butler, FN:s befälhavare över vapeninspektionen, hellre kollaborerar med Clinton och hans judiska rådgivare än sköter sitt FN-uppdrag ärligt och korrekt. Ritter sade: -- citat -- "Vad Richard Butler gjorde förra veckan med inspektionerna var en fälla. Detta hade utformats för att generera en konflikt som skulle rättfärdiga en bombning." -- slut citat -- Ritter sade att ämbetsmän i den amerikanska regeringen berättat för honom att när vapeninspektörerna skickats tillbaka till Irak den 19 november, efter att Saddam hade kapitulerat den 14 november för att avstyra ett nära förestående amerikanskt anfall och sagt att han inte skulle lägga sig i inspektionerna, blev inspektörerna i hemlighet instruerade att provocera fram en kris som skulle kunna användas som förevändning för att börja kriget. Vilket naturligtvis är exakt vad jag berättade för er skulle hända under mina sändningar den 21 november och den 28 november. Richard Butler spelade med enligt noterna och frambringade en falsk rapport som hävdade att Irak inte samarbetade, men Clinton som såg riksrättsåtalet hägra, kunde inte ens vänta på den rapporten. Och International Atomic Energy Agency, som också övervakade situationen i Irak, rapporterade att irakeirna gjorde allt de kunde för att tillmötesgå vapeninspektörerna.
Ritter berättade för New York Post, och jag citerar: "Ni har inget annat val än att tolka detta som Wag the Dog. Ni har inget val." Ni förstår, det var inte jag som sade det. Det var vår före detta befälhavande vapeninspektör, Scott Ritter, som personligen känner till allt om de inblandade människorna och känner till exakt hur systemet fungerar. Hans uttalanden finns i utgåvan av New York Post från den 17 december, men ni är tvungna att ha skarpa ögon för att hitta dem någon annanstans. Merparten av media valde att ignorera honom.
Och i händelse av att ni inte redan känner till det, så är Wag the Dog en aktuell hollywoodfilm i vilken en fiktiv president i Förenta staterna avsiktligt startar ett krig för att avleda uppmärksamheten från en skandal som blossar upp i samband med att han har sex med en tonårsflicka i Vita huset.
Kriget mot Irak avslöjar inget nytt om Bill Clinton. Vi känner redan till att han är en man utan ett spår av heder eller patriotism, en man som skulle göra vad som helst för att rädda sig själv undan riksrättsåtal, en man som skulle starta krig utan ett ögonblicks tvekan om han trodde att det skulle kunna vara fördelaktigt för honom själv personligen. Vi känner också till att han är en man med extremt dåligt omdöme. Kanske trodde han verkligen inte att någon skulle ifrågasätta hans tajming av sitt angrepp mot Irak och att han skamlöst skulle komma undan. Det skrämmande är att han skulle kunna ha lyckats om han hade anfallit tidigare -- eller till och med uppfunnit en bättre ursäkt för att anfalla än vad han gjorde.
Vad detta nya krig gör är att kasta lite mer ljus på naturen hos det system av vilket Bill Clinton är en del. Ni förstår, det finns inte en politiker i Washington som inte förstår exakt varför Clinton släppte lös sina kryssningsrobotar och laserstyrda bomber över Irak. Detta var det tillfälle som alla offentliga ämbetsmän -- i synnerhet medlemmarna av kongressen -- skulle ha tagit i akt för att tala ut högt mot detta kriminella bruk av Amerikas väpnade styrkor mot ett annat land för att tjäna herr Clintons personliga och privata behov. Varje medlem av kongressen borde ha fördömt Clintons angrepp mot Irak omedelbart. Riksrättsåtalsprocessen borde ha flyttats fram på nödfallsmässiga grunder, följt av en omedelbar rättegång i Senaten, till och med över julhelgen, för att avlägsna en kriminell president från sitt ämbete innan han kunnat ställa till med mer skada och ytterligare vanära Förenta staterna.
Och ni förstår, en hel del skada har åsamkats -- och jag talar inte om den fysiska förödelsen i Bagdad. De upploppsmakare som slagit sönder amerikanska ambassader i ett halvdussin länder representerar de känslor de flesta av världens folk hyser för Förenta staterna -- definitivt de unga människornas känslor, universitetsstudenternas överallt. När en 20 år gammal protesterande kallade Amerika "roten till allt det onda" förra veckan, gjorde han sig till talesman för alla andra. American Legion, Rotary och idioterna i Junior Chamber of Commerce förstår naturligtvis inte detta, men när Saddam Hussein eller någon annan någonstans slutligen provoceras till att släppa lös verkliga massförstörelsevapen mot Israel eller Förenta staterna, kommer jublet att höras över hela världen, inte bara i Mellanöstern.
Ni förstår, jag åsåg den första delen av riksrättsåtalsförfarandet på TV förra lördagen, och den bild som fastnat i mitt sinne är hur de demokratiska kongressledamöterna promenerade ut ur Capitolium i protest mot omröstningen och höll ett peptalk till stöd för Clinton på Capitoliums parkering. De deklamerade alla den välbekanta smörjan, gav uttryck åt falsk vrede över att republikanerna inte stödde överbefälhavaren när landet befann sig i krig och skrek åt alla att sluta hacka på stackars herr Clinton och låta honom komma tillbaka till det arbete han blivit vald till att utföra, och så vidare.
Som jag sade tidigare är inte dessa demokratiska politiker dumma. De förstod lika väl som republikanerna varför Clinton bombade Irak. Men de hade sina blickar fixerade på de senaste opinionsundersökningarna som visade att 60 procent av de röstberättigade motsatte sig riksrättsåtalet och att tre fjärdedelar av dem stödde Clintons krig mot Irak. Och det står klart att det var allt som spelade någon roll för dessa demokratiska kongressledamöter. Dessa representanter för det amerikanska folket hade definitivt inga avsikter att inta en impopulär ståndpunkt och riskera att förlora röster. Vad pöbeln än ville ha skulle de försöka ge pöbeln -- allt utom verkligt ledarskap.
Det är inte min avsikt att antyda att de republikanska politikerna i grund och botten skulle vara annorlunda. Det är bara det att de hade sina blickar fästa på något annorlunda opinionsundersökningar: de var mer intresserade av vad republikanska röstberättigade ville snarare än vad väljarkåren som helhet ville. De visste att en majoritet av republikanerna stödde riksrättsåtalet. Men de tänkte inte tala ut mot Clintons krig, eftersom de också visste att en majoritet av republikanerna hade samma tänkesätt som American Legion och Rotary. Och genom att inte lyckas tala ut mot Clintons bombning av Irak och fördöma honom för den, ger de intryck av att ha överseende med den -- med rätta.
Jag kanske är för inskränkt beträffande den här affären med att bomba andra länder som ett sätt att hantera sexskandaler. Jag borde kanske inta Pentagons generalers och amiralers attityd och betrakta det hela som ett spel som duger att skratta åt då och då och helt enkelt bara spela med. Jag borde kanske applådera bombningen av irakierna av den enkla anledningen att de är ett ganska slemmigt anhang. Saddam Hussein ser verkligen ut som en riktigt slemmig lirare. Jag skulle inte lita på honom längre än jag kan slunga honom. Det vore kanske en god idé att införa skottpengar på människor med slemmigt utseende överallt. Jag är benägen att tro att världen skulle vara mycket bättre utan dem. Men jag tror även att när vi börjar göra oss kvitt slemmiga typer, så bör vi börja med det slemmiga anhanget kring herr Clinton. Vi borde binda fast Madeleine Albright och Sandy Berger och William Cohen och resten av packet vid nästa laddning bomber vi fäller över Bagdad.
Nåväl, det är givetvis bara önsketänkande -- och faktum är att det inte alls är något spel vi är inblandade i: det är den allvarligaste tänkbara verksamhet man kan föreställa sig, och varje seriös människa, varje människa med ett uns av ansvarskänsla, måste befatta sig själv med den. Tänk efter: vi har ett system som tillåter en politiker med inga andra företräden än charm och skådespelartalang att bli president -- och överbefälhavare över världens mäktigaste militärstyrka som förfogar över en fruktansvärt destruktiv arsenal. Vi har ett system som sätter en konstitutionell psykopat i position att trycka på domedagsknappen. Det som hände förra veckan är inte något sciencefictionscenario. Det är inte något som uppdiktats av Hollywood. Det är verkligt. Clinton beordrade generalerna och amiralerna att starta ett krig, och det gjorde de. De visste vilka herr Clintons motiv var, de skrattade i mjugg åt honom, de förstod att de skulle riskera våra soldaters liv och använda våra styrkor för att döda irakier för ingen bättre anledning än att kyla ner Clintons riksrättsåtalsångest för ett litet tag. Och kongressen förstod detta också. Men ingen general eller amiral abdikerade i protest, och ingen kongressledamot gjorde väsen av det. När bombandet var över spelade inte ens officerarna i Pentagon förlägna. Allt de talade om var hur stor procentuell andel av sina mål de lyckats förstöra.
Ni förstår, den här affären med att bomba Irak handlar om så mycket mer än att döda några få dussin araber och förstöra lite irakisk fast egendom. Det kanske inte verkar särskilt allvarligt för American Legion-folket, eftersom Irak inte är stort nog för att slå tillbaka -- åtminstone inte på konventionellt sätt. Men vi bedrev verkligen ett oprovocerat krig mot Irak. Och det förefaller bli en vana. Vi attackerade även Sudan och Afghanistan för några månader sedan. Dessa länder är liksom Irak suveräna nationer. Folk runt om i världen lägger märke till dessa saker. De drar slutsatser från dessa saker. Korrumperade ledare i andra länder kommer att fortsätta att kollaborera med Förenta staterna så länge som Förenta staterna förblir militärt och ekonomiskt mäktigt, men till och med dessa korrumperade ledare förfäras över den amerikanska regeringens beteende. Det finns ingen respekt alls kvar längre. Clinton och den amerikanska regeringen är som helhet ett åtlöje överallt. Ledarna kanske inte skrattar oss i ansiktet ännu, men de skrattar alla bakom våra ryggar.
Och yngre människor överallt föraktar oss intensivt. För några år sedan betraktades vi som en farlig översittare. Nu betraktas vi som en farlig översittare som mist all kontroll och blivit fullkomligt oförutsägbar, en ytterst oansvarig översittare. Den moraliska sporren att sätta stopp för oss, att beskydda resten av världen från oss, blir starkare varje gång Clinton gör något liknande det han gjorde förra veckan. Den här sortens kriminell oansvarighet kanske inte verkar viktig för clintonanhängarna vars främsta intresse är att deras socialbidragsutbetalningar fortsätter att strömma in, men det finns några få seriösa och eftertänksamma människor kvar i världen, och de förstår att det inte kan tolereras.
Det problem seriösa amerikaner har är inte så mycket att deras president är villig att starta krig för att fördröja sitt riksrättsåtal, utan att det faktum att han gör detta inte påverkar hans popularitet. Clinton kan ersättas. Att ersätta väljarkåren kommer att bli en svårare uppgift, en mycket mer fundamental uppgift -- men icke desto mindre en nödvändig uppgift för Amerikas långsiktiga överlevnad. När pöbeln -- socialbidragsklassen och de perversa och de rasliga minoriteterna -- bara utgör en liten minoritet av väljarkåren är många människor benägna att tolerera dem. När de blir till en majoritet kan de inte längre tolereras. Jag har talat tidigare om den demokratiska regeringsformens brister, men Bill Clinton har tillhandahållit en mer slående demonstration av dessa brister än jag någonsin skulle kunna.
Vet ni vad jag skulle vilja se hände nu? Jag skulle vilja se en lång och bitter rättegång med Clinton i senaten, där demokraterna och republikanerna sliter varandra i stycken under de närmaste tre eller fyra månaderna. Det borde åtminstone hindra politikerna från att ställa till med problem och hålla dem ur vägen för ett tag. Och sedan skulle jag vilja se Clinton frikänd med en eller två rösters marginal, så att han under de kommande två åren kommer att kunna tillhandahålla ytterligare demonstrationer av det olämpliga med demokrati som regeringsform under det tjugoförsta århundradet. Vad jag fruktar är att demokraterna och republikanerna i vetskapen om att de alla äter ur samma matskål och att det inte är till deras fördel att fortsätta göra offentligt spektakel av det system av vilka de båda är en del, kommer att föröka få rättegången överstökad så fort som möjligt. Och opinionsundersökningarna kommer naturligtvis att uppmuntra dem att göra just det, inte så mycket för att de röstberättigade vill rädda systemet från ytterligare pinsamheter, utan för att de vill ha tillbaka sina bollsporter på TV.
Jag hoppas att en del av de generaler och amiraler i Pentagon som skrattat åt Clintons ursäkt för att bomba Irak kommer att bli seriösa nu och börja fundera på sitt ansvar gentemot sitt land och förstå att de inte kan vara detta ansvar trogna och fortsätta att tjäna systemet på samma gång.
Tack för att ni åter varit med mig idag.