Boken heter Prostitution and Prejudice: The Jewish Fight against White Slavery, 1870-1939 [Prostitution och fördomar: Den judiska kampen mot vitt slaveri 1870-1939], av Edward Bristow. Titeln är något missvisande, då den ger intryck av att vitt slaveri var något judarna motsatte sig i egenskap av utomstående. Texten avslöjar emellertid att "kampen" var helt och hållet en intern angelägenhet mellan å ena sidan de judiska slavhandlarna och hallickarna, och å andra sidan de judar som oroade sig för att den vita slavhandeln till slut skulle framkalla icke-judarnas vrede, om ryktet om den någonsin kom ut.
Och ryktet kom ut. Adolf Hitler observerade de judiska slavhandlarna i aktion i Vien under sina år där som arbetare och konstnär före första världskriget, och han skrev: "Sambandet mellan judarna och prostitution, och i ännu högre utsträckning mellan judarna och vit slavhandel, kunde studeras bättre i Vien än troligen någon annan västeuropeisk stad, möjligen med undantag av de sydliga franska hamnstäderna. Om du promenerat nattetid på gatorna och gränderna i Leopoldstadt [Ett före detta ghetto i Vien, som vid denna tid fortfarande hade en övervägande judisk befolkning.] så har du för varje steg bevittnat förehavanden som förblivit höljda i dunkel för majoriteten av det tyska folket..." (Mein Kampf, vol.1, kap. 2)
Det har emellertid fallit på Dr. Bristows lott att skriva den definitiva boken i ämnet. Han avslöjar att flickorna kom från Ryssland, Ungern, Österrike och Tyskland, men framför allt från Polen. Ibland köpte de judiska slavhandlarna dem från deras utfattiga föräldrar utan falska förespeglingar, och ibland övertygade de flickorna om att de skulle anställas som sömmerskor. Beträffande judiska flickor nyttjade slavhandlarna en judisk ritualvigsel, stillah chuppa, som enligt religiös judisk lag gav dem absolut auktoritet över sina "hustrur".
När flickorna än gång väl skuffats ombord våldtogs de upprepade gånger av sin judiska herre eller hans hantlangare, och när de anlände till den nya världen överläts de till en medbrottsling som ombesörjde den vidare försäljningen till bordeller. Om deras skepp gick till New York, var flickornas första anhalt i land ett kafé på 92 Second Avenue vid Lower East Side. Det ägdes av Abe "the Rabbi" Rabelle, som samordnade New Yorks vita slavhandel.
De flesta flickorna hamnade emellerid i Sydamerika. Under 1800-talet strömmade europeiska immigranter till länder som Argentina, men det var åtskilligt fler män än kvinnor bland dem. 1867 hörde en ung judisk hallick, känd som "Bohemiska Dovidl" bland sin umgängeskrets i sin brors bordell i Budapest, om den argentinska bristen på kvinnor, och han var inte sen att slå mynt av densamma. Så fort han nått Buenos Aires lät han döpa om sig till baptist. Sen ordnade han ett lån från de lokala jesuiterna för att finansiera sin första last av flickor. När de anlände tillkännagav han dem som sina "döttrar" och "systerdöttrar", och sålde dem i hamn till högstbjudande.
Affärerna gick så bra att Dovidl och andra -- Hersch Gottlieb, Sam Lubelski, "Napoleon" Dickenfaden, och Israel Meyrowitz var några av "affärsmännen" i gebitet -- snart organiserade affärsverksamheten hemma i Ungern och Polen där de överblickade "handelsvaran" och gav anbud till deras föräldrar. En av de mest ökända "handelsplatserna" var hotellet Silliger i Oswiecim (Auschwitz) som drevs av Israel Meyrowitz. Ödet har ibland en säregen dragning åt det ironiska.
Så länge som flickorna var icke-judar (och judarna har köpt och sålt icke-judiska flickor sedan före romartiden) förekom relativt få klagomål från judarna själva mot slavhandlarna, utom från dem som fruktade en antisemitisk motreaktion. När allt kommer omkring så förlåter de judiska skrifterna specifikt handel med slavar så länge de inte är judar: "Både Dina slavar och slavinnor som Du skall hava, skall vara utav hedningarna [dvs icke-judar] som finns omkring Dig; bland dem skall Du förvärva slavar och slavinnor." (Leviticus 25:44)
Känslostämningar mot judar stegrades emellertid genom västra och centrala Europa under 1800-talet, och hotet mot handeln från antisemitiskt håll ökade. Slavhandlarna svarade med att mer och mer övergå till judinnor som handelsobjekt trots att dessa endast betingade omkring 40 procent av priset på en icke-judisk flicka. Och dessa föranledde dessutom ett mycket större motstånd från andra judar.
Varken de antisemitiska pamflettskrivarna som smädade den judiska handeln med kristna flickor, eller rabbinerna som smädade den judiska handeln med judiska flickor förmådde stoppa slavhandlarna. Det krävdes Hitler för att göra det.